Jag är en källa till ständigt obehag.

Igår var jag en källa till ständigt obehag.

Jag var en källa till obehag när jag kom upp med tvätten och schasade undan katterna som låg och snarkade och sov i sängen, Diesel utsträckt som en tvättlina och Asta sovande på rygg med tassarna i vädret.

Jag var en källa till obehag när jag kom in med dammsugaren i köket. Bägge två tittade upp från matskålen med en min av "Herregud, ska hon sätta på den där helvetesmaskinen nu!? När vi äter?"

Jag var en källa till obehag när jag drog runt med dammsugaren, gula varningsrektanglar till ögon blängde på mig ifrån skrymslen och vrår.

Jag var en källa till obehag när jag svabbade golvet. "Usch, golvet är vått! Äckligt!"

Jag var en källa till obehag när jag skulle bädda om i sängen "Men inte nuuu! Kan du inte bara försvinna, vi har just hämtat oss efter dammsugar-attacken!"

Jag var en källa till obehag när jag tömde kattlådan "Jag måste gå NU! Flytta på dig!"
och sen flyttar jag på mig och Asta-katten traskar in i lådan, rumsterar om som om hon skulle dansa schottis därinne, vänder sig om och blänger "Ska du vara här inne? Aldrig hört talas om avskildhet?"

När jag kommer in igen, så är det kattströ över hela golvet igen.
Jag är givetvis en källa till obehag när jag sopar upp det.

Jag är en källa till obehag när jag skrattar åt Frasier. Djupt ogillande pälsklädda huvuden lyfts från kuddarna och synar mig med dömande blickar.

Men imorse, efter att jag gett dem fräsch mat och nytt vatten blev jag benådad.
Nu är jag om inte älskad, i alla fall tolererad.