En irländare. Fyra engelsmän. Och tre amerikaner.

Jo, så här blev det, jag insåg nämligen någonstans att det här är första julen som jag bestämmer helt själv vad jag vill göra på julafton. Förra årets jul räknas inte då den var helt svart.

Så, det var med förväntan jag vaknade upp på morgonen; vad ville jag göra?

'Dekadent' var ett ledord som lyste som en ledstjärna för mig.

Det första jag ville var att klä mig som en julgran.  Inte i julgransformen men glittrande, som tur är har jag kläder som lugnt skulle kunna bräcka av Liberace. Så en grå sak med små glittrande stenar blev det. Jag glittrade så att katterna tog på sig solglasögon.

Mycket bra, tänkte jag för mig själv, dessutom hade jag en vansinnigt bra hårdag. Bara en sån sak.

Maten hade jag redan tänkt ut, jag är ju alla grisars, kors och fiskars vän så det skulle bli pulled oomph, grönsaker och råris samt MASSOR med chili och vitlök. Samt timjan. (japp, en daredevil är vad jag är, köksskåpet kollaborerade (är det ett ord överhuvudtaget?) och allt gick lugnt och fint till.

Jag tror att det är som med barn, man tycker bäst om sin egen mat. Om man inte är en usel kock förstås. Då är man glad att slippa den. Jag tycker om kryddstark mat, sådan här mat som får mig att bli som en vulkan. De flesta kryddar inte tillräckligt för min smak. Låt mig här säga att jag gör likadant när jag bjuder folk på mat, jag kryddar mycket mindre, jag vill inte att folk ska ta med sig bordsfläktar när de ska äta med mig. Så man tar lite mindre för att se till att alla kan äta. Eller så är maten för stark. Jag har råkat ut för mat som varit så stark så att den dansat en jigg på tallriken och vrålat 'Ät mig om du törs!'

Nåväl, det var maten, drycken skulle bli julmust hade jag tänkt. Men se,det ville jag inte alls det när jag funderade på vad jag ville! Jag ville ha mjölk. 

Efter maten ville jag ta en whiskey med en irländare. Dave Allen.

 All denna förnuftiga mat kändes ju knappast dekadent.

Så whiskey med Dave blev det, det tyckte jag om. Och Dave Allen också.

Vi skålade och jag sände en skål upp till min far, något som han starkt skulle ha gillat.

Vi hade vansinnigt trevligt ihop och chokladkartongen som ackompanjerade whiskeyn så fint gjorde inte saken sämre.

Men. Man får ta det lugnt med irländare, de kan dricka en under bordet, sägs det, så efter Dave ville jag se en film om tre unga amerikanska män som firar in kvällen innan julafton.

Jag känner stor samhörighet med de här tre grabbarna, även om jag varken är i 30-års-åldern, är man eller är superpopulär, blivande far eller strävande musiker.

Jag tror, som du vet, att känslor är tämligen universella, arv, miljö, onyttiga och nyttiga saker vi samlat på oss under åren färgar oss. Och man får aldrig glömma sina yngre 'själv'. Gör man det så är man fucked. Eller kanske inte, men man blir en av de där tråkiga som tjatar om dagens ungdom och att vi är dömda till undergång och så vidare och så vidare. Sån't folk som man helst inte vill ha för mycket med att göra, man undviker ögonkontakt och muttrar något om att man är hemskt ledsen men man måste gå och ta sin kurs i swahili.

Hur som haver, de här tre grabbarna råkar ut för diverse saker och kanske är inte humorn vad som kallas rumsren, jag vet inte, jag är knappast rätt person att fråga om det. Inte bryr jag mig heller. 

Men jag vet att en del saker som händer dem kan jag relatera till mitt yngre jag. Det hände en hel del otroliga saker och jag ångrar ingen av dem.
Så fniss och nickningar till mitt yngre jag och mina vänner från förr.

Uppfriskande är också att det finns inga moralpredikningar i filmen. De gör vad de gör.

Så jag satte på den filmen och så tänkte jag 'Men nej... det här vill jag ju inte se än...  Jag vill se 4 engelska män i mascara och glitter och läppstift och läder och kläder som ser ut som aluminiumfolie och platåskor!'

Så det gjorde jag. Jag är inte säker på hur många timmar jag tillbringade ihop med Sweet, men vi hade rasande trevligt, med ganska många omtagningar av favoritavsnitt.

Allsång blev det också. Högt. Kanske inte så vackert men hjärtligt. Sjunga tycker jag om att göra. Till mina grannars oglädje.

Efter denna glamorösa rockfest så hastade jag mig igenom 'något att äta, vadsomhelst så att jag hinner med allt annat jag vill göra!' och hastade tillbaka till dvd-spelaren, nu var det dags för grabbarna i Amerika.

Åh, så roligt vi hade!  

Emellan allt det här hann jag att stoppa i mig mer onyttigheter, knäcka en mellanöl och stoppa i katterna så mycket skinka att de faktiskt fick nog. Ett julmirakel så gott som något.

Det började bli sent, men jag hann en film till, även om jag tänkte flyktigt att jag hade tänkt att hinna gå online och skriva lite samt önska folk god jul, men natten var ju ung och så vidare, tänkte jag och fortsatte se den här lite mer sedelärande filmen om en man som älskar saker. Saken är den att han också ser människor som saker...

En helt ok rulle men det som var riktigt intressant var bonusmaterialet där han pratade om favoritsaker och folk som ser andra människor som saker samt om relationer. Det fick mig att tänka en hel del och länge, jag känner några sådana... Och hur många som ser relationer som något som små boxar som ska tickas i och hur en del bara flyter med och en del bara styr.

Görintressant!

Tänkte jag. Och började faktiskt känna mig lite trött. Tittade på klockan och den var en bra bit över midnatt. Jag kände mig lite besviken faktiskt. Att vara den som bestämmer allt på julen är inte så dumt. Och det är förbannat intressant när man börjar fråga sig själv vad man vill. Egentligen. 

Jag gick och lade mig. Enbart för att jag skulle hinna med allt jag vill göra idag samt ändra planerna allteftersom dagen går. Hittills har jag haft en mycket bra jul, jag hoppas att du har det med. 

Vem har tid med evighetslasagne?

Jag blev lite fundersam här, det finns en kock som jag inte är speciellt förtjust i, han poängterar lite för ofta hur gott det blir med fraser som 'finger-licking' och något om att han inte kan vänta på att sätta tänderna i det ena eller andra.

Idag så skulle han göra lasagne. Jag var upptagen med lite annat så när jag riktade uppmärksamheten mot tvn så tog han precis ut tomater som hade rostats långsamt samt köttfärsen ur ugnen.

Han sade sedan, medan han hällde allt i en kastrull med champinjoner och sås att allt skulle koka i 1½ - 2 timmar!

Det fick mig att lystra som en jakthund som fått upp ett spår. 1½ - 2 timmar?
Lägg därtill långsamt rostade tomater som nog tagit sin sköna tid i ugnen.
Lägg därtill att lasagnen ska vara inne i 40 minuter.

Katten Gustav skulle ju avlida av hunger medan han väntar på den lasagnen!
Jag (om jag lagade mat med kött) skulle behöva starta med lunchen någon gång vid 8-tiden på morgonen.
Jag blir förskräckligt irriterad om jag inte får äta vid tolv-tiden. Jag bits.

Kocken sa då, precis som om han hade hört mig 'Nu tycker du kanske att det verkar ta lång tid, men när du väl har smakat den så kommer du att göra den här igen och igen. Och igen.'

Härvid skakade jag på huvudet. Knappast. 
Jag tycker om att laga mat. Men själva upplevelsen av att vara kedjad vid köket i timtal låter inte speciellt tilltalande.

Nej. Jag tycker inte om den kocken. Vanligtvis brukar jag hinna att stänga av tvn innan han dyker upp i rutan men idag hann jag inte.
Efter att ha sett Masterchef. Det är något otroligt gulligt över alla amatörkockar när de står för att bli bedömda av Gregg och den andra, hm, är det John, han heter?
Man kan se deras yngre jag skymta fram, ungefär som när de ritat en teckning till skolfröken och väntar på att se reaktionen.

Ingen jul som förr.

Jo, du...
Jag tänkte på det här med traditioner... Det är ju ett sån't liv om det nu igen.
(ja, du kan med fördel sjunga 'nu är det liv igen och nu är det liv igen och gnället ska vara till påååååskaaa).
Själv är jag väl lite sådär med traditioner. Jag tycker att man skapar sina egna.

Som julen... Jag är lite problematisk med julen som den är, jag har inget emot själva känslan men själva köphysterin kan dra åt helvete.
Allt pumpande av julmusik dag och natt likaså.
Jag vet att julen är på gång men hör jag Mariah Carey yla 'all I want for Christmas is youuuuuuu' en gång till så vete fan om jag inte slänger ut radion eller kanske till och med blir så drastisk att jag stoppar ner mig själv i ett paket och sänder mig till nämnda Mariah och sedan boxar mig ur paketet och säger 'Här är jag, vad vill du?!'

Jag tycker om gemenskapen på julen. Jag brukar fira med vänner och min far.
Men förra året begravdes min far två dagar innan julafton.
Och nu blir aldrig julafton som förr.

Jag kan tänka tillbaka på gångna jular, min fars största besvikelse var när jag slutade att äta rött kött. Varje jul: 'Ska du inte ha lite julskinka?'
'Nej, pappa, jag äter inte kött.'
'Men lite sill?'
'Ja, lite sill.'
Så suckade han lite och tittade på mig som om han undrade vad han gjort för fel i min uppfostran.

Sista året så åt jag inte ens sill. Min far skakade på huvudet. 
Det gjorde jag med. Vi var bra på att skaka på huvudet ihop.

Förra året var julafton för jävlig. Det behöver knappast sägas.

I år vet jag inte. Jag funderar på att vara hemma. Nu kanske det låter hemskt tråkigt i dina öron, men jag vet inte om det är det.

Det låter ganska skönt på pappret, en stilla julafton, lite Kalle Anka, lite tankar bakåt, lite hågkomster av forna jular, hur jag brukade snegla på min far när han satt och sov till Kalle Anka. Hur han hur enkelt som helst kunde driva mig till vansinne med sitt sätt, en konst som jag snabbt tillvärvade mig och gav tillbaka med råge till honom.
Minnen av hur vi kunde se på varandra, lyfta på ett ögonbryn och veta exakt vad den andre tänkte. Oftast i samband med att min kusin stod och var vuxen och bestämde.
Hur mycket han skrattade. Och hur mycket jag skrattade. Alla gånger som vi sprang rakt in i varandra när vi till äventyrs försökte ta oss igenom dörröppningar från två olika håll. Hans bananmissbruk, som han kallade det, eftersom han sällan kunde gå förbi en banandisk utan att köpa några.
Sedan låg de och blev bruna och jag frågade 'Men varför köper du dem?!' och han slog ut med händerna och sa 'Jag kan inte låta bli!'

Lite sådana tankar kommer jag nog att ha. Det har jag ständigt.
Men, lugn. 
Jag tänker mig inte en heldeppig julafton.
Jag har förvärvat lite zombierullar (ja, inget säger jul som zombies, eller hur?) och jag tänker mig en chili/vitlöks-fest.

Eller så kanske det inte alls känns rätt att vara själv. Då går jag till vännerna.
Jag har tur som kan välja. Hur firar du?

Jag river köket.

Du skulle ha varit med igår.
Lunchtid och jag tänker mig att det ska bli en smidig lunch.
Ärtsoppa.
Det är smidigt.
Jag snittar plasten runt ärtsoppan, undviker smidigt katterna som sitter runt mina fötter och slänger i ärtsoppan i en kastrull.
I med lite vatten.

Och så öppnar jag köksskåpet.
Inte.
Köksskåpet som är av gammal god kvalitet; tänk skjutdörrar, vägrar att röra på sig.
Jag tar i lite och köksluckan rör sig inte en millimeter.

Jag slår lite halvhjärtat uppe i kanten på köksluckan och hör katterna som väntar på skinkan dra efter andan och undra vad fan matte håller på med.
Jag hör grannen vägg i vägg komma hem, stänga dörren och så knakar det i väggen som om hon lägger örat emot den för att lyssna efter vad som pågår i min lägenhet.

Det hade hon inte behövt göra, lägga örat mot väggen om hon nu gjorde det, menar jag, för jag är tämligen högljudd.
Jag bankar högt, jag bankar lågt på den förbannade köksluckan.
Jag tar tag i den andra och försöker tvinga den att skjuta iväg den andra med någon slags katapult-effekt.

Fanstyget rör sig inte en millimeter.
Jag sliter tag i köksluckan som vägrar att röra sig och draaaaaaaaaaaaaaaaaar.
Allt detta givetvis ackompanjerat av diverse svordomar som kryddas allt mer av önskningar om att köksluckan ska fara åt helvete och låta mig komma åt min timjan som står retligt gömd precis i andra hörnet.

Ingenting händer.
Mer än att katterna ligger på rygg och skrattar sig sanslösa.

Nåväl, fungerar inte det ena så fungerar väl det andra, tänker jag och sticker in handen i den lilla öppningen som är och försöker att dra ut timjanburken.
Det fungerar!
Jag får tag i en burk och utstöter ett glädjevrål.
Men.
Det är rökt paprika. Givetvis är det rökt paprika.

In med handen igen och jag känner en annan burk och försöker få tag i den och känner hur den med ett retsamt timjanfnitter försvinner åt andra hållet.

In med handen från andra hållet istället och skyffla undan alla onödiga skålar och burkar som är i vägen.
Vilket innebär att de ramlar rakt ner i diskhon.

Brraaaaaaaaak! säger det och katterna flyr.

Med ett morrande som skulle kunna skrämma hästar i sken sticker jag in handen igen, känner burken, tar tag och den hoppar åt andra hållet!

'Det var då själva FAN! ylar jag och återgår till att slå på luckan, nu helt utan hämningar, slagen ekar som hammerslag allt medan jag högljutt frågar 'Hur i helvete kan en kökslucka bara vägra att röra på sig?' och 'Allt jag ville var att ha en smidig lunch!!!'

Och så...
Så lossnar luckan så att den går att skjuta åt andra hållet, med ett ljudligt bang så åker den åt rätt håll.
Och där står den.
Burken med timjan. Inklämd mellan kardemumma och kanel.

Jag strör i timjan och tittar på klockan. Ärtsoppa är som sagt en smidig rätt att tillaga.
Bara att värma. Tar max 5 minuter.

Dvs om man inte råkar i slagsmål med köksluckor. Då tar det 45 minuter.
Minst.

Motgift mot realiteter: Zombies.

Zombies.
Det är vad jag tittat på. Vän av ordning kanske tycker 'Är inte världen hemsk nog utan att man ska behöva spä på det med påhittade figurer?'
Varvid jag skulle svara att; jo, visst är den det och det är då man behöver zombies. När världen blir obegåvad med trumpar och fan vet allt så är det otroligt skönt att se en zombie-rulle med zombies som snällt stannar i rutan och inte ställer upp i val (och blir valda!) och vars enda intresse är att äta hjärnor.

Nu skulle kanske vän av ordning säga 'Men i de senaste filmerna så har faktiskt zombiezarna (jävla konstigt ord, men jag är inte säker på hur zombies ska böjas. En zombie, flera zombiar tycker jag låter vetenskapligt nog) faktiskt ätit lite vad som helst på dem som de lyckats jaga ifatt.

Jag har ingen förklaring på det. Förr i världen var det bara hjärnor de åt men de har väl utvecklats som vi antar jag.

Jag har strikta regler för mina zombie-filmer. De måste vara snabba. Som jag sade på facebook, Shaun of the dead är en bra film men zombiezarna är otroligt långsamma. Så långsamma att man lugnt kan gå iväg från dem i någorlunda snabbt marchtempo, sitta ner, spela ett parti schack, vinna det, flossa tänderna och när man vänder på huvudet så är zombien fortfarande 50 meter bort.
Inte mycket sport över det, eller hur?

Nej, snabba, raska zombies ska det vara. Så att det känns lite som en match att springa ifrån dem.

Zombieland har raska zombies, sådana som man kan tänka sig lätt springer en halvmara och ändå har aptit nog för att äta lite efteråt.

Vidare så ska filmerna vara humoristiska. Nu kanske du inte tycker att det är så roligt med folk som springer livet ur sig allt medan de kastar ur sig kvicka repliker till sin omgivning. Det gör jag dock.

Och så ska det vara skjutjärn inblandat. Japp. Trots att jag är pacifist så tycker jag inte att det är samma sak att se en zombie i ett slagsmål med ett bordsben eller vad nu människan fått tag på. Nej, det blir lite tennis över det hela.

Så, raska, humoristiska (nåja, de zombies man ser är inte direkt Dave Allen-material) och pang pang för hela slanten.

Efter att ha sett en sådan film kan man stänga av, dra en lättnadens suck över att det inte är på riktigt och över att zombies inte finns.
För det gör de ju inte. Eller?



P.S. När t o m Stephen King tar en paus från tweetandet efter att trump vann, då vet du att det är skrämmande.
D.S.