lördag 12 maj 2018

En dag ska jag bli först.

Jag har tillbringat två dagar på landet. Förbannat skönt.
De små fåglarna skriker åt varandra om de bästa utsikterna, hackspetten hackar, flugor duckar för att undkomma min mordiska vän med flugsmällan i högsta hugg, vinden viner runt buskar och trän och tar sats i taknocken för att svinga sig upp tillbaks till molnen och en dag var det sol (förbannat också...) och nästa var det moln och regn och åska som höll sig i utkanterna (tack för det) och imorse var hela världen grå och grön och helt underbar.

Det var ingen täckning såvida jag inte surfade på vännernas wifi och på nätterna var det så tyst att man kunde höra träden viska till varandra om barn som klättrade i träden för länge sedan.
Det här är nämligen gamla träd, du vet, de där knotiga äppelträden som är så vackra och har en historia som du kan höra om du lägger örat mot stammen. Syrenerna har inte börjat blomma än men de planerar en färgexplosion vid nästa soltillfälle. 

Du vet, man känner sig styrkt efter en sejour på landet och får också tillfälle att lösa världsproblemen när man är avstängd från allt annat.
Till exempel vet jag nu varför det blir så ansträngt läge när folk debatterar på nätet.
Folk vill inte konversera. De vill inte höra hur någon annan tänker. De vill bara ha rätt.
Inte konstigt att folk beter sig som fä. Eller, stryk det, fä har mer vett i pälsen och som Mark Twain sa, det enda djuret som rodnar och har anledning till att göra så, är människan.
Något i den stilen sade han. Det går säkert att googla fram exakt vad han sade. Men inte hinner jag med sådant, jag är ju tillbaka hemma och ska hinna ligga i soffan och vifta på tårna, läsa någon bok, slå ihjäl några drakar och ignorera att ungkatten har ockuperat den nya gungstolen jag köpte så att jag bara suttit i den i cirka trettio minuter.

Den var färdigmonterad och klar förra lördagen.
Men jag klagar inte. (Nej, jag ser det, säger du.)

Det är faktiskt en kamp mellan honom och mig. Som jag ständigt förlorar.

I torsdags så förstod jag till fullo att katten också såg det som en kamp.
Ungkatten väckte mig på sitt vanliga charmerande sätt med att bita mig i armen (jag ser det som en liten påminnelse om att jag må vara vegetarian men det är varken han eller gammelkatten och går jag inte upp och levererar föda så kan jag stå på matsedeln innan jag vet ordet av.) så jag kravlade mig upp och gav katterna mat.
Satte mig vid köksbordet och kom ihåg gungstolen och tänkte 'Nu jädrar ska jag vara först och sitta där och läsa nyheterna!'
Tog en tugga müsli och slängde ett getöga mot ungkatten.
Upptäckte att han tuggade sin mat och slängde ett getöga tillbaka på mig.

Så satt vi, han vid sin matskål och jag vid min och tittade på varandra.
Vi var klara ungefär samtidigt och som en oljad blixt satte han iväg i hallen med mig skenande efter.
Han sladdade elegant in i vardagsrummet, kastade sig upp i gungstolen, sträckte ut sig i hela sin längd och kan en katt le sarkastiskt så var det precis vad han gjorde mot mig där jag stod mitt på golvet och glodde.

Men en dag ska jag vara först till gungstolen.
En dag.

söndag 6 maj 2018

Perfekta liv eller 'hur delar du det?'

Efter gårdagskvällens upplyftande post så slår jag på radion på morgonen och vad pratar de om där?
Jo, döden.
Och de säger 'vi får väl be om ursäkt till de som kanske är lite känsliga...'
Visst, det är klart, det är kanske inte vad folk vill höra om helst på söndagsmorgonen när solen skiner och fåglarna kvittrar.
Men jag lyssnar hellre på dem än hör vad någon c-kändis har ätit till frukost.

Jag har en vän som jag pratar mycket om det med. Inte om frukostvanor hos någon kändis utan om just döden. Det kanske låter dystert men det är mycket humor involverat i våra prat. Kanske är det lite som Astrid och hennes systers, jag vet inte.

Den här vännen har också sådana vänner på facebook som jag bara läst om.
Sådana som bara postar bilder av 'perfekta liv med perfekta ögonblick.'
Jag trodde faktiskt inte att de fanns. Eller att de i alla fall bara var ett fåtal.
Kanske har jag någon som gör det men jag ser dem faktiskt inte. Kanske har jag ett filter inbyggt så att jag bara ser folk som är som folk är mest.
Tjuriga ibland, ledsna ibland, förbannade ibland, sjuka ibland, friska ibland och faktiskt ibland lyckliga med lyckliga ögonblick?

Hon säger att hon aldrig ser någon skriva om att de känner sig nere eller att om de har en dålig dag så är det ändå något upplyftande med i det hela, typ 'katten har spray-paintat hela vardagsrumsgolvet men jag skulle ju ändå torka alla golv idag, tjohej!'

Jag lyssnar och blir lite rädd, jag.

Och hon fortsätter och räknar upp 'Det är vin på aftonkvisten och champagnefrukostar! Det är picknickar på vardagsrumsgolv uppdukat av kärestan när vädret är för dåligt för att gå ut i, det är överdådiga middagar och de är än här och än där med sina bästa bästa vänner...'

Och jag lyssnar och skakar på huvudet och mumlar 'Jag trodde inte de fanns...'

'Det är BARA sån't!' utbrister hon.
Jag blir motvilligt fascinerad, på ett sätt kan jag förstå, om man är glad och stolt så vill man visa det för omvärlden och ha andra att glädjas med en.
På ett annat sätt så kan jag lätt tänka mig att det blir förbannat jobbigt att jämt ha en sådan yta som ska putsas på och finas upp så att det ser fläckfritt ut.

Sedan kan man fundera på var det kommer ifrån, ambitionen att visa upp allt som 'perfekt.'
Jag avskyr ordet 'perfekt.' Jag får nästan samma reaktion som Strindberg när han sa (eller inte?) att näst små brännvinsglas är kyskhet det jävligaste jag vet.

Det sägs att det blir en jakt på 'likes' och reaktioner i dagens liv. Det verkar inte räcka med att man själv är nöjd med saker och ting utan det 'krävs' ytterligare validering att man lever som man 'ska' eller i alla fall verkar göra det.

Jag är ju inte mer än människa (sade hon motvilligt) så jag kan förstå det, jag blir ju också glad om folk visar uppskattning för mig. Men de bästa upplevelserna går inte att dela på sociala medier.
Inte för mig i alla fall, jag menar, hur delar du känslan av när du sitter med en vän och ni garvar så ni gråter åt något som bara ni fattar.
Eller den vännen som är lika galen i musik som dig, när den vännen kommer hem til dig och du sätter på den där nya låten du upptäckt och ser vännens ögon börja lysa precis som dina lyser? 
Eller när du sitter med ditt husdjur och ni har busat så att ni är helt slut båda två och du ser in i kattens eller hundens ögon och ser att den skrattar lika mycket som du?
Eller när du sitter och pratar med någon som verkligen fattar vad du försöker säga? Och inte drar sina egna slutsatser utan verkligen begriper?
Eller när du bråkat med någon och ni blir sams igen och är tillbaka där ni egentligen skulle ha varit för länge sedan?
Jag vet fan inte hur man skulle kunna dela sådant? Det går inte. Inte för mig i alla fall.

Eller när jag läser en bok och det är som att läsa mig själv. Någon som varit eller är precis där jag varit eller är. Eller någon som skriver så att jag piper av skratt som ett marsvin.
Hur delar jag det och hur delar jag att jag kan gå tillbaka till det samma stycke om och om igen och fortfarande yla av glädje?

Eller att skriva, känslan när orden bara far fram från tangenterna, ingen direkt tanke utom i början vad jag vill börja med och sedan bara skriva och se vart jag hamnar. Den känslan är hur härlig som helst. När jag är färdig så har jag hamnat helt någon annanstans än jag kanske trodde. Det är min hjärnas playtime. 
Och jag har så roligt. 
Hur delar jag den känslan?

Kunde jag dela alla dessa känslor så kanske jag skulle göra det.
Kanske.

lördag 5 maj 2018

Trött på att folk dör...

Jag börjar bli trött på att folk dör hela tiden.
Kanske ska jag be om ursäkt om du surfade in här och tänkte förnöja dig en liten stund. Döden är ju inget upplyftande ämne.
Men det har gått i stim här nu, en i släkten gick bort, sedan gick en internetväns mamma bort och sedan en internetvän.
Själva begreppet 'internetvän' är jag inte speciellt förtjust i egentligen. Det är på något sätt lika starka band som kan bindas genom en dator som när man möts öga mot öga.
Du kanske inte har varit med om det. Men det har jag.
Och jag tänker också, att de konversationer som aldrig syns 'publikt' på nätet är kanske de mest värdefulla. Det är där vi lär känna varandra.

Jag har känslan av att det är lättare för en del att vara brutalt ärliga om hur deras liv är när de sitter och skriver och berättar, det är många vänner jag haft ynnesten att få som troligen är mer brutalt ärliga än de skulle vara med någon bekant de möter som eventuellt kan bli en vän. 
Det kanske har att göra med att avstånd, kanske är det lättare att skriva om hur saker känns än att säga dem rakt ut.

Något som har slagit mig under alla år jag varit på nätet är hur stor ensamheten är bland människor.
Jag väljer ju ensamhet men jag är inte dummare än att jag förstår att jag är trygg nog att kunna göra det för att jag vet att jag har vänner som jag kan umgås med när jag vill. Och jag har turen att ha vänner som är vana vid mitt sätt att vara och förstår att när jag väljer bort dem så är det inte för att de inte duger utan helt enkelt mitt sätt att leva och vara. Jag skulle bli galen av att jämt ha människor omkring mig. Mina batterier skulle laddas ut totalt.

Men. 
Då har jag nätet. Där jag kan prata med folk och fä när jag själv vill. 
Jag förstår att icke-vald ensamhet inte alls är samma sak som självvald och jag har tänkt många gånger på hur många olika slags ensamheter det finns.
Man kan vara ensam ensam och inte se någon människa på dagar.
Eller man kan vara tvåsam och ändå så ensam.
Man kan ha massor med folk omkring sig och vara ensam.
Alla de som inte känner att de blir hörda, där ute i 'real life' för att det finns någon som pratar högre, argumenterar bättre eller helt enkelt inte lyssnar för att de inte vill.
Och alla de som inte vågar tala om hur de mår egentligen till de som är i deras närhet. Eller de som inte mår väl och inte har någon att prata med.
Alla de finns här. På nätet.

Jag tror och visst, jag kan ha fel, men jag tror att folk på något sätt har en 'radar' inbyggd så att de på något sätt hittar varandra.
Jag behöver bara se på de vänner jag pratar med, de som det aldrig syns att jag talar med, vi har alla gemensamma nämnare, vi har inte direkt glidit fram på räkmackor i livet, vi har en ganska drastisk humor och kanske verkar ha en viss attityd. 
De människorna hittar jag. Och de hittar mig. 

Så när det händer saker, som att folk går bort så  pratas och lyssnas det till bokstäver som formas till ord om sorg och tröst och hur det känns att vara mitt uppe i ett vakuum som inte är likt något annat och som nog bara går att förstås om man själv varit mitt i det.
Som att livet går vidare och allt verkar som vanligt fast hela ens egen världsbild har rämnat. Jobb ska skötas, barn ska skötas, räkningar betalas, mat lagas, tvätt tvättas när allt man egentligen vill är att dra i en handbroms och säga att nu får världen faktiskt ta en paus.

Men det gör inte världen så vi har de här konversationerna som aldrig syns offentligt och försöker att vara där även om vi är miltals och många hav ifrån varandra. 
Jag tror att vi gör gott för varandra. Jag hoppas det i alla fall.