Alla dessa förbannade fötter vid vatten.

Igår skrev jag på facebook att jag inte vill se mer fötter vid vatten.

Sedan gick jag och lade mig och tänkte 'Men vad är det med folk egentligen? Varför gör de det?'

Imorse när jag gick upp så svävade fortfarande samma tanke över mitt huvud; varför gör folk det?

Om vi ska vara riktigt partiska (och det ska vi eftersom någon måste vara det.)

så har vi alltså ett vattendrag, en sjö, ett hav, en regnpöl eller en pool.

Fine.

Vatten är fint.

Sedan placerar man sina fötter i ovan nämnda vatten.

Varför då?

Fötter är inte speciellt vackert. Fötter kan i bästa fall se ut som den kroppsdel det är med små trinda prinskorvar som tår.

Inte någon gång har jag sett en bild där jag utbrustit 'Men herregud, så vackra fötter vid ett hav!'

Fötter är inte speciellt vackert. Enligt min åsikt.

Varför inte sätta dit något annat? En öl? En flaska vin? En hundvalp? En kattunge? Din mat som du ska äta? Ett leende ansikte? En blomma? En gris på utflykt? En kalv som idisslar? En smurf från din smurfkollektion? En bockhov?
Det skulle jag vilja se, en bockhov. Där har vi en artistisk touch.

Fan solar liksom.

Varför envisas med dessa förbannade fötter!?

Jag begriper det inte, men så tänker jag som så, i duschen, när jag tittar ner på mina egna fötter att det är nog det som är nyckeln i höstacken.

Alla andra gör det.

Så då gör vi det också.

Kanske är folk otroligt stolta över sina fossingar. Det ska man vara. De bär omkring på oss. Kanske är jag orättvis, kanske är det fötternas revanch, typ 'Här går vi instängda i sockor och strumpor och skor, men kolla nu! Vi är fria och lössläppta!'

Fine.

Men gör något kul med dem. Måla dem i regnbågsfärger. Doppa dem i choklad.

Vad som helst som gör det värt att se.

Sa Grinchen.

Antropolog Ulvstrumpa tittar på småpratare.

Du vet, det är i sådana stunder som jag känner en djup samhörighet med Sheldon i Big bang.
Vilka stunder? säger du.

Jo, de här stunderna när folk småpratar. Jag känner mig som en antropolog som kommit i närkamp med ett exotiskt folkslag.
Jag förstår själva mekanismen, att det skapar ett slags band mellan människor medan de småpratar om vädret, barnen, gardinerna, modet eller vilka kakor de ska baka.
Jag förstår att det utlöser någon slags form av välbefinnande hos stammedlemmarna.

Dock inte för mig. Jag vrider mig inombords och jag hummar och jag undrar hur fort jag kan ta mig därifrån.
En sak jag lärt mig är att man ska ställa frågor, då kan folk sköta konversationen i stort sett helt på egen hand.
Det är skönt och en lisa för mig när allt jag behöver göra är att humma, kasta in en fråga och lyssna.
Lyssna är jag bra på.

Och att prata om saker som jag finner intressanta. De sakerna är småprat för mig, när jag frågar min vän om det är som så att det finns en trygghet i att leva i kaos. Eller när jag tänkt på hur märkligt det är att det alltid blir stopp i avloppet precis när man inte har lust att göra rent i detsamma.
Vilket är aldrig. I och för sig.
Jag menar, ingen vettig människa vaknar väl och känner 'Idag kan jag knappt bärga mig förrän jag ligger på knä och får rensa ur golvbrunnen!'

Eller att jag funderat på varför alla ler så falskt i tidningarna, det enda som uppnås är att de ser ut som apor som visar tänderna. Fast aporna gör det ju för att de är rädda. 
I och för sig, jag vet ju svaret på det, men det är ju inte bara jag som lägger märke till leenden som aldrig når ögonen, eller hur?
Då blir det inte den avsedda reaktionen ändå.

Så, visst, det är en slags småprat jag ägnar mig åt också. Grejen är väl att jag hört otaliga gånger att mitt ansikte är som en öppen bok, är jag inte intresserad så är det enda som fattas att jag står som en tioåring och kasar med skon på andra benet allt medan jag vrider mig runt för att titta vad som finns bakom nästa hörn. Och sedan springer iväg.

Jag kanske gör det en dag. Vem vet? Ingenting förvånar mig när det kommer till mig själv. Höll jag på att skriva. Och skrev. Fast det är inte sant. Det går inte en dag utan att jag förvånas. Det är ganska trevligt. Och ibland otrevligt.
Men aldrig tråkigt.

Man undrar hur de står ut med en.

Ibland undrar jag hur de står ut.
En 'icke-konversation' jag hade med Fimpen i veckan var när hon hörde av sig via datorn och jag deklarerade att jag precis kommit till datorn för att stänga av den och att jag nu ämnade se på tv och jag föreslog att vi kunde prata nästa dag eller så.
Nästa dag kom och först på kvällen insåg jag att det var nästa dag.

När jag kom hem idag hade Witchen ringt. Jag ringde upp och sade i samma ton som Lurch i Familjen Adams: Du hade ringt. Var det något särskilt?'
'Nej, jag ville bara höra hur det var.' sa hon.
'Jag gillar inte småprat, vet du' sa den genomsociala Ulvstrumpa.
'Det var mest att jag ville höra din röst.' sa Witchen.
'Jag är inte mycket för sån't.' sa jag.
'Nej, jag vet.' sa hon.

Det är vid sådana här tillfällen det står utom allt rimligt tvivel jag är introvert.
Troligen så introvert att det är ett under att jag någon gång kommunicerar med folk på 'gammalt vanligt sätt'.

Det är också ganska svårt att förklara att när jag till exempel varit ute och rört mig bland folk och umgåtts och sett och hört och känt, så är det bästa som finns, för mig, att komma hem och umgås med mig själv.

Det är inte ohövlighet som gör att jag inte hör av mig till folk, det ligger helt enkelt inte för mig, jag är sedan barnsben en ensamvarg,  höll jag på att skriva, men det stämmer inte.
Jag har läst mina gamla dagböcker från skoltiden, i högstadiet var jag högst social, jag umgicks med folk hela tiden, spelade volleyboll och dansade jazzbalett och gick ut och dansade, jag sa högt för mig själv när jag läste 'Hur fan orkade jag?!' och jag har ingen aning.
Men jag minns också att jag var själv ganska mycket, jag läste, skrev och traskade omkring för mig själv. Och jag sitter här nu och funderar hur det gick ihop, tills jag har förklaringen som får mig att le smått okynnigt...
Att inte gå i skolan mer än när jag själv tyckte mig ha någon användning för det gav mig dagarna fria för ensamhetsströvtåg.

Numera är jag lika social som en grävling i ett gryt som blir väckt av någon.
Jag gillar folk, det är inte det, eller nej, jag gillar en del människor. Inte speciellt många, men jag gillar mina vänner högt och rent. 
Men jag tror, i och med att jag fick panikångest så har jag varit tvungen att lära mig att ransonera. Kraften tar slut annars och det blir som ett batteri på urladdning när jag varit för mycket ute i världen bland folk.
Jag tror att en del av 'felet' (om man vill se det som fel, men jag tror inte att jag gör det...) är att jag är så uppmärksam på vad som händer omkring mig, hur folk är, vad de gör, hur de ser ut, hur det låter omkring mig och hur det ser ut.
En av de bästa saker jag vet är att titta på folk. Antagligen om jag har en bra dag skulle du kunna sätta mig någonstans på en bänk och jag skulle sitta där och vara nöjd med att titta på människor, på stadsbilden eller naturen.
Sedan när du kommer för att hämta mig några timmar senare är jag trött.
Ungefär lika trött som om jag sprungit ett maratonlopp baklänges med en känguru i armarna. Det är då jag behöver 'mig-själv-tid.'

På ett sätt är internet helt jävla fenomenalt. Jag är social, på mina villkor och på den tid jag väljer själv. Jag gillar att skämta med folk, gnabbas och diskutera.
Här kan jag göra det. Så mycket jag vill.
Utan alla andra intryck samtidigt.
Jag fokuserar helt på vad jag gör, även om jag ibland är lika förvirrad som baby i en topless bar, typ 'Nu har jag tjugosjutton fönster öppna, var var jag någonstans?' Men det är en helt annan sak.
Det är ingen som står bredvid mig i något klädestyg jag vill titta på eller någon som borrar i nästa vägg.
Det är magnifikt och underbart. 

Hm, var var vi? Jo, man undrar hur de står ut med en... Vännerna. Men att de gör det, det är guld värt. Även för en Grinch.

..det blir inte lättare ju äldre du blir.. ;)

Hej igen, det är bara jag som tänkte höra av mig.
Det ska jag bara säga, att om du till äventyrs tror att du ska ha fått 'everything together' och så vidare och att det ska bli lättare när du blir äldre, så har du helt fel.
Det blir inte det. Inte en chans. Inte en suck. Inte för allt smör i Småland.
Det enda du kan vara säker på är att du om du har tur åldras.
Får kalkonhäng på hakan och ser äldre ut även om du inom dig känner dig som den där sjuttonåringen du var en gång.

Livet i sig är inte komplicerat, det är människorna som gör livet komplicerat. Folk envisas med samma misstag om och om igen och kan inte begripa varför det inte går bättre den här gången. I en sång så är det en strof som handlar om det, att om man oavbrutet gör samma fel och förväntar sig ett annorlunda resultat så är det ett tecken på galenskap.
Jag håller till viss del med om det.

Å andra sidan finns det en del misstag som jag gör om, men med nya personer i rollerna i dramat som kallas liv.
Det tycker jag är roligt. Kanske inte just då när det gått helt åt pipsvängen och åt helvete och allt känns inte grått men svart, svart, svart.
Men jag gav det i alla fall en chans, du vet? Jag hoppade upp på draken och tog en svängom och blev avkastad i kröken där molnen tar vid, men det var fortfarande en liten åktur.
Och det tycker jag att man ska tillåta sig. Helst flera stycken. Om man har tid och lust vill säga.
Jag låg härom kvällen och tänkte på alla jag varit kär i, herregud vilken flock av vildblommor. Jag log antagligen som en sol.
Vilka äventyr, vilka helgalna, roliga, sorgliga och helt underbara saker som hänt tack vara alla dessa ex. Jag kan säga att jag ångrar inte en enda av dem, var och en lärde mig något och har de lite tur så lärde jag dem något också.
Jag har aldrig blivit bitter eller känt att 'Nu, nu vågar jag inte mer...' 
Kanske är det dumdristighet eller kanske är det en överdriven optimism, men det skulle i så fall vara första gången den här pessimisten är optimist, men vi ska ju alla vara ett undantag från regeln någon gång, eller hur?

Grejen med mig är att jag är ganska nöjd vare sig jag är singel eller tillsammans. Singel är förresten ett förbannat förhatligt ord. Precis som om man vore smågrus som bara väntar på att bli upplockad och lagd tillsammans med andra singlar på en grusad stig. 
Jag har en vän som säger att hon är färdig med allt vad kärlek heter i sitt liv. Jag tycker att det är synd. Men visst, jag kan förstå om man blir trött på 'misstag' som hon kallar dem. Men nästa misstag blir ju annorlunda, som jag har sagt till henne. Kanske det inte heller fungerar, men det kan bli ett bra misstag. Jag tror på det nämligen, att det finns bra misstag.