onsdag 20 februari 2008

Det var en gång....

Du får ursäkta, men jordgubbarna är bordlagda, jag började nämligen fundera över mitt tidigare liv istället.
(Och nej, vi talar inte reinkarnation, utan livet på ett statligt verk...)

Det var en gång, en arbetsplats, där folk trivdes och faktist gjorde sitt bästa för att göra ett bra jobb.
Vi var många olika divisioner, men vi hörde alla till samma arbetsgivare, så alla försökte hjälpas åt.

Till exempel, var det någon som glömt någonting på ett ställe, så skickade vi raskt iväg hittegodset till ägaren, utan att ta något betalt.

Eller, om någon handikappad behövde hjälp, den som var ledig, oavsett division, högg in och hjälpte den personen.

Vi kunde till och med prata med folk som satt flera mil bort, när risken var överhängande att någon inte skulle komma fram när det var tänkt, och ordna så det blev så bra det kunde bli.
Utan att någon började yra om att "nej, vi tillhör inte samma organisation längre" eller "mitt ansvarsområde sträcker sig inte dit".

Sedan kom ett snille på, att vi borde omorganisera oss.

Sagt och gjort, möten hölls, och medarbetarna blev till och med utkörda i ett motionsspår för att riktigt känna sig motiverade.

Det fungerade inte så bra för mig, eftersom jag på den tiden hade en synnerligen inbyggd motvilja mot allt vad motion hette.
Facket sa "Mja, vi har ju varit med förut, det lär mest bli mycket snack och liten verkstad, men vi får se..."

Omorganisationen skedde, och mycket riktigt, vi fick se.

Hastigt och lustigt blev vi tre olika bolag, där vi blev nogsamt tillsagda att "varje tjänst som utföres för något annat ansvarsområde skall faktureras."

"Mådä?" tänkte vi, men efter det första upprörda samtalet "Varför har ni skickat hittegods utan att betala? Nån måste betala! Vi kan inte stå för det här!" så förstod vi att de menade "business."

Helt plötsligt blev det otroligt svårt att hjälpas åt, för att inte säga omöjligt.
Att hjälpa en handikappad skulle faktureras.
Att ta hand om en bortsprungen väska skulle skötas av ett ansvarsområde, och gud nåde den som försökte hjälpa till i all välmening.

Nåväl, vi lärde oss läxan, och samarbetet med de andra ansvarsområdena blev plötsligt så mycket jobbigare....

Det var givetvis inte nog med det här.

Helt plötsligt så kom ett annat snille på, att vi behövde avskeda folk, eller jösses, vad säger jag? Omplacera menar jag givetvis....

Raskt omplacerade vi två från min arbetsplats, vilket i praktiken betyder att nu var vi fyra kvar.
Dock hade inte arbetsuppgifterna ändrats.

Vi hade fortfarande två ingående linjer för allmänhet, ett hemligt telefonnummer och två tjänste-linjer som det så vackert heter.
Därtill en aldrig sinande ström av allmänhet till våra luckor.
Lägg därtill till uppretade människor som fann sig strandade i vår lilla stad, hade man riktig tur kunde man bli utskälld av 200 personer på en eftermiddag. Oftast fanns det också en liten hund med som gav det hela riktig autencitet, så att man själv kunde känna sig som en riktig fähund.

De fyra började känna sig lite trötta, och matta vid det här laget.
En av de fyra, chefen faktiskt, chockade nästan hela staden när hon annonserade att hon sa upp sig.
"Men vad ska du göra? Till huvudkontoret, eller?" sa de andra, eftersom hon var erkänt duktig och effektiv.
(Och, ja, kära du, jag hör att du muttrar att "är man erkänt duktig och effektiv brukar man väl inte bli puttad uppåt så man kan sitta och snurra med gummiband vid ett skrivbord?" Men det här var i en tid när vi faktist trodde det, även om vi smått hade börjat misstänka motsatsen.)

"Nej. Jag ska bli tidningsbud!"
"????"
"Men pengarna!? Du kan inte va allvarlig, ska du börja bära ut tidningar?"
"Japp, jag vill inte dö och veta att jag levt för att jobba. Aldrig i livet!"

Mycket märklig inställning kan man tycka. Jag menar, hon hade ju allt, hon var ju i praktiken nästan jämt på jobbet, det fanns alltid något att göra, och borde ju ha känt att hon var oumbärlig, vilket i sin tur borde ha lett till att hon kände sig uppskattad, hm?

Vi andra tre, kände oss kanske lite avundsjuka på att hon vågade, det var som att se Don Quijote storma iväg mot väderkvarnarna men att veta att hon skulle faktist vinna.

Vi tre stannade kvar, och slogs mot våra egna väderkvarnar.
Speciellt omtyckta var de stunderna när vi kom till jobbet och kunde läsa igenom alla direktiv som utfärdats föregående dag, gärna sådana som helt plötsligt gjorde ett lappkast och förklarade att "som vi gjorde igår kan vi inte hålla på med, nu gör vi så här. Dvs, om det inte inträffar något sådant här, då gör vi sådär, eller som vi gjorde igår. Eller inte."

Vi hade en bästa vän, den kallade vi för "Det Stora Arkivet".
Dit transporterade vi mycket papper, och så försökte vi att fortsätta använda det lilla sunda förnuft vi hade.

Förut hade vi gett ut publikationer med oss anställda fotograferade, leende, det gjorde vi inte längre. Jag vet inte jag, men jag tror att det var för att ingen av oss var från början fotogenique, och i och med den underbara Omorganisationen hade medarbetarna börjat sova dåligt på nätterna, vilket ledde till att vi hade intressanta mörka ringar under ögonen. Egentligen, såg vi mer ut som om vi härmade pandornas karakteristiska ögonmakeup.

Fast egentligen kvittade det med sömnen, eftersom vi gick upp tidigare och tidigare, och stannade senare och senare på jobbet, för att försöka komma i kapp.
Sisyfos arbete med en sten kändes faktist ganska lätt, det var många gånger jag tänkte att han hade bara en uschlig sten att jonglera med, han var välkommen att försöka bringa ordning i kaoset där jag satt, där kunde man snacka om ett jonglerings-arbete.

Såhär kunde det ju inte fortgå, det begriper vem som helst.

Vi fick en tv till fikarummet!

Mycket bra idé, men när vi skulle hinna med att förlusta oss med den begrep vi inte.
Eller två av oss begrep det inte, den tredje tog sig helt enkelt tid.
Vi två, som inte hade förnuft nog att säga ifrån gnisslade tänder, morrade och skällde på den tredje, men han var, som han sa "trött."
Yep, han hade gett upp. Det kan man inte säga så mycket om.

Så här kunde det ju inte fortsätta, det förstår ju alla, eller hur?
Istället fick vi nya scheman, vad som genast slog oss, var att somliga tider fanns ingen schemalagd lunch.
Skulle vi sluta äta, tänkte vi?
Inte alls, sa snillet som arbetat med schemat, vi har talat med facket och det finns en liten kil här *peka på pappret* som betyder, att man får äta när tid finnes.

Suveränt, sa vi, och insåg att slimline för badsäsongen nog inte skulle bli så svår att uppnå ändå.

Att slänga i sig mat "när tid finnes" har egentligen bara ett aber.
Magen tycker inte om det.
Magen undrar vad fan det är för fel på en, när man kastar i sig mat på 5.5 minuter blankt, och beslutar sig för att ge igen.
Det finns ju som tur är, medicin för det.

Vi hade fri medicin. Så kom inte och säg att inte företaget tänkte på oss.

Hursomhelst, vi stretade på, slogs med våra väderkvarnar och med våra stenar uppför berg, när en dag ett annat fenomen inträffade.
Först för den ena, sen för den andra.

När vi fick besök av allmänheten, som det så vackert heter, upplevde vi att vi fick svårt att andas och kände oss svimfärdiga, och nej, det var inte på grund av att allmänheten plötsligt hade beslutat att äta tio vitlöksklyftor innan de besökte oss.

Det här var ju ganska besvärligt, och värre blev det, in fact, som det så vackert heter på engelska, så inträffade detta fenomen nästan så fort man planterat sina vackra fötter på arbetsplatsen.

Så här kunde vi ju inte ha det, som ni nog förstår.
Vi gick till farbror doktorn, (fri doktor hade vi också, så kom inte och säg att vi inte hade det bra.) och doktorn slog oss på knäskålarna och tittade i halsen och lyssnade med pannan i djupa veck och hummade och sa sedan att "Ni har blivit utbrända, det är panikångest ni känner, sjukskrivning och därmed basta!"

Vän av ordning, skulle kanske fundera på hur stora oddsen är att tre personer får det på samma arbetsställe.
Någonting sa oss att vår arbetssituation inte var den mest hälsosamma. Och då räknade vi inte ens med de elektriska fälten som experterna kivades om, om de var hälsosamma eller inte.

Och vad hände sedan, kanske du undrar.

Mjaa... I nuläget så är vår arbetsplats en saga blott. Den finns inte längre.
Det är numer så effektiviserat att automater har tagit över.
Men tro inte att folk är nöjda för det.
Folk säger, lustigt nog, att de vill träffa en människa när de går för att utföra sina ärenden, att det kändes mycket bättre förr, när det var någon i luckan, och att det nu har blivit krångligare.

Men, det bryr sig inte snillena om.
Nu är det effektivt, omorganiserat och omplanerat.
Det är nya tider nu.

Inga kommentarer: