torsdag 29 mars 2018

Grinig men jag ler nu.

Jag skulle skriva om hur jäkla grinig jag har känt mig på sista tiden samt uppmärksamma att jag fått en ny följare, följaren kan jag varmt välkomna till detta kaos som är en av mina platser på webben.
Men.. 
Grinigheten; allt från handfat som också blir fotbad, vilket i och för sig är smidigt men inte så skönt när man har strumporna på sig, rör- och stambyten (kollektivt 'HU!' är på sin plats) mobiler som kanske (peppar,peppar) tänker lämna in varvid jag börjar läsa om nya mobiler men måste sluta för att jag blir så GRINIG när jag läser 'feel glamourous' och jag morrar 'Men vad fan, det är en telefon, finns det någon människa som känner sig glamorös av en sån?!
Och så läser jag vidare och du vet ju, precis som jag, de vill att vi ska tro att livet är detsamma som ett uppkopplat liv och det vet ju både du och jag att det är lögn och förbannad dikt.
Livet är vännerna som ringer och pratar/skäller/skrattar/ställer till med rackartyg, böcker som säger 'Läs mig!' och djur som ska klappas och om du har barn så är det barn som ska lekas med och omvårdas och sjöar och hav som du ska sitta vid och njuta av, kanske plaska runt i eller till och med segla på om du är lagd för det. Livet är regn mitt i skogen så att du får ställa dig under en gran eller vandra hem plaskvåt. Livet är att vakna mitt i natten och fnissa åt något som någon sa och livet är inte, kommer aldrig att vara uppkopplat. Inte mitt i alla fall. 
Grinig var ordet.
Men.


Nu ikväll när jag skulle vara grinig och allt så kommer Mmmbop på youtube och jag ler så att om inte öronen var i vägen skulle antagligen leendet gå runt huvudet på mig.
Jag älskar den låten. Den är april, i ett sommarhus som jag delade med en bindgalen (detta sagt i bästa bemärkelse, kanske ska jag kalla honom 'temperamentsfull' istället?)  kock och två katter.

Snön ligger fortfarande kvar på sina ställen, men på baksidan av torpet har den börjat smälta och som seden är, när någon har ett sommarhus så hälsas man på eller hälsar på. Därför sitter ett gäng av våra vänner i solgasset och lutar sig tillbaka och lapar sol allt vad de orkar.
I fönstret som är öppet spelar radion och där sitter också en vacker vit katt.

Helt plötsligt, antagligen efter solöverskott så börjar våra vänner att skotta bort all snö på baksidan, all snö de kan komma över, med händer, med grytlock, alla tillhyggen de kan få tag på.
Samt snö slängs på varandra. Givetvis.
Och mitt i kaoset och skriken och jagandet och skyfflandet och slängandet så kommer Mmmbop på radion och alla börjar sjunga med.
Inte konstigt att jag ler när jag hör den.
Eller hur?

onsdag 7 mars 2018

Ingen är Einstein mitt i natten.

Vissa dagar så vet man att Murphy står bakom en husknut och fnittrar och gör glädjeskutt.
Först, fast det inte är först så ringer det på dörren och en byggnadskille står utanför och säger 'Vi stänger av vattnet...' varvid jag först sade 'Vad bra att ni säger till...' för att sedan utbrista 'Jag visste att jag skulle ha duschat direkt, fan också!' vilket fick grabben att le och säga att jag kunde fylla på så att jag i alla fall har kaffevatten. Det såg troligen ut som om jag behövde det.
Så det gjorde jag. Allt medan jag mumlade förbannelser. Jag är mycket bra på att svära. En del tror att bruk av svordomar visar på brist på vokabulär. Inte alls, säger jag. Jag kan prata byråkrat om det bara behövs men jag anser att det finns få saker som ger sådan tyngd som vackert utplacerade svordomar när jag behöver få ut min hjärtas mening. För övrigt så känner jag med alla människor som jag givit blanketter med 312 kopior och bett att de ska läsa igenom, fylla i och signera med sanningsserumsbläck. Jag vet vad ni gick igenom. Nuförtiden så morrar jag bara jag får en blankett från någon myndighet. Kallas det karma, månntro? Jag vill då påpeka att jag inte någon gång njöt av pappersexercisen. Förutom när det var någon dryg viktigpelle. Jag är trots allt inte mer än människa.

Men först, innan byggnadsgrabbar, klockan 3.45 beslutade yngsta katten att det var en bra tidpunkt att få upp en hårboll. Bredvid sängen.
Jag säger inget om det, men jag visste vad som komma skulle. 
Och jodå.
Äldsta katten far väl upp ur sin slummer och ska hålla räfst och rättarting med yngsta katten som har mage att få upp en hårboll mitt i natten och störa hennes skönhetspälssömn! Nu jävlar, ska han få, muttrar hon och så är det igång.
Troligen får hon in en riktig femetta rakt mellan öronen på yngsta katten för han vrålar i högan sky, matte ställer sig upp i sängen och ylar 'Vad håller ni på med?!' (ja, det är en dum fråga men mitt i natten är ingen Einstein) och det morras och springs i hallen som om det vore en sängkammarfars utan farsdelen.

Efter att jag sagt till äldsta katten att man inte beter sig sådär, (ett argument som hon inte verkade imponerad av) så huserade en styck katt under sängen morrande och en annan satt i hallen och talade om att om någon bara visade ett morrhår i hallen så skulle det bli en fight som finge Ingos fighter att blekna.

Då gav jag upp. Svärande tog jag kudde och filt och sade till katterna att man kunde ju tro, att när man lever ensam så behöver man inte lämna sängen och sova på soffan. Men icke då. Skaffa två katter och sedan kan man få känna på hur det är att soffsova ändå. 

Så jag gick och lade mig på soffan, ity efter tidigare gräl har jag märkt att ligger matte på soffan så är katterna lugna. Det var de nu med. De sov som små grisar, de monstren. Det gjorde inte jag. Jag tittade på klockan både en och två och tre och tjugo gånger.

Så här är jag nu. Inte utvilad. Inte nyduschad. Men jag har kaffevatten. 
Alltid något.