tisdag 3 oktober 2017

Undvik!

Alltså, ingen är intresserad av hur gullig någon är i en bok. Ingen bryr sig om hur svallande håret är, hur putslustiga vännerna är (som alla kan passa i en storlek 0, vad fan det nu ska vara bra för?) eller hurdana små söta toppar de köper för att ha på sig eller hur bruna eller ickebruna de blir i solen.

Därför måste jag varna för Ps.I love you. Den boken är inte bra. Den handlar om Holly vars man går bort men han har lämnat ett brev för varje månad och dessa skall hon läsa och utföra vad han skriver att hon ska göra.
Skitbra idé för en bok, eller hur?
Men det bidde ingen bra bok. Jag vet att det blev en internationell bestseller och hur det gick till har jag ingen aning om.

Jag har givit upp på sidan 234, jag är inte intresserad av hur det går. Karaktärerna är lika intressanta som statister, eller rättare sagt, de känns som statister i boken. Alla är smarta, söta och jag förmodar att det ska kännas som klipsk dialog men mig får den bara att stöna. Boken känns som en dålig Marian Keyes och du vet hur en dålig Marian Keyes känns. 
Usch. Läs inte boken. Gör inte det.
Men.
Läs boken jag rekommenderade av samma författare i föregående blogg. Där kan vi snacka om utmejslade karaktärer! För det är karaktärer vi vill ha, eller hur? Vi vill ha karaktärer som hoppar ut från boksidorna och sätter sig bredvid oss och talar om för oss vad de gör eller säger. Karaktärer som har just a little more bite! 
Och humorn är sylvass i den boken. Underbart sylvass. Den ska du läsa.
Men inte den här. Sätt dig hellre och knyppla en matta, fläta kattens päls eller gör vad som helst men undvik PS. I love you.




P.S: Jag menar det.
D.S.














fredag 22 september 2017

En vecka precis som förr, utan nät.

Jag tror att det är någon vecka eller så som jag har levt utan internet. Frivilligt.
Jag hörde nämligen någon säga något så jävla dumt på radion, att det var viktigt att hålla sig uppdaterad inom social media. Hon menade då kändisars.
Motvalls käring har jag alltid varit och jag drog djupt efter andan och sa 'Det var det dummaste jag har hört!' (vilket det i och för sig inte var, man behöver bara kasta ett getöga över pölen och se vad det orangea trollet häver ur sig dagligen)....
I alla fall, jag tänkte som så, varför inte skippa nätet och leva som jag gjorde förr. Innan nät. Det har varit intressant, lite har jag varit online för att svara på meddelanden från själar som hört av sig, de flesta har jag istället ringt upp på (guuuuu vad bra det är när jag kan ringa och prata med intet ont anande själar) messenger förutom de som jag vet inte tycker om att prata i telefon. Jo, du har rätt, jag tycker heller inte om att prata i telefon vanligtvis men alla regler har undantag...
Så, vad har du gjort? Frågar du som är min vän av ordning.
Jag har läst! Åh, så mycket jag har läst! George Orwells 1984, en annan som heter 'De imperfekta' (sorglig och vacker), Cecelia Aherns böcker och där hördudu, har du penna? Du MÅSTE läsa 'Mitt liv och jag' ! Du måste!
För visst har du ungefär samma humor som jag och visst älskar du när böcker är lite halvgalna med klokheter insprängda utan att det känns som att någon har bakat en jävligt stor moralkaka och försöker tvinga in den med murbräcka i din mun?
Den är så bra! Inalles har jag väl hunnit med fem, sex, sju böcker. 
Samt lyssnat på musik. Jag menar; lyssnat med alla mina sinnen. 
Inte tittat på tv mer än nyheterna på morgonen, för du vet, det är bara skit på min tv just nu.
Och jag har pratat. Som sagt. Jag är introvert till naturen men ibland tar jag ett skutt ut ur introvertiteten (hm?) och ibland är det till och med roligt.
Och jag har städat. Nåja, lugn nu, det var lika jäkla träligt som vanligt.
Och jag har skrivit brev! Så mycket så att fingrarna blev bläckblåa och värkte. Åh, minns du den känslan? Visst är den fin? Sedan har jag postat brev. Och jag vet att det kommer att bli leenden när det läses. Det är fint. 
Och jag har skrivit andra saker. Vid köksbordet med katterna på köksmattan och inget mer ljud än kylen och frysen som diskuterat mina livsmedelsval.
Och jag har lekt med katterna. Så pass att jag svär att jag hörde dem fnittra. Grejen med katter är att ju mer uppmärksamhet man ger dem, desto mer får man tillbaka. I alla fall är mina så. Jag pratar normalt sett mycket med dem och får svar, ibland till och med något som låter misstänkt likt suckar. Den här veckan blev yngsta katten lite hes efter allt prat som vi hade. Inte jag dock. 
Om jag saknat nätet? Nej, faktiskt inte. Och det känns skönt. Jag njuter dock av att veta att det finns. Och folk som behöver ha tag i mig vet var de kan finna mig. De riktigt snillrika letar sig fram till mitt youtube-konto, ett av de ställen som jag faktiskt får notifikationer ifrån när någon hör av sig. 
För övrigt, det här med kändisar, det finns bara ett fåtal jag anser är värt att följa, Lundell brukade skriva en blogg men jag tror att han lagt av. Och Stephen King för att han så mästerligt tar ner den orangea mannen. Samt har tips på böcker och musik. Sedan är det lite artister som har roliga saker för sig och inte nödvändigtvis håller på och tjatar om makeup, stilar och fan och hans mormor.
Hm, det var nog allt, jag ska ta en sväng och se till att alla mina favoritvideor finns kvar på youtube och säga hej på twitter. Kör försiktigt och använd skoskydd som de säger någonstans. Vi hörs. 

måndag 28 augusti 2017

Läs burken innan. För bövelen.

Johodu. Det är inte att undra på att jag har suttit här och småfnissat och gapskrattat högt.
Här sitter jag och ska ta det lugnt eftersom jag laddar upp för en fight på en auktionssajt senare. Läser och förkovrar mig samt inmundigar två alkoholfria öl.
Jo. Jag vet. Det är ju helskumt med folk som dricker alkoholfritt. Jag är en skum människa. 

I alla fall, här sitter jag, läskar gommen och börjar småfnittra mer och mer. Särskilt mycket fnittrade jag när jag skrev på min engelska blogg för jag hade så vansinnigt roligt. Nu har jag ganska mycket roligt i vanliga fall så jag tyckte inte att det var så märkvärdigt.
Sedan läste jag lite här och där. Och skrattade som en glad älg.
En riktigt glad älg. Frustande.

När jag reste mig för att gå och sätta på lite tevatten samt eventuellt ta en till alkoholfri öl så slängde jag ett getöga (jag vet, det är som ett zoo härinne ikväll, eller hur?) på burken och läste 3.5% på burken och vandrade iväg ut i hallen. Vid spegeln så hade mina tankar hunnit ifatt kroppen. 
Vänta nu... Vad var det jag läste? 3.5? Neej.. Det är ju alkoholfri öl. Då kan det inte vara 3.5. Det är ju fel. Marscherade raskt tillbaka till burken och skärskådade den.
Mycket riktigt. Det stod 3.5%. Motvilligt imponerad nickade jag och tänkte att det var ju inte underligt att det smakade så bra och att jag öste i mig två burkar som om kung och fosterland hängde på att jag drack upp.
Inte undra på att jag haft sällsamt roligt. På nästan fastande mage och allt.

Där ser man. Lite salongsberusad på måndagskvällen. Inte hade jag trott det. 



torsdag 24 augusti 2017

Roar mig....

Jag har roat mig och uppdaterat min engelska blogg, känns fräscht och lite som att komma hem igen. Jag började trots allt min bana på engelska.
Vad har jag att rapportera, undrar du?
Jo, jag såg Danny Collins på tv härom kvällen, i slutet får man se mannen som historien är byggd på, Steve Tilston. John Lennon hade skrivit ett brev till honom men det tog 34 år innan Steve fick det. John hade också skrivit sitt telefonnummer.
2005 fick Steve ett email från en amerikansk samlare som undrade om han var Steve eller någon släkting till honom. Vad som hänt under alla dessa år med brevet verkar ingen veta, Lennon hade adresserat brevet till den journalist som också hade intervjuat Steve.

I filmen så funderar Danny på vad som kunde ha hänt om han fått brevet direkt. Det gör Steve också och säger att han skulle ha tagit sin gitarr och kanske hade de spelat lite ihop och antagligen haft det hur roligt som helst och att det som är jobbigt är att det är en väg han aldrig kunde ta och att livet är ju fullt av val om vilka vägar man ska gå och att det länge var smärtsamt att det här var en väg han inte ens kunde välja att ta.

Jag tycker att det är en fantastisk historia och filmen är bra, Al Pacino spelar huvudrollen och den mannen skulle troligen kunna porträttera en pingvin så att det vore sevärt.

För övrigt, jag har läst en bok Anna Jansson, Ödesgudinnan på Salong D'amour.
Läs den! Den är så bra och inga kvinntimmer med larviga  hårsvall och timglasmidjor och väna små pipskratt. Och då handlar det ändå om en hårfrisör och hennes öden och äventyr! Helt underbar bok, jag läste slut på den på en eftermiddag.


Jag har städat ur mina köksskåp. Total helrengöring. Diskade allt. Allt. Slängde saker jag inte behöver, gav bort sådant som kunde ges bort. Det ekade nästan i skåpen när jag var klar. Och jag var nöjd. 
Det finns ingen mening med att ha en massa saker jag inte använder.
Samt, jag har frostat ur frysen. Jag förundrade mig över en del saker jag köpt, de måste ha tillkommit när jag varit rejält hungrig, sådär hungrig att vad som helst åker ner i kundvagnen.

Samt; jag har skaffat en chokladlåda. Något som jag borde ha gjort för länge sedan. 

fredag 18 augusti 2017

Hur man läser min blogg.

Jag har tid över. Så jag tänkte skriva en manual om hur man läser den här bloggen. (jo, jag kan se att du ser ut som ett frågetecken nu... )
Vän av ordning kanske tror att det är så enkelt som att läsa bokstäverna och forma meningar i hjärnan.
Det kan verka så.
Men det är bara steg ett i hela processen att läsa den här bloggen.
Efter att man har läst bloggen ska man 
alt 1/ ta ett steg tillbaka, djupandas och fundera på vad man just läst.
alt2/ skaka på huvudet och återgå till att knyppla köksbänkar.
alt3/ raskt peta sig fram till kommentarsfältet och skriva en kommentar.

För den som nu undrar om det finns ett rätt alternativ så vill jag meddela att alla tre alternativen är rätt. 

Jag får backa lite här nu, en fb-vän påpekade att jag bör tala om att man läser uppifrån och ner, samt från vänster till höger.
Om någon till äventyrs börjat nerifrån och upp samt läst från höger till vänster och fått någon mening i det så vill jag bara gratulera. Ingen tårta till dig dock.

Sedan! Nu kommer vi till riktigt interaktiva grejer. High tech! Jag är omåttligt stolt över bilden till höger. Titta där. Japp. Katt. Gäspande katt.
För muspekaren över bilden på katten (jag vet, roligt så att det inte är sant, eller hur? Sådan är jag, otroligt skojsam och alltid pigg på humoristiska saker).
Nu klickar vi. Långsamt och bestämt.
Och titta! Du kommer till min sida!

Jag vet. Lägg av och jag tror inte det är sant och va och hur är det möjligt?
Det är det inte.
Det är inte min sida. Inte min riktiga fb-sida. Innan man äntrar den så måste man ha svart bälte i humor och vara råbarkad som en björnbuse i motvind.
Men man kommer till Ulvstrumpas sida. Som är bloggens sida. Som är min.
Stiligt, va?

Där kan man meddela sig med mig. (tror jag, jag måste kolla inställningarna en vacker dag men jag har bara tittat in för att delge mina uppdateringar, säga 'Hu!' och 'Fan heller!' åt fb-reklamen som försöker få mig att betala för att tvinga på ännu fler oskyldiga människor reklam för min sida.
Jag är en snäll människa. Jag vill ingen så ont.)
Kanske drumpf. Men han är inte intelligent nog för att läsa uppifrån och ner och från vänster till höger ändå. 

Hm... Var det allt? Jag tror det. Om det finns några dunkla moln så talar du säkert om det för mig. Finns det dunkla moln på din himmel kan jag inte göra så mycket åt det mer än att gratulera och fråga var du befinner dig och om det regnar så packar jag en resväska och står på dig trappa om ungefär tio sekunder.

Hej Ursula. (och ni andra om ni till äventyrs finns )

Jag tänkte att jag adresserar Ursula direkt eftersom jag först måste säga att 
fa-an så besviken jag blev på slutet.
Det kändes bara som ett eländigt hopkok av elände, som om manusförfattaren fått slut på idéer och bara slängt in lite (mycket) otrohet och lite hittan och dittan.
Så b. Så tråkigt.
Nog för att Gillian är en virrpanna men det finns ingen bra förklaring till varför hon var så onöjd med att möta ostmannen för att sedan hoppa i liten lastbil för att vara otrogen för att ge igen på den blivande maken. Eller Carolines exman, för att hon blev svartsjuk för att han pratade om Caroline?
Meeeeen.... Och när Caroline har bytt däck och ramlat i hästdynga så kramas de när Caroline ska gå? Utan att Gillian får någon hästdynga på sin bröllopsklänning?
Nej, jag blev trött. Och inte imponerad.
Men, det finns glädjeämnen, hör här; Kalla fötter, säsong 6 finns på Tv4play.
Och det är SÅ bra!!!!!! Jag har inte sett alla avsnitten men jag blir så glad när serier håller.
Jag funderade lite på att skådespelarna är sig så lika efter tretton år. Men jag antar att en del har tur med utseendet. Precis som en del har tur med vädret.
Själv har jag inte haft någon som helst jävla tur med vädret.
Sol varje dag. Eller klabbigt klibbigt väder som får mig att vilja gå ut i skogen, omfamna en tall och bara vråla ut att nu räcker det fan med sommar.
Idag är det grått och lite småregn. Och klibbigt. Vad ska det ta för att en vanlig människa ska få vanligt grått regn utan att känna sig som om man vandrat in i Hans och Gretas ugn?
Va?
Jag bara frågar.
För övrigt så är världen mer eller mindre uppochner. Det beror på var man befinner sig. 

söndag 6 augusti 2017

Stuntkatter och bara för att alla andra gör det så vill inte jag.

Jaha. Det är såhär Liberace hade det, tänker jag där jag ligger med huvudet vilande på en guldpaljettkudde.
Inte speciellt bekvämt eftersom paljetterna är hårda och omedgörliga. Andra sidan av kudden är omöjlig, den är glansig och huvudet glider av som om det vore en smörklick i en het panna.

Det är svårt med kuddar. Om jag lyfter huvudet från min glansiga position så kan jag räkna till 10 kuddar i soffan. Och tre ovanpå plus en nalle.  Ingen av kuddarna är bekväm. En del känns som om de är stoppade med potatisar, en del är för mjuka och en del är stenhårda som om det vore mursten i dem och en del är som sagt paljettklädda och bara till för, hm, ja, jag vet inte vad de är till för.
Kuddarna ovanpå soffan och nallen är där för att hindra yngsta katten från att kliva bakom soffan och svinga sig upp på min Tutankhamon-matta som hänger på väggen. Rakt upp klättrar han och så kastar han sig ner med dödsförakt och far iväg som skjuten ur en raket. '

Jag tyckte att det var synd om folk som satt under mattan och löpte risk att få en knubbig katt i huvudet så jag satte dit kuddarna. Det stoppar inte yngsta katten dock, han har kommit på att tar han sats tillräckligt många gånger från golvet, ungefär som en fjäder, så åker kuddarna bort och han kan utföra sina cirkuskonster.
Det är en ständig kamp mellan honom och mig. Tutankhamon säger ingenting. Han tiger och lider. Egyptierna gillade ju katter. Något säger mig att kanske unge Tut inte skulle vara så förtjust i den här språngbrädeakrobatkatten.


'Men hur känns det idag? Efter urladdningen om fötter du hade igår?' frågar vän av ordning.
Jotack. Bättre. Jag har också några fler tankar om det.
(Släppa ämnet? Icke, jag är som en terrier med ett tuggben)

Det jag tänker på är fortfarande det här 'alla gör det'.  Jag minns fortfarande när jag (inte) gick i skolan och skolpersonalen försökte övertyga mig om att 'alla barn går i skolan' var ett skäl för mig också att gå i skolan. Jag minns att jag tänkte att bara för att alla andra gjorde det så behövde det inte betyda att jag också skulle göra det.  
Det känns ibland som att folk hoppar på saker enbart för att ingå i en flock och det där har jag aldrig begripit mig på heller. Jag var annorlunda som barn. Jag visste det. Jag hade heller ingen önskan om att ingå i några flockar. 
Det är likadant nu. Jag trivs med människor ibland. Men jag trivs inte med att följa med i strömmar där jag inte ser något skäl att vara.

Du vet, det är som med mode, ibland tycker jag att det verkar som om folk tar på sig vad fan som helst bara för att det är inne. Eller alla klipper sig likadant. Eller (hu!) när alla tog duckface-foton. Var det ingen som reflekterade över hur de såg ut? Den enda som gått iland med att truta med läpparna och se snygg ut var Marilyn Monroe. 

Och nu går alla i supertighta träningskläder. Jag gratulerar dem som går iland med den looken. Själv har jag ingen önskan om att se ut som en kassler som blivit insnörd i band, vilket är den look jag skulle få. Jag vet att folk säger att kläderna andas. Det är bra det. Jag kommer i mina vita xxl-tshirts som jag snott (err, jag menar lånat) av expojkvänner och mina blå träningsbyxor som är behagligt urtvättade. 
Det är ingen snygg look, det ska villigt erkännas. Jag är för övrigt ingen syn för gudar på mornarna när jag drar fram längs vägarna som en osalig ande. Det finns joggare som stannat, dragit efter andan och stirrat på mig där jag kommer högröd i ansiktet med t-shirt, träningsbyxor och håret fladdrande i vinden.
Det bjuder jag på.

lördag 5 augusti 2017

Jävligt grinig idag, du.

Jag känner mig grinig idag, visst får man känna sig jävligt grinig när solen bara skiner och skiner? Imorse när jag cyklade så var det härligt, gråa moln som lekte tafatt i himlen, lätta regnstänk, vattenpussar och inte en själ i sikte. Underbart.
Men så går tiden och så kommer solen. Igen.
För folk som jag känns det som att det här har pågått för evigt. För oss som njuter av regn och rusk så är den här sommaren pest. Ja. Det är möjligt att du har varit på ett regnigt ställe. I så fall, gratulerar. Sade hon avundsjukt.


Men, grinigt var det. Och med solen kommer alla dessa förbannade fötter i vattendrag igen. Jag vet att jag har skrivit om det förut. Och ja, jag vet att för en del så är det vackert.
För min del så ser jag inget vackert i vuxna fötter. Babyfötter. Javisst. Fint.
Tassar. Jodå. Vuxna fötter placerade framför ett vackert hav eller en insjö? Fult.
Det känns som att någon tror att jag inte förstår att de njuter livets glada dagar om de inte får plantera sina 45or eller 39or i förgrunden. Fötter är inte vackra. Jag tycker inte det och någonstans misstänker jag att många gör det för att alla andra gör det. Utan att reflektera över om en bild av ett hav kanske är vackrare. 
Det är så mycket folk gör för att alla andra gör det. Eller säger för att alla andra säger det. Eller läser för att alla andra gör det. Jag är kärringen mot strömmen, jag vill gärna veta varför jag gör saker. Sätter jag någonstans upp ett foto med mina fötter framför en badbalja så vet ni varför. För att retas. 

Och så tänker jag, varför inte lika gärna händer i ett vattenbryn? Händer kan vara vackra. Eller en armbåge. Om man tvunget måste ha med bara en kroppsdel menar jag. Härom dagen var jag snabbt inne hos en annan bloggare, hon hade en bild av knän framför vatten. Det gillar jag. Knän kan se ut som kullar. Knän är knubbiga och lite skojfriska. Inga tår som spretar och ser ut som små potatisar som försöker springa ikapp iförda nagellack. Knän är helt okay.

Annat jag retar mig på? Frågar vän av ordning... 
Det vanliga... Boleros. Mitt pet hate. Jag vet inte varför jag när ett sådant oresonligt agg till boleros. Men jag vet att när jag ser en så tänker jag 'här kommer jag som nyss stulit mitt fyraåriga barnbarns kofta och krängt på mig.'
Sa jag att jag var grinig idag?

Mer grinigt. 'Stänga ner'. Jag kan för mitt liv inte förstå varför man måste säga att något har 'stängt ner'. Closed down heter det på engelska. Stängt betyder stängt. Icke öppet. Slutfört. Det behövs inget 'ner'. 
Eller 'snacka upp'.  Nu ska vi snacka upp det här ämnet, säger någon på radion. 
Och jag tycker att det låter så jävla dumt. 
Återkoppling är jag inte förtjust i heller. Där föredrar jag faktiskt feedback.
Eller 'ring mej sen' som det hette i Macken.

Men, (säger du, som är en otroligt tålmodig människa om du orkat ända hit utan att bli så irriterad att du försöker återkoppla till mig för att snacka upp fötter) finns det inget positivt idag?
Jodå.
Bloggen är slut. 













onsdag 2 augusti 2017

Här är jag igen!!!!!

Hej!
Alltså det är ju inte klokt vad de styr sig!!!! Jag skulle in här efter senaste episoden men blev väl bortvillad som vanligt i cyberrymden.
Men ikväll kan inget stoppa mig.
Först till min vän med Hemligheter, här kommer några tankar :)
Först: Jag hade glömt hur mycket jävla elände det är, så fort en katastrof är avvärjd så står nästa i dörröppningen och bara väntar på att kasta sig in!
Vad hade Kate gjort för ont för att bli avpolletterad så bryskt?

Och Gillian... Herregud så hon kan strula till det! Jag gillar henne men jag blir nästan matt i pälsen av att se hur hon bär sig åt.
Sedan är jag inte förtjust i Caroline, mycket möjligt att hon skulle bli galen av att vara hemma men hur vore det om hon tänkte på barnet?
Jag kan känna på en mils avstånd att det kommer att bli trubbel, tänkte jag, när den här hoppsanhejsanbarnsköterskan kom invalsande. Och efter den lilla blinkersen om nästa avsnitt verkar jag ha rätt.
Celia är ju bara såååååå megärig. Vilken kärring. Jag tycker så synd om lilla Alan.
Gary verkar komma loss också. Där har vi något att bita i, verkar vara en ganska intressant karaktär. Inte intressant på det sättet så att jag skulle vilja ha honom i möblerade rum, men, du vet hur jag menar...

Annars har det varit bra här, jag och en vän har börjat att se på Twin Peaks och jag säger bara 'OJ!'

Hur snygg är inte den serien? Jag sugs in i bilderna,musiken och karaktärerna och när jag återvänder till verkligheten gör jag det smått motvilligt.
Vi sa till varandra innan vi började titta att det var ju inte säkert att det skulle vara så bra som vi mindes.
Det är det.
Det är det!

Men nu vill jag ju inte att det ska ta slut. Inte min vän heller. Å andra sidan finns det så mycket finesser och trickelitrix så att jag tror att jag kan se den fler gånger och upptäcka mer och mer.

För övrigt väntar jag på att sommaren ska ta slut. Jag tycker inte om sol. Jag tycker inte om värme. Jag finner ingen som helst glädje i att svettas som en fontän dagtid och inte kunna sova nattetid för att det ska vara så förbannat varmt. Jag avskyr det.
Jag vill ha höst.Klara kalla dagar när luften jag andas är som kristallklart bergsvatten. Molniga stormiga dagar och kvällar när träden dansar. Regn som slår mot fönsterrutorna.
Då njuter jag. 
Men min tid kommer. Under tiden får jag undvika badjävlar, grilltokar, sommardyrkare och män i sandaler och sockor.
Det går. Det gör det.

lördag 29 april 2017

Ingen är förvånad.

Herregud, det där gick ju jättebra. 
Att uppdatera varje dag, menar jag...
Nåväl, ingen är förvånad, allra minst jag. Och nu undrar du hur det gått med träningen?
Jo tack, från tå-ont hade jag några bra veckor när inte tån hotade med att gå hem i förväg.

Sedan var jag ute nu i veckan, hade absolut ingen lust men det ignorerade jag.
Det var en sådan där dag som var full av olust, du vet.
Mycket folk, mycket oväsen, ingen lugn och ro.
När jag är på väg hem så ska jag över ett trä.
Smidig som en bakfull kamel tar jag mig över trädet och lyckas knycka till så att jag får ont i knät.
Hemvägen togs med myrsteg och förbannelser som ekade genom skogen.
Så nu tar jag det lugnt. Igen.

Man får (eller, 'jag får' ska det ju stå, jag läste någonstans att man ska undvika att beskriva sig själv som 'man', utan skriva 'jag' och just idag känner jag för att följa den regeln.) inse att jag är inte så ung längre, ingen sprittande vårkalv utan mer en tjurig ko som inte ska hoppa över stättor och stenar och träd.
Inte med fart i alla fall. Nä, nä. 
Lite hoppande med stil blir min melodi.

För övrigt har jag läst. Och läst. Samt sett Skam äntligen. Mycket bra serie.
Jag har med framgång undvikit att se den eftersom jag gärna blir lite 'äh, det där kan jag se sedan, någon gång långt fram i framtiden' när saker hypas.


onsdag 5 april 2017

Men du.... Minns du?

Igår postade jag några av mina trägalgar på fb, jag byter ut alla mina plastgalgar mot trä och jag skrev väl något om att det är så kul att se de här gamla firmanamnen, sedan fick jag se mina vänners galgar också och jag blir så nostalgisk.
Det var andra tider då, man gick inte ut och köpte en massa kläder hela tiden och slet och slängde som då.
Även en trägalge ägnades omsorg i utförandet...

Sista tiden har jag tänkt mycket bakåt och imorse när jag var ute så mindes jag Jane Hellens shampoo, det doftade så mycket men jag minns inte av vad. Var det äpple? Jag vet att vi var på landet och någon sa att det var ett helvete med alla mygg men det verkade som att jag var den enda som inte var störd av dem.... Och så sniffade de i luften och flinade och sa 'Jag undrar varför....'

Och nötcreme... På den tiden vågade jag inte ens drömma om storpack av nötcreme, den där lilla plastpåsen med nötcreme var ganska dyr och den praktiskt taget dammsögs för att få ut allt. Nutella ska vi inte tala om, små plastförpackningar som skrapades rena minutiöst med den lilla plastspaden...

Ettöres godisar, smakade fan vill jag minnas, någon slags jolmig lakritssmak med strösocker på, men jag köpte dem ändå som utfyllnad ibland.

Gamla telefonkiosker med trägaller, som vi vände uppochner för att ibland hitta tillochmed enkronor! 
Snabb galopp till kiosken!

Och kioskerna... Då var man inte välkommen in och jag minns att jag stod där med min peng i min hårt knutna hand och valde, 'En sån. En sån. Och en sån. Hur mycket har jag kvar? Jaha, en sån också då.'
Hade man otur så var det en grinig gubbe eller tant som inte alls förstod hur viktig transaktionen var för ett barn.

Och godiset var i glasburkar som öppnades upp och sedan transporterades till små godispåsar i papper. Det fanns en större variant av de här påsarna, när jag hade mer än en peng och kunde nästan fylla en stor, då var det fest!

När jag var sjutton, arton så jobbade jag i kiosk, nära två skolor. Jag lät kidsen välja hur länge som helst. Jag mindes, vet du. Och jag minns än...

torsdag 30 mars 2017

Såna där råd kan de ta och stoppa upp i......

Imorse såg jag nyhetsprogrammet och någon frågade var seniorerna och även 50åringarna var på nätet.... Samt gav tips om vad man kan skriva om.
Barnbarnen. Och så var det väl något mer som jag inte riktigt lade märke till, ity jag var upptagen med att slå ihjäl drakar på mobilen.

Jahopp. Tänkte jag. Och vi som av ohejdad vana inte har alstrat några barnbarn?
Eller barn för den delen?
Ska vi uppfinna några? I så fall har jag två. De heter Emil och Pippi. Hänger i flaggstänger och lyfter hästar. Rekorderliga barn.


Men så tänker jag ett varv till, det är så enkelt att tro att bara för att folk blivit 50 så är de intresserade av vissa saker.
Kära barn. Tänker jag.
Det är inte så. Visst, en del ändrar sig något fasansfullt, blir stelbenta moralister som totalt glömmer bort livet de själva levt och imposar (jupp, nytt ord, swenglish you knöw....) sina nya tänkesätt på stackars barn som därmed får ägna halva livet åt att bli fri från dem.

Påminner man dem om vad de själva gjort byter de ämne och låtsas som om det varit någon annan. Prova det. Det är väldigt roande.

Jag upptäckte när jag var typ elva år att det här med ålder är inget som går att ta på. Folk i hög pensionsålder kan vara minst lika 'barnsliga' som en elvaåring med spring i benen.
Jag ler fortfarande när jag tänker på mjölkriget som bröt ut efter att jag och några tanter spelade poker.
Hela köket var fyllt av mjöl. Varenda tant var mjölvit i ansiktet. Fantastiskt, tänkte jag. Kanske kan man åldras med stil. Eller stryk 'kanske'. 
Man kan!

Sedan lyssnade jag på radio härom dagen, någon trendflicka som pratade om kläder. Givetvis ska man klä sig efter sin ålder, sa flickebarnet.
Varför då? Sa jag.
Och hur vet någon vad som är passande för någons ålder?
Och vem fan bryr sig?


Jag betvivlar att när folk har lämnat jordelivet har någon sagt 'Och tänk, han (hon) klädde sig jämt efter sin ålder!


Eller: Hon hade stil, hon, alltid satte hon på sig mascara innan hon gick till soptunnan.


Eller: Färga ditt hår för att gömma ålderstecknen.
I got news for you. Ansiktet kommer att fortfarande visa din ålder.
Jo, även om du ansiktsplasterat dig.
(jo, tackar som frågar, jag är full av nya ord.)
En sak är om man vill färga håret för att det gör en glad.
Då ska man färga det. Kör bara.

Men alla råd som går ut på att någon sitter och säger att man ska se ut eller göra något för att passa in i någon mall de suttit och klippt ut på sin kammare, de råden kan ta sig i....
Ja... Du vet...

För övrigt så tränas det inte idag. Jag kände nästan ett tvång att ge mig ut, men jag tänkte genast att när träningsdjävulen sätter in sådär så är det bara en sak som gäller.
Ignorera den.
Jag vill ju inte bli slav under den lasten.
Också.

onsdag 29 mars 2017

Underbart är kort. Eller barfota.



Jag skaffade mig en läsplatta och vi kom så väl överens, oändliga timmar satt jag och fnissade åt Come Dine With Me eller åt Seans tokerier.
Twittrade och pratade med människor.
Det enda jag inte riktigt gillade var att jag inte kunde lyssna på youtube och göra annat samtidigt. 

Men så roligt vi hade. I en hel en och en halv månad ungefär. 

Tills batteriet började bete sig som en nyckfull åsna.
Ladda? Nej.... Det vet jag inte om jag vill......
Jo. Ladda nu!
Njaee.... Inte så stor lust med det, känner mig lite trött.... Ska nog ta en paus.

Sådär höll vi på i en vecka. Tills plattan åkte in till verkstaden.
Nu får jag sms ibland om vad plattan har för sig.
Den har åkt vidare till en annan verkstad.
Och idag fick jag sms att reservdelar var beställda. Skulle komma om 6-8 dagar.

Men jag klagar inte. Nejdå. Jag är så lugn och rofylld så. Som en buddhistmunk ungefär. Det är väl träningens förtjänst och jo, tackar som frågar, det går som på räls.

Förutom en intressant stortå som krånglade igår. Man tänker inte på hur viktig stortån egentligen är. Den bara finns där.
Tills den säger att 'Nu lägger du av med det här gåendet!'

Jag sa som det var till tån. Att jag inte riktigt kunde lägga av för vi är minst två kilometer hemifrån och jag vet inte riktigt hur du, stortå har tänkt dig att vi ska komma hem om jag bara lägger av här och sätter mig på en sten och väntar på att mossan ska börja gro över oss.

Lägg av! sa stortån.
Vi måste ju hem. Sa jag.
Jag följer inte med! sa tån.
Joru. Det gör du vare sig du vill eller inte. Sa jag.

Så tog vi oss hem, väldigt försiktigt. När jag tog av skon så fanns det inte tillstymmelse till ont i tån. 

Jag antar att det betyder att jag ska bli den första barfotade motionären i det här kvarteret.

måndag 27 mars 2017

Det ska fan bestämma.....

Alltså. Det finns få saker som gör mig så irriterad som när någon annan har bestämt något som får inverkan på mig.
Och nu har det hänt igen!
Någon har bestämt att mitt favoritte inte ska finnas i butiken där jag handlar.
Någon annan har bestämt att det ska vara andra teer.
Va?!

Jag får samma känsla som när jag var barn och hade den där hemska bussarongen med körsbär på. Den som kändes som en papperspåse att ha på sig. 
Jag minns så väl hur jag satt i bilen, en gammal pv och tänkte 'Det ska fan vara barn och ha andra som bestämmer vad man ska ha på sig.'
Jo. Jag tänkte 'fan.'
Min far svor väldigt väl och jag var inte enfaldigare än att jag tog upp det.
En del säger att svordomar är ett tecken på en dålig vokabulär.
Så fan heller. Säger jag.

Som tur är så är jag inte tio år längre. Eller har någon som vågar ens uttrycka sig om mina klädval så att jag hör det.
Som tur är finns nätet.
Så nu har jag beställt mitt favoritte! Allt medan jag muttrade 'Det ska fan någon annan bestämma vad jag ska dricka eller inte!'

torsdag 23 mars 2017

Rune. Den ovilliga motionären.

Idag var det trögt.
Jag vaknade 05.40 av att äldsta katten hade något viktigt att meddela.
Släpade mig upp, hade tänkt sova till 6 men som sagt var, katten hade något att säga.

Detta något var (tror jag) att hon hade fått upp en hårboll på överkastet som pryder soffan.
Det finns få saker som får en så glad som att ta hand om sådana saker direkt på morgonen. Frågade varför katter helst kräks på soffor eller mattor, varför nästan aldrig direkt på golvet. Fick inget svar på det.

Sedan tittade jag ut och kände inte för att vara atletiskt, men som jag sa till mig själv 'Det här handlar inte om vad jag känner för, helt oväsentligt.'
Ut knatade jag, solen sken och fåglar skrek åt varandra.
Jag vet att en del människor älskar sån't här väder. 
Jag föredrar moln. Och starka vindar. 

Knatade helt utan några mankemang hela rundan. Avhöll mig från att stanna och fundera på varför en man i en bil satt på den öde landsvägen.
Några scenarion fick jag till.
1. Han planerade ett brott.  Alla vet att brott bäst planeras på öde landsvägar.
Tänkte jag. Och kände att teorin inte riktigt höll.
2. Han är tjuvskytt och sitter och väntar på att skogens konung skall komma marscherande över vägen. Kände att kanske skulle mannen i bilen hålla till i skogen för att den teorin skulle hålla.
3. Han väntar på ett sms, som kommer att tala om för honom exakt var skatten letat efter i fjorton dagar finns. Nu kan vi fundera över hur någon annan är funtad som skickar ett sms för att tala om för någon annan var en skatt finns...
4. Han är en ovillig motionär. Har en fru där hemma som sagt att 'Nu Rune, nu är det dags att du tar tag i dig själv och inte bara sitter hemma och moffar wienerbröd till nyheterna på tvn. Ut med dig!' 
Så Rune tar på sig träningskläderna och åker iväg. Sitter i bilen i en halvtimme, lyssnar på radion och kanske knappar han på sin mobil. Om Rune har en mobil, hmm...Nej, den här Rune har ingen mobil. Han tycker inte om mobiler.
När halvtimman har gått så kliver han ur bilen och springer utav bara helsike sju varv runt bilen. 
Kliver in. Sätter sig. Och åker hem till frugan och säger att det var en skön runda.
Precis så är det, känner jag. Rune är den ovilliga motionären och här har jag kommit och stört precis när han skulle ut och springa runt bilen.
Jag avviker hastigt ner i skogen.
Och undrar om jag ska få se Rune imorgon igen. 
Man vet aldrig.

onsdag 22 mars 2017

...vari vi funderar över påfåglar och fågelholkar och lär oss att träna!

Det är den 22a mars och härmed så förklarar jag det här som min träningsdagbok, här ska uppdateras varenda dag (ja, du behöver inte klänga upp på en köksstol och rita kors i taket, vi vet båda hur det brukar bli, *men* jag har intentionen i alla fall....)

Så. Hur har det gått?
Jag har hållt i med träningen. Det är märkligt, att jag som är en så disciplinlös person faktiskt nästan alltid har lyckats att hålla igång med det när jag väl en gång har börjat. Jag vete fan hur det går till.

Men. Du vet, alla är ju experter på någonting nuförtiden. Det är gurus, coacher och guider tills fan löser av överallt.
Jag vill inte vara sämre. Jag är expert på träning á la Ulvstrumpa.
Och jag rekommenderar den.

1. Sätt ett idiotenkelt mål. Ett så enkelt mål att om du skulle misslyckas så vet du att du kan uppnå det nästa vecka. Du skall *icke* binda ris till din egen rygg och stånga dig blodig mot köksluckor och vara osnäll mot dig själv om det inte går.

Däremot, när du uppnått målet för första veckan skall du premieras! Du är en hjälte! Du är oövervinnerlig! Du ska ha choklad! Du ska ha bakelser! Du ska ha en whiskey! Minst! Helst skulle folk stå och göra vågen när du kommer ut från skogen efter välförrättat värv men folk är ju så slöa nu för tiden så vågen får du nog göra själv. Men gör den!

Sedan kommer vecka två. Då höjer du ribban lite. Fortfarande så enkelt så att du vet att du kan klara det. Ska du vara helt exemplarisk ska du ha ett mål som du når någon gång i mitten av veckan så att du kan gå och ryggdunka dig själv resten av veckan och ha övrig gång som bonus. 

Vecka två slog jag rekord på min första gångning. Jag har aldrig tidigare varit så långsam! Givetvis hade jag problem, byxorna åkte sidvägs... Jo, jag skojar inte.
Hade jag inte åtgärdat det hade jag kommit hem med byxorna bakochfram.
Skorna jävlades. Jag knöt om dem två gånger. Näsan rann.
Liten gubbe kom och knatade och såg sur ut. (jag vet, vi kan nu ta en minut och grunna på hur det kunde inverka på min träning....)
Det var snö. Och slaskigt. Samt jag såg en fågelholk som var målad i klaraste gult med en smiley på. 

Klart att jag var tvungen att stanna och filosofera om det var så välbetänkt, jag menar, om jag var en ordinär fågel; typ flugsnappare och skulle bilda bo så vet jag inte om jag skulle våga att närma mig en fågelholk med en stor flinande mun på. Skulle du?

Inte för att jag är säker på det här med fåglars synförmåga, men om, säger om, då skulle jag nog välja en mer ordinär fågelholk. Såvida jag inte var en påfågel.
Påfåglar är pråliga och skulle nog gilla det.
De skulle i och för sig få ett jäkla jobb med att ta sig upp till fågelholken och nej, de skulle inte kunna få in mer än näbben, men kanske skulle estetiken i det vara nog så att påfågeln bodde nedanför trädet och därigenom skulle den ju skrämma bort nya eventuella inflyttare....

Sådana här tankar tar ju tid. Det förstår ju var och en.

Men kände jag mig nerslagen? Icke. Jag blev uppmuntrad för det där betydde ju att jag skulle slå den här snigeltiden med bravur nästa gång jag gick ut. Bara jag inte stannade vid fågelholken....

Idag var jag ute. Såg inte en levande själ. Hade välknutna skor och ingen snö.  Tittade *icke* på fågelholken.
Slog snigelrekordet.

tisdag 14 mars 2017

Imorgon blir det lättare. Eller inte.

Du vet hur det är. Du vaknar en morgon och har blivit knubbig.
Jo. Över en natt. Bara sådär.
Om man hade nära till självrannsakelse och andra dumheter kanske man skulle koppla ihop det med alltför ivrigt grävande i ostbågspåsar och sån't därnt..
Jag håller inte på med sådant utan går rakt på problemets kärna.
Jeansen stramar. Vad göra?
Eftersom jag inte är en shopaholic förutom när det gäller böcker och musik och annat kulturellt (ah...härligt att få sätta en stämpel på sig själv) så förkastar jag glatt idén att köpa större jeans.

Imorgon ska jag motionera. Tänker jag. Så kom imorgon. Läs 'idag'.
Första promenaden i mannaminne.
Du vet hur den är. Mandom mod och morska män och hej hå, hej hå.
På med joggingskor och nödvändiga kläder.
Mobilen laddad med endomondo.
Raska steg på asfalten. 
Upp i skogen.

Men det var då helvete vad näsan rinner. Kvickt stopp för att åtgärda.
Rask marsch.
Varför är ena skon så lös? Varför?
Jag tänker inte stanna.
Jo. Jag måste åtgärda det. 

Raskt stopp för att knyta om båda skorna.

Och så är vi iväg igen.
Det går ju bra det här!
Jag har nästan gått tjugofem meter när jeansen verkar vilja glida ner.
Tänk så fort det går att förlora vikt.

Jag tänker inte stanna dock. Det här är ingen intervallträning. Rask marsch.
Men herregud. Vad de glider!
Ok. 
Jag stannar, åtgärdar och sätter av igen.

Det här går ju strålande!

Men vad är det där?
Varför håller ena sockan på att glida ner i skon?
Jag bryr mig inte.
Jag tänker gå med en och en halv socka på.
Jodå.

Morrar ilsket när sockan glatt svänger sig under hålfoten.
Suckar.
Stannar och åtgärdar.

Nu är jag vid grus/jordvägen.
Oj så isigt.
Och blött.
Men jag tar ingen hänsyn. Raskt som en sinnesslö snigel navigerar jag mig fram.
Morrande. Ilsket.

Äntligen ute på asfalten igen.
Rask marschtakt.
Vad bra det går. Motivation är allt som behövs. Och nu ska vi in i skogen igen.

Så isigt. Bäst vi tar till snigeltakten igen.
Och på fotbollsplanen är det snömodd!
Men va?

Inte låter jag mig stoppas.

Jag glider som en bakfull ninja över fotbollsplanen.
Fram till dalen. 
Där det är is!

Det finns inte en chans i helvetet att jag tänker ta mig fram där! annonserar jag högt till träden.

Vänder och knatar uppför en liten stig med brant lutning.
Bra träning det här tänker jag bistert.
Stannar när jag är uppe på den andra stigen och funderar på om det alltid är så här jobbigt med första motionspasset.
Är det det?
Jo. Det är det.

Står i mina funderingar när två pensionärer kommer farande som skott i backen.
Tänk. En del ska alltid stila.
Tänker jag.
Och lunkar hem.
Imorgon blir det lättare.

Eller inte.

lördag 11 mars 2017

Hell week. Eller 'Off with his head!'

Vilken jävla vecka. Eller som jag så snyggt uttryckte det på fb 'Hell week. What a fucking hell week.' 
Det finns en sång med Izzy Stradlin, 'Coke'n' där han sjunger:
"I've got to get some sleep some time this week man
Ya go fallin' over
Cause ya haven't been to bed in a week
Ya start to see funny like snow comin' down in a heat'.

Jo. Nu vet ju både du och jag att den handlar om coke och jag kan lugna dig med att jag har inte varit i närheten av det.
Däremot så har jag inte sovit som en normal människa och har full förståelse samt inlevelse i känslan som Izzy sjunger om.

Yngsta katten har varit dålig. Han kräktes och sedan ville han inte äta eller gå på lådan. 
Äldsta katten märkte det givetvis och hennes lösning var att börja fräsa åt honom.
Iväg till veterinär och han kom hem med diagnosen 'förstoppning.'
Samt mikrolax i kroppen.
Äldsta kattens lösning var att fräsa. Högre.

Till slut gick yngsta katten på lådan och producerade den värsta illaluktande dyngan (du äter väl inte frukost och läser det här? i så fall, sorry....) i mannaminne.
Matte klappade händerna och dansade spontandans. Duktig katt.
Kattjävel, tänkte äldsta katten och steppade upp fräsandet ytterligare.
Bristen på medkänsla var överväldigande. 
Hon tittade på mig och jag kunde höra hur hon tänkte telepatiskt 'Du ser väl att han inte mår bra? Det är väl inget att spara på? Off with his head!'

Sedan skulle det sovas. I sängen hade jag tänkt.
Äldsta katten stod i sängen. Ett kraftpaket på blott tre kilo. Ett rasande sådant.

Yngsta katten tänkte sig att han skulle gå och lägga sig.
'Aldrig!' fräste äldsta katten och studsade runt i sängen som om hon måhända hade intagit illegala substanser.
Yngsta katten var trött. Han ville sova i sängen.

Jag hade lagt mig i sängen eftersom jag är en enfaldig varelse och trodde att alla var trötta. Äldsta katten var inte trött. Hon övergick till morrande för att sedan yla som om hon var Birgit Nilsson med foten i kläm. 
'Off with his head! Off with his heaaaaad!'

Jag suckade. Lyfte ut äldsta katten som vid det här laget verkade ha svalt en megafon. Fick lite snygga rivsår på köpet.
Stängde dörren. Med  yngsta katten i sovrummet.
Lade mig. Det gjorde han med.
Suckade.
Sov.


I ungefär fem minuter. Sedan bankade det på dörren och megafonkatten utanför dörren skrek att 'Det här ska ni få fan för när ni kommer ut!' Kom UT!'

Så höll det på hela natten. Lugnt en stund, lagom till att vi somnat och sedan bankades det och skreks det i hallen.

Nästa dag var likadan. Fräsande, ylande och 'Off with his head!'
När kvällen kom beslöt jag att sova i soffan, lite mer neutral mark tänkte jag.
Jo. Jag är enfaldig ibland.
Det var lugnt så länge yngsta katten inte rörde på sig. När han rörde på sig så ljöd mistluren genom vardagsrummet. Den yngsta katten rör på sig ganska mycket på nätterna. Jag visste inte det innan.

Nästa dag var som en dimma. Jag flöt omkring. Jag har ingen aning om vad jag åt eller gjorde.
Kvällen kom. Soffan intogs. Ylande återtogs. 

Nästa dag minns jag överhuvudtaget inte. Jag försökte stjäla till mig en liten tupplur i gungstolen men då stod den äldre katten nedanför och upplyste mig om att 'The target has moved!' och ylade en liten vacker sång.

Nästa dag var likadan. Fräs. Vrål. Trött människa. Trött katt. Adrenalinstinn katt.
Soffa. Sova. Vakna. Yla. Sova. Vakna. Yla.

Dagen därpå var vi alla skakade och matta. Även den äldre katten.
När kvällen kom satte jag mig ner med henne och sa 'Hördudu, kan du låta oss sova en hel natt? Du känner ju igen honom. Låt oss alla få sova en natt. I sängen. Utan dina fascinerande utbrott?'

Jag gick och lade mig. Äldsta katten marscherade fram och tillbaka i sängen som en soldat. Fräste. Jag suckade. Yngsta katten suckade.

Men miraklens tid är inte förbi. Vi sov en hel natt. En hel natt! En hel jädra natt!

Hur är det nu? Jo. Fräsande fortsätter. Vi är lite bleka och skakade men inte rörda.

Och vet du. Jag har inte ens berättat om låset på min vindsdörr. Som sagt.
Hell week. 

onsdag 1 mars 2017

Karisma, brittiskt och ett färgglatt armband....

Det är lika bra att jag börjar med att skriva innan jag gör något annat,
först: 
Karisma... någonstans läser jag om någon som tar som exempel högljudda sprakfålar.
Det är inte karisma. Absolut inte. Aldrig.
Karisma är det där som man inte kan ta på, det där som en del människor har som gör att man vill se så mycket mer av dem och höra så mycket mer av dem.
Det där man inte kan ta på men som bara finns där.
Det har inget att göra med gap och skrik och folk som hoppar in och står bredbent precis överallt.
Det kan ha det. Men då finns också karisman.
Finns inte det så är det bara en gapande skrikande människa.
Tänker jag efter så kan ställen också ha det. Gamla hus. Utsikter. Det där som bara finns.

Så. Nu har vi klarat ut det.
Second: Jag har nu läst ut 'Summer at the Beach Street Bakery'. Jodå, jag lånade den också. Fem stjärnor. Det är något mysigt över den här bokserien och den andra delen är bättre än den tredje. Kanske för att jag redan vet hur det ska gå. Vilket får mig att tänka att en del bokserier faktiskt tjänar på att inte läsas i den följd det är tänkt. Det får mig att tänka på Proust, jag läste de böckerna fram till den sista halva. Då fick jag nog. Det tråkade ut mig.
Förr i världen kämpade jag mig igenom böcker men nu för tiden har jag inga skrupler. Fånga mitt intresse eller också så stängs boken igen med en smäll.


Vilket leder mig till Deborah Moggach, du vet 'Marigold hotel'? Hon skrev förlagan och har skrivit en hel massa annat. Mycket bra författare. Mycket bra. Enda problemet är att jag läst alla nu som finns i min region och måste dra mig neråt för att få mitt bibliotek att låna in de andra hon har skrivit. Det är ju egentligen inget problem.
Ett problem kanske dock är att jag föredrar att läsa på engelska. Jag vill inte ha böckerna översatta, för det mesta är översättningarna bra, jag vet det. Men det går inte upp mot författarens egna ord. Och det finns hårresande översättningar, jag tänker på Slashs bok, usch... Inget bra. Inget bra alls.


Nu ska vi se, vad mer har jag på hjärtat? Jo! Jag är numera självutnämnd expert (jag menar, fan, alla är ju experter eller coacher nu för tiden....) på masterchef. Den amerikanske förlagan kan jag inte med. Vad i hela glödheta helvetet har kulinariska färdigheter att göra med hur många äpplen folk kan skala?
Va?
Jag bara undrar. Och det är gap och skrik och intriger. Näää....

Kanadensiska gillade jag inte heller. Låta deltagarna bestämma vem som ska in stresstest? Då har det ju inget att göra med hur bra kock man är. Vad är det för dumheter?
Den svenska har jag faktiskt inte följt. Den brittiska däremot. Jodå. Den är bra. Folk som lagar mat och sedan tassar upp till programledaren med samma blick i ögonen som en förstaklassare som visar upp en teckning.
Och samma leende, stort och brett när de får beröm, samma leende som barn har. Inga leenden som aldrig når ögonen, som de i tidningarna där folk grimaserar hej vilt. Utan sådana som får hela ansiktet att lysa upp. Sådana som gör att du ser barnet i dem. Eller glädjen. Eller vad det nu är. Jag vet inte.


Dessutom så är det förbannat skönt att se folk som är på tv för att de kan något och inte se folk som bara är med på tv för att vara med på tv.

Sade jag och så funderar jag.... Någon sa något om att en person som aldrig motsäger sig själv är en tråkig person... Jag är en mycket rolig person, så härmed tänker jag motsäga mig själv direkt.
Come dine with me. Hur man än vänder och vrider på det så kan man inte säga att de som är med där är med för att de är sådana superba kockar.
Tittar jag? Oh ja! 
På youtube finns 200 avsnitt och jag ska villigt erkänna att på eftermiddagarna så slinker det ner några avsnitt där jag förtjust fnissar åt speakerns kommentarer och de medverkandes. Det är något så brittiskt över det. Eller också har jag bara fått för mig det. Nej. Det är brittiskt....

Jag tittar också på Four in a bed. På åttan vid tre-tiden. En halvtimmes kvalitets-tv och sedan stänger jag av belåtet. Det är också en sådan där grej jag har märkt, jag är oresonligt förtjust när jag ser att det bara är skit på tvn.

Alla de här serierna har gemensamt att jag kan se hur folk beter sig. Jag tycker mycket om att titta på mänskligt beteende. Vi är fascinerande djur. 
Kanske inte så intelligenta alla gånger, jag tänker inte nämna vissa brandgula figurer, men du vet att jag tänker på det... 

Ah. Jo, just det... Jag är också beroende av de här press briefingarna live från Vita Huset. Härom dagen såg jag att Sean hade ett väldigt färgglatt armband under kavajärmen.
Snabb googling visade att det är ett som det står 'dad' på.
Det är lite sött.
För övrigt är Melissa McCarthys version av honom underbar. Jag skrattar så att jag gråter. Hur kan man inte?

Hmm. Jag tror att det var allt för nu, så, hur är det med dig nu för tiden?

söndag 12 februari 2017

Jag blir nio och skriker 'Ööörk!'


Först en varning, har du tänkt att läsa Christmas at the little beach bakery så ska du sluta här.
Och ja. Jag kunde inte låta bli att läsa en till, eftersom jag var nyfiken på hur det skulle gå....
Och ja, jag missade att se sommarboken.


Så hur är boken? Den är okay. Men du vet, när det ska bli romantiskt så får jag en plötslig flashback till mig själv....
Jag är nio, på matiné, på Tarzan. Hela salongen är full av oss småungar, det här var på den tiden när vi barn släpptes ut själva utan föräldrar som hängde runt oss hela tiden. Höll jag på att säga.
Men jag vet att jag pratat med andra i min ålder som inte fick gå många steg utan sina föräldrar. Så kanske vi var ett urval av de som fick. Jag vet inte....'

I alla fall, där i biomörkret sitter vi och närmar oss upplösningen och givetvis ska Tarzan och Jane kyssas....
Kameran zoomar in och vi barn går bananas....
Det visslas i biobiljetterna, det ylas 'Ööörkkk!' 'Uuuuusch!!!!'. Den romantiska filmmusiken har inte en chans mot en salong full med ungar som hellre skulle se Tarzan kyssa Cheetah.

Så tänds ljusen och vi tumlar ut, rörande eniga om att filmen var den bästa.
Alla filmer med Tarzan är den bästa. Varje gång. Men det där förbaskade kyssandet kunde de väl lägga av med? Usch så hemskt.

Precis den känslan, av mig i biomörkret ylande 'Ööörk!' får jag när jag läser de romantiska scenerna i boken. Vilket i och för sig är roande att komma ihåg det.
Så, inget ont som inte har något gott med sig. 

Jag har svårt för alltför romantiska kärleksbeskrivningar, det blir som att någon försöker tvångsmata mig med sockervadd. Och jag har som sagt svårt för de stereotypa beskrivningarna av män och kvinnor, där folk alltid ser så bra ut. Förutom om de inte gör det men då har de alltid någon annan fin karaktärsegenhet. Vilket vi alla vet inte är sant, folk är precis hur som helst.

Jag gillar Neil dock. En särdeles gullig liten puffin. 
Men... Är boken bra? Ja, hon skriver roande och om jag bara får vara nio, tio i biosalongen och skrika 'Öörk!' när det blir för gulligt, jo, då är det en bra bok.

tisdag 24 januari 2017

Vari jag tänker på faran i att bli berömd.

Igår tänkte jag uppdatera här. 
Men...
Jag tror inte att du har förstått riktigt hur atletisk jag är. Jag är vansinnigt atletisk. Samt medelålders.
Så, varför inte dammsuga kökslampan som hänger högt uppe i taket?
Ja, varför inte... Tänkte jag medan jag dammsög golvet.

Sagt och gjort. Jag dammsög lampan och lyckades därmed sträcka en muskel som jag faktiskt inte hade en aning om jag hade.
Därmed svarade jag också på frågan 'varför inte?'
Nu vet jag. Den där lampan kommer aldrig mer att åtnjuta någon som helst skönhetsmakeover. Samt jag antar att glödlampan kommer att gå precis när jag är atletisk nog att klänga upp för att byta den så att jag kan njuta av lite mer sysslolös tid och svära över tingens förbannelse.

Nåväl. Jag förvisade mig raskt till sängen, med spikmatta och tigerbalsam samt en bok. Boken som var en 'feelgood' handlar om en kvinna som öppnar ett bageri. Ja, jag tror säkert du har hört om den.
Den är helt okay om man bara låtsas som att man inte läser raderna om de pigga fräknarna och smultronblonda hår, på tal om det, vad fan är 'smultronblond'? Smultron är röda. Är de blonda är de oätliga. Och ser inte speciellt attraktiva ut. Men det kanske bara är i min värld.

Vidare får man överse med männen som har isande blå ögon och starka käkar samt diverse annat som förekommer i sådana böcker. Det är aldrig någon som är småknubbig och har hår som ser ut som om de hade fan själv som frisörer. 

Så, där ligger jag och läser och tänker för mig själv, det här skulle jag kunna skriva. Lätt. Samt bättre. Givetvis bättre.
Jag sänker boken och ser framför mig en vansinnigt säljande roman med medelålders kvinnor som kämpar med livet och aldrig har smultronblont hår. 

Men det blir jobbigt, tänker jag. Jag kommer att bli berömd. Och nu för tiden får folk för sig att de vill se och höra författaren för de får sig att det är en trevlig person. Eller vad de nu har för obskyra anledningar.

Då får man sitta där och signera böcker till Laura och Penelope och le så mycket åt alla som säger att de älskar ens böcker så att man till slut har ett permanent leende som inte ens går bort om man biter i en citron.

Och så ska man hålla små pigga föredrag. Jag som är folkskygg och inte tycker om människor. Jo, ett fåtal tycker jag om. Men definitivt inte sådana som får för sig att jag ska åses från ett podium. Eller skriva mitt namn i en bok.

Sedan ska man instagramma och aldrig mer kunna gå ut i snabbköpet utan att folk skriver på fb att 'jag såg Ulvstrumpa handla bananer, hon ser precis ut som vem som helst!'


Nej... tänker jag... Det ska fan skriva en bra bok. 
Och så läser jag vidare.