Jag vill inte bli gullegullad.

Att bli en tjurig motvalls tant går förträffligt.

Det känns som om jag är precis emot allt.
(Yep, punkåldern revival, here we come again...)

Jag vill inte veta allt om journalistens upplevelser när de ska intervjua en känd människa.
Jag bryr mig inte om de känt sig så upplivade att de hjulat in till intervjun.
Vad de åt till frukost.
Om en knapp sprätte iväg.
Eller om en klack gick av.

Jag vet, det låter illa, men jag är helt ointresserad av journalistens själsliv, matvanor och klädvanor. Jag kan inte rå för det.
När jag läser ett reportage förväntar jag mig att få läsa något nytt om intervju-offret.
Jag förväntar mig att journalisten ägnar sig åt, jag vet inte, men kanske bakgrundsinformation om personen?
Att de ställer frågor till personen?
Att de skriver en artikel som är en njutning, och inte ger mej en känsla av att de hoppat upp i knät på mig och försöker att schamponera mina öron och klia mig under hakan.
Jag vill inte känna mig som journalistens långt försvunna favorit-tant som äntligen kommit tillrätta.
Jag vill inte bli gullegullad med, eller få fakta framlagda med ett joller.

Jag vet. Det är trevligt.
Men det kan vara lite trevligt med att bli behandlad som en vuxen människa också.