Odräglig? Jag? :D

Jag är en synnerligen misstrogen natur, jag tror att vi har kommit fram till det vid det här laget.

Nya rön möts med viss skepsis från mig, härom dagen sa en vän att det var så bra att blanda mandelolja och aloe vera och smörja in det i hårtopparna.

"Vem säger det?" sa jag och vännen sade att det var en vän som sade det, varvid jag förhörde mig om huruvida den vännen hade haft problem tidigare med håret.

Vilket hon hade haft. Men nu var det jättebra.

"Hon har till och med slutat att blondera håret, hon färgade håret jämt förr!" sa min vän triumferande.

"Åhå!" sa jag, "det förklarar ju saken, att färga håret sliter,det vet vi ju alla, så att hon slutat med det är nog det som gjort hennes hår bättre."

Då sa min vän att jag skulle sluta att vara så förbannat odräglig.

Tänk, otack är världens lön...

....det är bra att ni är nyfikna så jag kan fröjdas över plastfilm.....

...sedan raskt över till en annan sak, visste du att om du virar plastfilm runt bananstocken eller vad man ska kalla det, själva roten, så håller sig bananerna mycket längre?

Det är faktiskt så.
Så någon gång måste någon ha kommit att undra vad som händer om man virar lite plastfilm just där.

Jag är så glad att det finns folk som är nyfikna på saker, jag vet att jag skrev att jag är nyfiken av mig i förra inlägget, men det gäller folk, inte saker.

När det kommer till nya teknologiska framheter (hm) så är jag den som ligger i bakkanten och stretar emot och vägrar ta till mig något förrän jag är tvungen.
När det ändras på saker som alltid varit på ett sätt så blänger jag och undrar vad det ska vara bra för.
När mitt balsam har en ny formula så går jag in i badrummet och förutsätter att jag ska komma ut och se ut som om jag adopterat två risbuskar på huvudet.
Kort sagt, jag är bakåtsträvande.

Det är tur att jag inte var en av de första grottmänniskornas ledare, jag vet att jag sagt det förut, men då hade vi inte kommit ut ur grottan.
När folk hade sagt "Låt oss gå och se oss omkring.." så hade jag dragit skinnfällen över huvudet och sagt "Varför då? Det är ju lugnt och skönt här. Man ramlar säkert över kanten någonstans."
Och hade jag varit med när de uppfann elden så hade de haft problem med att överhuvudtaget uppfinna den, eftersom jag antagligen hade varit den som stampade ut den och skrikit "Det är farligt! Sluta upp med det där genast!"

Och sedan, när de hade burit iväg sina eldmakarverktyg till ett ställe tryggt från mig (utanför grottväggen skulle nog räcka) och sedan kom in med varm mammut skulle jag säga "Varför äta den varm? Det är ju gott rått!"

Så, visst är det bra att det finns människor som är nyfikna på saker, så att jag kan streta fram i bakgrunden och sedan fröjdas över plastfilm runt bananer.

Inte fan ångrar jag mig.

...du vet, när man har för mycket att säga och inte kan skriva ett ord?
När hela hjärnan är full av yra höns som flaxar omkring och konstant vägrar att sitta ner på en sittpinne ens en endaste sekund så att man kan ta ner den och skärskåda den?
Du vet?
Bra.

Så vi tar det i en allsköns oordning som vanligt. Så får vi se om du hänger med.

Först: Ansvar.

En fråga jag har tänkt mycket på, den senare tiden är: Visst  har man ett ansvar för hur mycket tid man lägger ner?

Allt från tid man lägger ner på personer, saker, minnen från förr och tankar på hur det ska bli.

Ett ansvar för när man hänger fast vid personer för att man tänker på hur det var och hur de var och inte riktigt vill se att personer förändras.

Och ett ansvar för hur man tänker på saker som hänt. En del blir bittra och talar gärna om hur det varit och vad som hände då och jag undrade härom dagen "Men vad ska du göra åt det som hände då? Eller rättare sagt, vad kan du göra?"

Vi kan inte resa bakåt i tiden och göra saker ogjorda och vi kan inte heller ge oss själva mentala sitops för all evighet för dumheter vi gjort. Eller, visst, vi kan fortsätta att örfila upp oss i tankarna, men till vilken nytta?
Kanske kan man i stället lära sig något och en sak som er egen favoritbloggare har lärt sig är att även om du fuckar upp saker så kan du vara säker på att varje nytt misstag kommer att vara just det; nytt.

Man kan inte göra samma dumma saker om och om igen, tro mig, jag har livslång erfarenhet av att göra dumma saker på tvären och i kors.

Och ingen gång har det varit samma resultat.

(Och ja, här kan du sitta och fundera på om det här ska vara menat som upplyftande, tanken att nästa gång man fuckar upp så blir det på ett helt nytt sätt.)

Med tanken på ansvar så kommer också tanken på bitterhet. Nu menar jag inte humoristisk bitterhet där man talar om att allt kommer att gå åt helvete ändå och blinkar med ena ögat, utan de där man kan möta som har skapat ett bo i bitterheten och trivs ganska bra där.

Saker har hänt och det ska ingen komma och tala om för dem att samma saker skulle hända igen om de försökte igen.

Livet är grått och bistert och solen skiner aldrig in genom deras fönster. Till största delen är det kanske rädsla i stället för bitterhet, eller vad tror du?

För att i stället se att de klarat sig igenom vissa saker så ser de hur det blev. Och kanske glömmer de själva transportsträckan av det som hände och ser inte att det fanns några guldkorn på vägen.

Så i stället stänger de in sig och drar ner rullgardinen, gardinen och målar dessutom fönstret svart.

Jag tycker det är synd.

(och här, nu, när jag sitter och skriver, så inser jag, att vad min hjärna vill prata om är kärlek, vilket du, min uppmärksamma läsare som läser varje ord med andakt redan har räknat ut.)

För att tala om mig själv, du vet ju, jag har lyckats att möta sällan skådade stolpskott i mitt liv.

Jag skriver "lyckats", för hur det än är, var och en har jag lärt mig något av.

Skulle jag vilja ha det ogjort? Ångrar jag mig?
Inte fan.

Då hade inte jag varit jag.

Nyfikenheten att se vem som vinden blåser i min riktning har alltid varit så mycket större än tanken på att spika upp stormluckor framför mig själv.

Visst, man ska vara medveten om att visst kan det gå åt helvete igen.

Men alltid, på ett helt nytt sätt.

Eller kanske det inte gör det.

Man vet inte.

Förrän man provat.

Spännande, eller hur?

Förfallet är nära.

...jag vet med största bestämdhet att jag var helt ensam om tanken "Vart fan kom pingisbordet ifrån?" som jag tänkte igår innan jag somnade.
Eller, i alla fall var jag ensam om det i det här sällskapet, kanske någonstans i Sverige, några andra tänkte samma sak, några som var med då, när det spelades pingis på andra våningen i det gamla huset.

Kanske mindes de också hur regnet smattrade mot taket och de 2 små plastmuggarna som stod och darrade på varsin sida av bordet allt medan ett gäng ungar sprang runt bordet och spelade vattenpingis.

Men.
Nu ska det inte bli någon mer rummelvandring i min barndom just idag, även om jag vet att du sitter som ett tänt ljus och säger "Snälla Ulvstrumpa, berätta mer om hur det var när du var ung!"

En orsak till att jag minns så mycket från min barndom tror jag är att det var då jag såg mycket saker för första gången och fick en inblick i människans natur.
Allt var nytt och allt var fräsch och "för första gången" på ett helt annat sätt.

Ju äldre man blir desto mer bekväm blir man och man tror gärna att man sett och hört det mesta förut. Sedan har man ju tvn som berättar saker hela tiden och tidningar som talar om vad man ska tycka och tro så egentligen behöver man inte tänka så mycket själv om man inte vill.
Samt att man blir trögare med åren.
Inte var det väl som så, när man var barn att man gick in i ett rum och stannade och började fundera på varför man var i det rummet och i vilket rum man egentligen skulle befinna sig? Eller att man kunde stå och stirra in i kylskåpet och undra varför man gjorde det?

"Men så är det väl inte för alla?" säger du och jag säger att "Jo, för det mesta. Man blir trögare med åren och även långsammare. Samtidigt blir man mer nostalgisk och längtar tillbaka till tiden då tankarna var lika snabba som Robin Hoods pilar och när man ständigt förundrades över saker och ting och människor och djur.
Nostalgi är ju alltid trevlig men är samtidigt ett verktyg som gör att man inte tänker nya tankar eftersom man är och rotar i minnets byrålådor och håller upp än det ena, än det andra och säger till sig själv "Men minns jag det här?!" och fryner på näsan av glädje ena stunden och av vemod den andra.

Sedan går vi och tittar lite till på tv eller läser en tidning för att se vad andra tycker att vi ska tycka. Och tar lite chips.

Dessutom blir vi alla förr eller senare mer eller mindre upptagna med kroppens förfall. Även om vi känner oss som tonåringar så är vi inte det längre, vi stönar när vi sättar oss ner och vi stönar när vi ska resa oss upp.
Det knakar i knäna och tiden då vi kunde hoppa bock är sedan länge förbi. Nu tar vi det jäkligt försiktigt om vi ens försöker att kliva över en trädstam.

Långt borta är de dagar då vi skuttade som vinstänkta getter över ängar och kullar, blotta tanken på att studsa upp ur sängen får oss att sjunka tillbaka och sucka.
 Kuddmärken i ansiktet går vi omkring med en stor del av dagen, ibland tills det är lagom att gå och lägga sig igen.
Och vi expanderar på mitten och skaffar oss trivselvikt, får extra hakor som skulle göra vilken kalkon som helst stolt.

Så inte har vi tid att tänka nya intressanta tankar då heller. Vi har fullt upp med att klappa in krämer som kostar skjortan i ansiktet allt medan vi vet att de inte faktiskt hjälper men de luktar ju lite gott (om man inte får tag i någon som luktar kamfer vilket får en att lukta som någons gammelmormors garderob) och så borstar man håret och ser ännu ett grått hårstrå, ända tills man ser hela bilden och inser att det är faktiskt grått insprängt med brunt nu för tiden och när hände det?
Nyss var vi ju unga och nya?
Och världen med.
Förfallet är nog nära. Eller ständigt pågående kanske man ska säga.
Eller vad det nu var som jag ville säga.
Jag har glömt det och tror att jag ska gå och ställa mig och stirra in i kylskåpet en stund.

....som jag hatade den bussarongen (ja, igen...)

...Jo, just det, det var ju det där som jag tänkte på igår när jag slevade runt med kastruller och stekpannor och fan och hans moster med bihang...
Den där raden om att jag inte fan tillbringade min barndom med att önska att jag vore lik alla andra...

Jag måste förklara den för mig eftersom det var en tanketråd jag bara lämnade eftersom de krossade tomaterna ropade på mig.

Hur som helst, vi minns nog alla den förskräckliga bussaronghändelsen som jag skrivit om, den som någon välmenande människa gav mig och hade samma textur som en medelsträv kartong samt brandgula körsbär över hela bussarongen.

Som jag hatade den bussarongen. Men jag var ju söt i den. Och jag hade ju fått den. 
Saken var väl också som så att det var så många vuxna som bestämde hela tiden vad de tyckte att jag skulle göra och inte göra.
Inte för att jag lyssnade speciellt men ibland fick jag ju vika mig.
Till exempel som att ibland visa mig i skolan. Inte för ofta men lagom ofta för att de fortfarande skulle känna igen mig. 
Och jag vet att tanken som återkom ständigt var; när jag blir stor och får bestämma själv, då ni.....

Min första sommar som sommarbarn tillbringade jag hos en kyrkvaktmästare och hans fru.
Snälla människor som var vana vid en lätthanterlig dotter som inte hade tillbringat sin barndom med att ränna upp och ner i träd och kana nerför vedbodstak om jag minns rätt.
En dotter som hade kommit hem lika prydlig som när hon gick ut, med välstrukna kläder och hästsvansen intakt.

Att säga att de kände sig lite förvirrade av att lära känna ett barn som gärna kom hem med sönderskrapade knän och noll hästsvans är nog inte att säga för mycket.
Dessutom så hade de den idén att barn skall synas men inte höras.
Jag både syntes och hördes, jag.

Nästa sommar var jag hos kyrkvaktmästarens dotter. Snälla människor det med men inte riktigt min slags folk, jag hade inte mycket gemensamt med dem..

Både hos kyrkvaktmästaren och dottern var det ständigt en oro för "vad ska folk säga?" och skaffade någon någonting nytt så skulle de också ha något liknande.
En sak var väl om saken var fin, men jag hade känslan att det inte spelade så stor roll, utan att det var mer för att alla andra hade det.
Någon slags trygghet i att vara som alla andra verkade det finnas, så mycket tror jag att jag förstod, att de tyckte.

Nu var det ju bara som så att jag visste att jag inte var som alla andra, det hade jag nog aldrig varit, när jag var 11 år hade jag flyttat runt ungefär lika mycket som en ordinär flyttfågel, jag hade utvecklat en aversion mot skolor eftersom det förutsattes att jag skulle tillbringa minst nio år av mitt liv i skolan och ingen hade frågat mig om jag hade lust med det.
Du kanske tror att jag skojar, men det var faktiskt så. Ingen hade hört sig för om jag tyckte det var ett bra sätt att tillbringa min tid på.
På den tiden så fanns inte inskolning utan man slängdes till lejonen direkt.
Den känslan som infann sig när jag satt i skolbänken första dagen har jag också skrivit om. Ända tills jag insåg att jag kunde ju faktiskt göra som jag ville. Lära mig det jag tyckte om och sedan tillbringa tiden någon annanstans.

Sedan, när ens mor dör när man är elva år så är man inte heller lik alla andra. Det går helt enkelt inte att vara. Kanske växer man upp lite fortare, en sak är dock säker, jag tror att man blir mer medveten om livets realiteter och att livet är kort.

I alla fall, för att göra en lång historia kort, att vara lik alla andra hade aldrig känts som något jag ville sträva efter. Såvida det inte var någon som jag tyckte om och de människor jag tyckte om var för det mesta lite egna och udda.
Och i egenheten och uddenheten så verkade de finna ett sätt att vara sig själva utan att bry sig speciellt mycket.
Sådan ville jag vara. Och sådan vill jag vara fortfarande.

För övrigt, jag sitter samtidigt och pratar med Fimpen här nu medan jag skriver och vi pratar om det här med att passa in.
Och Fimpen säger, för hon är en klok kvinna, att om man vill vara lik andra så kanske det är för att undvika konfrontationer och passa in.
Fimpen är en klok kvinna och jag tror också att det är som så.

Men sedan kom jag på, att om man inte passar in, så behöver man inte ta så mycket konfrontationer heller för folk passar hellre än säger sådant rakt  ut.
Så egentligen är det inte så svårt.
De kanske säger något bakom ryggen på en, men vem bryr sig?

Om vi ska komma till någon slutledning så är det väl som så, att jag är tacksam att jag har kommit i kontakt med båda sorterna, de som bryr sig om vad andra må tänka och de som inte gör det.

Inte fan tillbringade jag min barndom med att önska att jag vore lik alla andra.

Jo, hej du, det var jag igen, hur är det med dig?
Jag ser ju att du läser ganska regelbundet så jag tänkte att jag skulle vara trevlig och förhöra mig om det.

Sådär.
Nu var det slut på trevligheterna och vi kastar oss raskt in i den här dagens ämne och det är väl lika bra att säga, (ity ibland får jag frågan "Var det här om mig?" eller "Vem var det där om?") att jag tänker inte på någon speciell.
Det är liksom lite spridda funderingar om hur det är och inte är ibland.

Jag har läst mycket om att folk knäar när de läser på fb om andra människors statusuppdateringar, de läser att folk är så lyckliga och rumsterar om hit och dit i tomtebolyckan och de är glada och pigga och fejkar en disneytillvaro.
Allt medan de själva sitter och inte känner sig så där tiptop och undrar varför deras liv inte är så där glossigt veckotidningsmagasinigt.
Och så skriver de själva en "jädrarvadjagärlyckligochgladochperfektstatus" och går sedan och biter i kudden och slår till en figurin på vägen dit.

Tankarna jag får, om man skulle vara sådan att man vill framställa sitt liv som perfekt (vilket jag för övrigt tycker är ett fruktansvärt ord, i perfektionismen frodas ingenting,enligt mig...) varför skulle man vilja det?

Jag menar, det är ju inte som så att man kan lura sig själv till att tro på det?
Du vet, det här livet vi har kommer inte med någons slags stämpel som säger att man ska vara perfekt, det finns inga guidelinjer och ingen karta ritad och ingen kompass som säger hur man ska leva.

Och vad är perfekt? Får man det från veckotidningar och kvällspress och tv?
När man har en chans i livet att leva, varför inte göra det på sitt eget sätt?
Tänk att inte våga vara sig själv och leva ett liv där man försöker vara något annat än det man är, en människa med plus och minus?
För att man tror att man ska vara på något speciellt sätt?

Jag vet inte, jag kan bara tala för mig själv och inte fan tillbringade jag min barndom med att önska att jag skulle få vara lik alla andra. 

Om folk dömer en för hur man är, då är det nog som så, att sådana människor ska man inte ha i sitt liv.
Lika lite som man ska ha varulvar i sitt liv eftersom de för ett väldigt liv de nätterna det är fullmåne.

Det finns miljoner sätt att vara, tror jag och jag tror också att man har skyldigheten att utforska vem man egentligen är, dvs, om man är nyfiken på det, en del är inte det, de säger "jag är så här och så är det med det!" 
Det tycker jag är lite synd.
Jag tror att människor förändras hela tiden. Man läser saker, hör saker och ser saker och är tvungen att ta ställning.


Min erfarenhet är, när man tror att man är som ensammast med någonting så räcker det ibland att man yppar det och ett gäng andra säger "Ja, jag med!" och en viss lättnad verkar utbryta när någon säger att de knäar av än det ena än det andra.
Det är märkligt det där... Så många människor som går och känner sig ensamma och egentligen inte är det om de bara sa något.

Och som vanligt är vi lite på väg bort från ämnet, som det ska vara när jag har ordet. Jag läste någonstans att det är ett tecken på kreativitet att man har svårt att hålla sig till ett ämne.
Antingen det eller allmän yrsinthet, tänker jag. 

En snabb titt på klockan visar också att det är snart dags för lunch. Idag blir det tomatsås och köttbullar som inte är köttbullar. Vi säger så, för nu.

....jag ska bara....

Skriva en blogg om dagen, var det, ja.
En liten tanke slår mig, om vi hade varit tillbaka på stenåldern och jag var med  så hade vi nog aldrig tagit oss ut ur grottan ens.
Alla förslag om att "gå ut och klubba något djur" eller "det är så kallt, vi kanske borde komma på en lösning?" eller "jag hittade något som ser ut som frön, ska vi påta ner dem i jorden och se vad som händer?" hade av mig besvarats med ett lättfullt "Imorgon. Kanske."

När det kommer till prokrastinering så är jag drottning. Folk kan yra omkring runt mig och försöka skynda på mig och jag åser dem med välvilja allt medan jag säger "Snart..." och "Jag ska bara...." samt "Stressa inte, jag tycker om att se fram mot saker..."
Lägg därtill att jag har en häpnadsväckande förmåga att bli distraherad. Under de timmarna som den här bloggen har varit uppe på min skärm har jag läst om hemisfärer, kollat tvprogram, twittrat,läst på facebook samt uppmanat mina medmänniskor till att inte vara så slöa utan att ge sig ut och skotta.
Däremellan har jag också spenderat lite tid på att fundera på lunchalternativ, på att sängen borde bäddas samt att grannen tydligen tycker om musik som låter som en trasig tvättmaskin som går på högvarv, snokat reda på en sång jag haft i huvudet och betittat några grannar som flyttar samt sett en styck människa som bröt av det generella mönstret att bära svart eller mörkblått.
Grön skoteroverall hade han och det var som att se ett fyrverkeri komma gående.
Därefter funderade jag på varför folk har så mörka kläder på vintern när vi alla borde ha färgexplosioner för att muntra upp både varandra och oss själva, sedan tittade jag på min egen teletubbymörkblåa jacka och skakade lite på huvudet åt mig själv, tills jag mindes att min jacka har en huva med två "öron" på som faktiskt verkar muntra upp andra människor.
Så jag drar allt mitt strå till stacken.

Och nu tittar jag lite hastigt på klockan och ser att den är tolv, vilket innebär hög tid för lunch. Jag har lyckats att köpa ett ris som inte kokar som ris ska koka utan verkar skjuta upp färdighetstiden till "någon gång i eftermiddag eller kanske i övermorgon" vilket inte irriterar mig ett dugg, utan mer är som en stämpel på att rätt ris har hittat till rätt hus.
Så jag går och börjar koka riset nu så får vi se om det är klart till imorgon.