söndag 19 augusti 2018

Läs den. Nu.

...och sedan slås jag av misstanken att den som till äventyrs läste förra posten inte riktigt förstår hur vansinnigt bra boken är....
Eftersom jag är en handlingens kvinna (tittar raskt bort från den där grejen som sitter som berg som jag måste försöka skruva dän från fönstret innan alla fönster skall bytas i kåken och tittar inte en sekund på tallbarrsmattan på balkongen som borde sopas bort, men i ärlighetens namn, vad är det för fel på tallbarrsmattor, de är ju naturens egna golv så duger det åt skogen så duger det åt min balkong.)
Men.
Peter May. Runaway.
Det är alltså tre män i sextioårs-åldern som beger sig till London igen. En av dem är dödssjuk och måste smugglas ut från sjukhuset där han ligger.
För övrigt är det också hans idé att de ska tillbaka till London.
London som de rymde till 1965 när de var unga och tänkte bli berömda musiker.
Boken pendlar mellan dåtid och nutid på ett synnerligen elegant vis.

Sedan handlar det mycket om att bli äldre, hur yngre generationer ser på den äldre generationen och vice versa. Hur det känns att bli osynlig för de yngre när de verkar tro att bara för att man är äldre så har man aldrig varit ung eller kommer ihåg hur det känns. Eller hur man kan känna sig som ung fastän spegeln gärna talar om att det var länge sedan utseendet såg lika ungt ut.

Och det handlar om mod och att ta beslut som man ångrar. Det handlar om kärlek och om att ibland nöja sig och veta att den stora kärleken försvunnit.
Det handlar om att ibland känns dåtiden så levande att man nästan kan ta på den.
Det finns mycket humor i boken och mycket sorg. Jag snörvlade som en krokodil med hösnuva över vissa passager. 
Så, nej, det här är ingen vanlig deckarhistoria. Det är en av de bästa böcker jag läst på väldigt väldigt länge.
Läs den.
Nu.

Du vet hur det känns, va?

Jag tror absolut att känslan av en bra låt eller en bra bok kan kännas bra likt kärlek. Eller förälskelse om vi ska vara riktigt petnoga.

Du vet hur det känns, eller hur? Man kan helt enkelt inte låta bli att höra den där låten om och om och om igen. Och man blir lika uppfylld av bubblande sockerdricksbubblor i hela kroppen varje gång, man blir varm, man blir glad och innan man vet ordet av så virvlar man omkring i köket och sjunger med, spelar luft-trummor och -gitarr samtidigt och är fullkomligt borta från den här världen ända tills musiken tystnar och man tittar upp och ler lite för att sedan spela låten igen. Och igen.

Eller när man läser en bra bok, fast då är det lite annorlunda, i alla fall för mig. Jag både vill och inte vill komma till slutet.
En sida till...
Ok..
Kanske ett helt kapitel?
Hmm... Nåväl, bara ett.
Och så lägger jag ifrån mig boken och vet såväl precis var den ligger och jag vill bara tillbaks till bokvärlden samtidigt som jag vill ha den kvar.
Som nu, jag har läst Peter Mays 'Runaway'.
Det är lugnt en av de bästa böcker jag läst på länge. Du vet nog att han är en mästare på att beskriva Shetland, eller hur?
Den här boken är annorlunda. Fem ungdomar rymmer från Glasgow till London 1965 för att försöka sig på en musikalisk karriär. Innan året är slut så återvänder tre och de är inte längre de som de en gång var.
2015 så händer ett mord som får de tre vännerna att återvända till London och konfrontera sanningen bakom det som hände för femtio år sedan.
Men, hördu, innan du suckar och säger 'Bah, en trivial deckare!' så säger jag
'Nej! Det är inte det. Det här är en underbar bok om vänskap och brusten vänskap. Det här är en bok om kärlek. Det här är en bok om hur det kunde vara på sextiotalet. Det här är en bok om att åldras och hur det känns att helt plötsligt bli sedd enbart som 'gammal'. Det här är en bok att älska.
Den finns inte översatt på svenska men jag lovar, vem som helst fixar att läsa den här.
Gör det. 
Annars pratar jag inte mer med er. (Bah, säger du, du dyker alltid upp här förr eller senare ändå.)

Och kom ihåg: Mae West sa 'Too much of a good thing can be wonderful.'

Jag som lyssnat på Come on to me med Paul McCartney på repeat medan jag skrivit det här nickar och håller med. 
Och okay... Jag har dansat lite mellan varven också. Hur skulle jag kunna sitta still?