måndag 3 september 2018

Utanför ska det alltid vara höst.

Egentligen var det inte alls det jag tänkte prata om... För övrigt slog det mig 'tänk om folk tror att jag menar allvar?' 
Sedan tänkte jag att det är inte mitt problem egentligen. Men visst skulle jag vilja ha en zombie som vigselförrättare. Vem vill inte det?
Men allvarligt talat, vi skulle prata om nätet. Är det inte fantastiskt att jag kan se film gratis? Jo, du kan det också. På cineasternas sida. Allt du behöver är ett lånekort och så får du se fyra filmer i månaden!
Jag såg Barfly härom veckan och igår så började jag på en film som handlar om ett medelålders par som blir vänner med ett ungt par men pausade halvvägs.
Detta eftersom jag också upptäckte igår att jag kan hyra film via google så jag såg 'The Disaster Artist' först. Bra film, kan rekommenderas.

Jag tycker det är fantastiskt, där kan jag ligga i min soffa och se vad jag vill.
Soffan ja... Jag är på jakt efter en ny.
En vän och jag var på soffjagarexkursion förra veckan och jag stötte genast på patrull.
Sofforna är avdelade i sittytor. Det tycker jag inte om. Jag vill ha långa oinskränkta dynor på min soffa.
Och så verkar det som att man måste sitta i soffan. Det tycker jag inte om. Vill jag sitta så sitter jag i en av gungstolarna. Ja, den nya är fortfarande upptagen av katterna. Men en dag så ska jag sitta i den, jag med.

Min drömsoffa ska vara som en pool man vill dyka ner i. Sådär välkomnande djup och nästan så den liknar en kram. Och så ska den vara i någon färgglad kulör. Lila gärna. Eller blå kan fungera. Eller röd. Med guldkanter. Och så ska den ha tre hörn. Hörn är viktiga. Jag vet aldrig i vilket hörn jag vill luta mig. 
Och så ska den inte vara av skinn. Någon gång när jag växer upp ska jag ha ett bibliotek med två stora skinnfåtöljer i mörkbrunt slitet läder och tiffanylampor samt en stor fakebjörn på golvet. Någon gång.
Samt ett barskåp med whiskey och foton av Ferlin och Bukowski, Twain, Parker och Wilde. 
Därinne ska det alltid vara höst utanför fönstret. Jag vet inte riktigt hur jag ska fixa det men jag kommer nog på något.

Men som sagt... Drömsoffan är ännu en dröm. Drömmar är viktiga. Så det kanske inte gör så mycket att jag inte hittat den än. Men när jag gör det så fortsätter jag att drömma om mitt höstbibliotek.

Hur ska jag hinna bli kär till oktober?

Äntligen något som nästan kan få mig att fundera på giftermål!
Ursula har nämligen kommenterat på den här sidan och nämnde i förbifarten att man nu kan låta en zombie gifta sig. I ett slott och allt!
Jag är annars av åsikten att giftermål är bra för alla andra förutom mig. Jag har väldigt svårt att lova något så långt fram i framtiden. Jag skulle kunna sträcka mig till 'Jag älskar dig så länge jag har lust.' 
Och innan du säger att det där låter jävligt slött och som om du inte är beredd att göra några commitments (jag ber om ursäkt för svengelskan men vem har tid att översätta sig själv hela tiden?) och ens försöka att få förhållanden att fungera.
Men jag ser det såhär, så länge man har lust så har man också lusten att försöka att få något att fungera. Men ibland tar lusten slut. Ibland växer man åt totalt olika håll och passar lika bra ihop som en kaktus i en vas med vilda rosor.
Det fungerar helt enkelt inte. Då är det dags att ta sin kaktus och gå och låta sig själv stå i sandblandad jord medan rosorna lever sitt liv i en vas innan de blir dead flowers som Mick så vackert sjöng.
Det är mycket möjligt att livslång kärlek finns. Eller stryk 'mycket möjligt'. Jag vet att det finns, men jag kan inte säga att jag upplevt det. Jag har haft många små kärlekar som känts nog så stora medan de hände. Jag är glad över dem. Och jag är glad att jag gick när jag gick.

Men som sagt, en zombie som vigselförrättare. Det är inte utan att jag blir frestad. Men tydligen ska jag då hinna bli våldsamt kär till oktober samtidigt som jag får nya fönster i hela lägenheter, samt eventuellt ett nytt kök, samt att jag ska fylla år 
(önskelista: En Twin Peaks poster, kaffe med David Lynch och Kyle, en middag och några öl med Seth Rogen, en tidsmaskin så jag kan prata några ord med Mark Twain och Oscar Wilde och se Sweet live samt en man som brygger gott kaffe på morgonen och inte säger ett pip innan jag fått i mig det. Kan han baka också så är det ett plus. Chokladkakor. Ja, jag vet. Jag är blygsam i mina önskningar.)

söndag 19 augusti 2018

Läs den. Nu.

...och sedan slås jag av misstanken att den som till äventyrs läste förra posten inte riktigt förstår hur vansinnigt bra boken är....
Eftersom jag är en handlingens kvinna (tittar raskt bort från den där grejen som sitter som berg som jag måste försöka skruva dän från fönstret innan alla fönster skall bytas i kåken och tittar inte en sekund på tallbarrsmattan på balkongen som borde sopas bort, men i ärlighetens namn, vad är det för fel på tallbarrsmattor, de är ju naturens egna golv så duger det åt skogen så duger det åt min balkong.)
Men.
Peter May. Runaway.
Det är alltså tre män i sextioårs-åldern som beger sig till London igen. En av dem är dödssjuk och måste smugglas ut från sjukhuset där han ligger.
För övrigt är det också hans idé att de ska tillbaka till London.
London som de rymde till 1965 när de var unga och tänkte bli berömda musiker.
Boken pendlar mellan dåtid och nutid på ett synnerligen elegant vis.

Sedan handlar det mycket om att bli äldre, hur yngre generationer ser på den äldre generationen och vice versa. Hur det känns att bli osynlig för de yngre när de verkar tro att bara för att man är äldre så har man aldrig varit ung eller kommer ihåg hur det känns. Eller hur man kan känna sig som ung fastän spegeln gärna talar om att det var länge sedan utseendet såg lika ungt ut.

Och det handlar om mod och att ta beslut som man ångrar. Det handlar om kärlek och om att ibland nöja sig och veta att den stora kärleken försvunnit.
Det handlar om att ibland känns dåtiden så levande att man nästan kan ta på den.
Det finns mycket humor i boken och mycket sorg. Jag snörvlade som en krokodil med hösnuva över vissa passager. 
Så, nej, det här är ingen vanlig deckarhistoria. Det är en av de bästa böcker jag läst på väldigt väldigt länge.
Läs den.
Nu.

Du vet hur det känns, va?

Jag tror absolut att känslan av en bra låt eller en bra bok kan kännas bra likt kärlek. Eller förälskelse om vi ska vara riktigt petnoga.

Du vet hur det känns, eller hur? Man kan helt enkelt inte låta bli att höra den där låten om och om och om igen. Och man blir lika uppfylld av bubblande sockerdricksbubblor i hela kroppen varje gång, man blir varm, man blir glad och innan man vet ordet av så virvlar man omkring i köket och sjunger med, spelar luft-trummor och -gitarr samtidigt och är fullkomligt borta från den här världen ända tills musiken tystnar och man tittar upp och ler lite för att sedan spela låten igen. Och igen.

Eller när man läser en bra bok, fast då är det lite annorlunda, i alla fall för mig. Jag både vill och inte vill komma till slutet.
En sida till...
Ok..
Kanske ett helt kapitel?
Hmm... Nåväl, bara ett.
Och så lägger jag ifrån mig boken och vet såväl precis var den ligger och jag vill bara tillbaks till bokvärlden samtidigt som jag vill ha den kvar.
Som nu, jag har läst Peter Mays 'Runaway'.
Det är lugnt en av de bästa böcker jag läst på länge. Du vet nog att han är en mästare på att beskriva Shetland, eller hur?
Den här boken är annorlunda. Fem ungdomar rymmer från Glasgow till London 1965 för att försöka sig på en musikalisk karriär. Innan året är slut så återvänder tre och de är inte längre de som de en gång var.
2015 så händer ett mord som får de tre vännerna att återvända till London och konfrontera sanningen bakom det som hände för femtio år sedan.
Men, hördu, innan du suckar och säger 'Bah, en trivial deckare!' så säger jag
'Nej! Det är inte det. Det här är en underbar bok om vänskap och brusten vänskap. Det här är en bok om kärlek. Det här är en bok om hur det kunde vara på sextiotalet. Det här är en bok om att åldras och hur det känns att helt plötsligt bli sedd enbart som 'gammal'. Det här är en bok att älska.
Den finns inte översatt på svenska men jag lovar, vem som helst fixar att läsa den här.
Gör det. 
Annars pratar jag inte mer med er. (Bah, säger du, du dyker alltid upp här förr eller senare ändå.)

Och kom ihåg: Mae West sa 'Too much of a good thing can be wonderful.'

Jag som lyssnat på Come on to me med Paul McCartney på repeat medan jag skrivit det här nickar och håller med. 
Och okay... Jag har dansat lite mellan varven också. Hur skulle jag kunna sitta still?

måndag 30 juli 2018

Jag känner inte igen mig själv.

Jag stod på balkongen och ägnade mig åt min enda dåliga ovana ity att jag annars skulle vara helt odräglig. Sedan kom jag in och hade två gillningar på min privata fb-sida. Så glad jag blev. Helt utan ironi alltså. I dagens 'fattadigkortannarsåkerdubortsamhälle' så är det en glädje med alla som orkar att läsa lite längre. 
I alla fall, vi började prata om vädret. Är det någon som gillar det här?
Helt plötsligt är jag inte ensam om att tala lyriskt om moln, storm och regn och höst.

Så konstigt det känns.

Jag tänker på när jag var barn och var med mina släktingar till Ellös, vi gick upp på ett berg och vinden rasade. Min moster blev rädd men jag tyckte att det var helt underbart. Inte såg jag någon fara i det heller, det fanns inga träd som kunde ramla ner på oss utan bara vind som lekte precis hur mycket den ville.
Jag har för mig att jag någon gång senare läste att Lundell tog in på samma hotell som vi bodde vid någon turné. Inte för att det hör ihop på något sätt med stormen. 
Fast... Jag har varit nere i Österlen när det blåst ordentligt. Jag kan inte med ord beskriva hur vackert det är nere vid havet då. Eller hur mäktigt det känns.

Men, sommaren... 
Jag sitter här nu och har det ganska drägligt vid fläkten och uppdaterar mig på nätet och tänker på allt som jag gjort och inte gjort.
Jag har knappt druckit någon whiskey. 
Du vet, jag vill ha den rumstempererad och ryser när folk slänger i vatten eller is. Lemmy drack det med coca cola men han var trots allt Lemmy.
Jag har druckit min öl iskall. Normalt sett vill jag ha den rumstempererad också men det finns en gräns även för mig. 

Inte har jag kunnat sova heller. Hett som en bakugn och vaknat som om jag varit en någon slags galen gökklocka på steroider.
Och jag har gått i klänning.
Jag.
I klänning.
Det är inte klokt.
Jag känner inte igen mig själv.

Samt att jag sätter upp håret så att jag ser ut som en korsning av Lilla My och teskedsgumman.
Jättegulligt.

För mig så vore det en glädje om den här sommaren bara kunde hoppa åt helsefyr och mina moln och vindar kunde komma.
Jag lovar, jag ska gå ut i min skog och tacka varje dag då.
Men kom snart snälla moln och regn.

Folk är inte kloka nuförtiden.

Du... Folk är inte kloka nuförtiden...
(Är det vad du har att säga, efter nästan två månaders bortavaro från bloggen? säger du.)
Ja, det är vad jag har att säga,jag läser att man ska bada fötterna i mjölk och bikarbonat.
I fem minuter så ska man ha fötterna i ljummen mjölk. Alltså inget långt härligt fotbad att tala om. Och vi har väl alla värmt mjölk och skurat spisen sedan?
Ingen? Bara jag? Hmmm?

Jag undrar vad som kommer härnäst, Caligulas skönhetstips? Häll allt ditt guld på golvet och trampa omkring på det. I fem minuter. Inte mer.
Och så läser jag hur man ska bli populär på nätet. Håll dig till ett ämne, var inte spretig och gör si och gör så. Men hur jävla kul är det? 
Tänk dig om jag höll mig till ett ämne här. Du skulle undra om jag blivit sjuk.
Jag med. Å andra sidan är idén att kunna hålla sig till ett ämne fascinerande. Tänk att aldrig flyta ut och börja tänka på hur det skulle vara att bo med sig själv, eller bo i Twin Peaks, jag tror till och med att jag skulle gilla körsbärspajen. 
Eller att inte tala om hur jag letat och letat för att få reda på vem trummisen är på Paul McCartneys 'Come on to me'. Jag gillade inte låten alls först men den växer till sig och trummorna är mäktiga.
Men vem som trummar är en hemlighet. Jag ska leta lite till ikväll.

Och hur jag har smålett när jag varit hos vännernas loppis, det är en väg som delar sig i två ner till loppisen, i mitten står ett hus. 
Jag har till dags dato inte sett en människa som tar vägen närmast boningshuset, de går bakom det lilla huset.
Jag har suttit på altanen och tänkt 'Hmm, det är en fråga om revir...' och känt mig som Desmond Morris. Kan knappt vänta till den dagen när jag ser någon ta den närmaste vägen tätt intill huset. 
Det borde vara en intressant människa eller någon med inget revirtänkande alls vilket kan bli ganska jobbigt.
Du vet, typen som står i knät på dig och frågar hur du mår och sedan när du tar ett steg tillbaka så följer människan efter dig och du tar ett steg ytterligare tillbaka och människan följer så att det ser ut som om ni dansar någon märklig dans som ingen av er är bra på.










lördag 12 maj 2018

En dag ska jag bli först.

Jag har tillbringat två dagar på landet. Förbannat skönt.
De små fåglarna skriker åt varandra om de bästa utsikterna, hackspetten hackar, flugor duckar för att undkomma min mordiska vän med flugsmällan i högsta hugg, vinden viner runt buskar och trän och tar sats i taknocken för att svinga sig upp tillbaks till molnen och en dag var det sol (förbannat också...) och nästa var det moln och regn och åska som höll sig i utkanterna (tack för det) och imorse var hela världen grå och grön och helt underbar.

Det var ingen täckning såvida jag inte surfade på vännernas wifi och på nätterna var det så tyst att man kunde höra träden viska till varandra om barn som klättrade i träden för länge sedan.
Det här är nämligen gamla träd, du vet, de där knotiga äppelträden som är så vackra och har en historia som du kan höra om du lägger örat mot stammen. Syrenerna har inte börjat blomma än men de planerar en färgexplosion vid nästa soltillfälle. 

Du vet, man känner sig styrkt efter en sejour på landet och får också tillfälle att lösa världsproblemen när man är avstängd från allt annat.
Till exempel vet jag nu varför det blir så ansträngt läge när folk debatterar på nätet.
Folk vill inte konversera. De vill inte höra hur någon annan tänker. De vill bara ha rätt.
Inte konstigt att folk beter sig som fä. Eller, stryk det, fä har mer vett i pälsen och som Mark Twain sa, det enda djuret som rodnar och har anledning till att göra så, är människan.
Något i den stilen sade han. Det går säkert att googla fram exakt vad han sade. Men inte hinner jag med sådant, jag är ju tillbaka hemma och ska hinna ligga i soffan och vifta på tårna, läsa någon bok, slå ihjäl några drakar och ignorera att ungkatten har ockuperat den nya gungstolen jag köpte så att jag bara suttit i den i cirka trettio minuter.

Den var färdigmonterad och klar förra lördagen.
Men jag klagar inte. (Nej, jag ser det, säger du.)

Det är faktiskt en kamp mellan honom och mig. Som jag ständigt förlorar.

I torsdags så förstod jag till fullo att katten också såg det som en kamp.
Ungkatten väckte mig på sitt vanliga charmerande sätt med att bita mig i armen (jag ser det som en liten påminnelse om att jag må vara vegetarian men det är varken han eller gammelkatten och går jag inte upp och levererar föda så kan jag stå på matsedeln innan jag vet ordet av.) så jag kravlade mig upp och gav katterna mat.
Satte mig vid köksbordet och kom ihåg gungstolen och tänkte 'Nu jädrar ska jag vara först och sitta där och läsa nyheterna!'
Tog en tugga müsli och slängde ett getöga mot ungkatten.
Upptäckte att han tuggade sin mat och slängde ett getöga tillbaka på mig.

Så satt vi, han vid sin matskål och jag vid min och tittade på varandra.
Vi var klara ungefär samtidigt och som en oljad blixt satte han iväg i hallen med mig skenande efter.
Han sladdade elegant in i vardagsrummet, kastade sig upp i gungstolen, sträckte ut sig i hela sin längd och kan en katt le sarkastiskt så var det precis vad han gjorde mot mig där jag stod mitt på golvet och glodde.

Men en dag ska jag vara först till gungstolen.
En dag.