Då jäklar....

Hrm... Jodå, det började ju riktigt samlat och koncentrerat här...

Jag saxade det här direkt ur: http://lokesson.se/blogg/
"Om vi börjar med Maslows behovstrappa så har vi kroppsliga behov(1) i grunden och därefter följer trygghet(2), tillgivenhet/gemenskap(3), uppskattning(4) och slutligen självförverkligande(5)."

Det här har jag sedan funderat över i ett par dagar (jomenvisst, somliga har gott om tid...) och sedan satte jag mig ner, för att skriva vad jag tänkt.

Sedan började jag kolla in trappan noggrannare, och började (givetvis) fundera på "Den nakna apan" av Desmond Morris...

Efter det var inte steget långt till att läsa lite artiklar han skrivit, och helt plötsligt funderade jag istället på varför vi människor gör tvärtemot vad vi vet är bra för oss.

Jag menar, kom igen nu, vad vi alla vill ha, och vara, och bli, är väl till syvende och sist lyckliga?
Eller lycklig och lycklig... Hmm...
Du vet, den där känslan av välbefinnande som sprider sig i kroppen, den vill vi väl ha?
Eller känslan av att veta att vi gjort rätt, eller gjort någon annan glad?
Det känns rätt bra, eller hur?
Eller om vi ätit "bra", kanske till och med varit ute och rört på våra lurviga ben?
Eller, om vi stängt av tv'n och ägnat oss åt våra bättre hälfter och vänner?
Eller helt enkelt bara gett fan i alla "måsten" och krav, och istället gjort något vi mår bra av?
Det känns ju gott, eller hur?

Så, varför gör vi inte det oftare?

Istället så rusar vi på, som hamstrar i ett ekorrhjul, slänger ner lite halvfabrikat i affären,fullt med tillsatser, tuggar i oss det medan vi funderar på hur jävligt det var på jobbet, suckar när gamla moster från Korpilombolo råkar ringa mitt i Let's Dance, jobbar som illrar, slänger in en lotto-rad i tips-affären och tänker flyktigt att "den dan jag blir miljonär, då jäklar..."

Då jäklar, vaddå, kan man tänka.
Ska man då helt plötsligt börja ett helt annat liv?
Och hur skulle det se ut?
Skulle man helt plötsligt börja ta sig den tid som aldrig tycks finnas?
Eller skulle man leva som förut, men med mer saker omkring sig.
En plasma-tv kanske?
Skulle man då orka att bry sig mer?
Eller inte?
Vill vi det?
Orkar vi det?

Hmm, jag vet inte.. Men den dagen när vi vinner på lotto kommer ju sällan.
Under tiden, så har vi inte tid.
Vi har inte tid att stå vid spisen och laga mat, eller att umgås, eller att göra ingenting.
Vi har tid under semestern.
Och efter semestern så rakar skilsmässorna i höjden.
Hade vi för mycket tid då?
För stora förväntningar?
Har vi glömt hur man gör ingenting?

Jag vet inte... Men, jag vet en sak. Jag har inte tid att sitta här längre.