måndag 30 juli 2018

Jag känner inte igen mig själv.

Jag stod på balkongen och ägnade mig åt min enda dåliga ovana ity att jag annars skulle vara helt odräglig. Sedan kom jag in och hade två gillningar på min privata fb-sida. Så glad jag blev. Helt utan ironi alltså. I dagens 'fattadigkortannarsåkerdubortsamhälle' så är det en glädje med alla som orkar att läsa lite längre. 
I alla fall, vi började prata om vädret. Är det någon som gillar det här?
Helt plötsligt är jag inte ensam om att tala lyriskt om moln, storm och regn och höst.

Så konstigt det känns.

Jag tänker på när jag var barn och var med mina släktingar till Ellös, vi gick upp på ett berg och vinden rasade. Min moster blev rädd men jag tyckte att det var helt underbart. Inte såg jag någon fara i det heller, det fanns inga träd som kunde ramla ner på oss utan bara vind som lekte precis hur mycket den ville.
Jag har för mig att jag någon gång senare läste att Lundell tog in på samma hotell som vi bodde vid någon turné. Inte för att det hör ihop på något sätt med stormen. 
Fast... Jag har varit nere i Österlen när det blåst ordentligt. Jag kan inte med ord beskriva hur vackert det är nere vid havet då. Eller hur mäktigt det känns.

Men, sommaren... 
Jag sitter här nu och har det ganska drägligt vid fläkten och uppdaterar mig på nätet och tänker på allt som jag gjort och inte gjort.
Jag har knappt druckit någon whiskey. 
Du vet, jag vill ha den rumstempererad och ryser när folk slänger i vatten eller is. Lemmy drack det med coca cola men han var trots allt Lemmy.
Jag har druckit min öl iskall. Normalt sett vill jag ha den rumstempererad också men det finns en gräns även för mig. 

Inte har jag kunnat sova heller. Hett som en bakugn och vaknat som om jag varit en någon slags galen gökklocka på steroider.
Och jag har gått i klänning.
Jag.
I klänning.
Det är inte klokt.
Jag känner inte igen mig själv.

Samt att jag sätter upp håret så att jag ser ut som en korsning av Lilla My och teskedsgumman.
Jättegulligt.

För mig så vore det en glädje om den här sommaren bara kunde hoppa åt helsefyr och mina moln och vindar kunde komma.
Jag lovar, jag ska gå ut i min skog och tacka varje dag då.
Men kom snart snälla moln och regn.

Folk är inte kloka nuförtiden.

Du... Folk är inte kloka nuförtiden...
(Är det vad du har att säga, efter nästan två månaders bortavaro från bloggen? säger du.)
Ja, det är vad jag har att säga,jag läser att man ska bada fötterna i mjölk och bikarbonat.
I fem minuter så ska man ha fötterna i ljummen mjölk. Alltså inget långt härligt fotbad att tala om. Och vi har väl alla värmt mjölk och skurat spisen sedan?
Ingen? Bara jag? Hmmm?

Jag undrar vad som kommer härnäst, Caligulas skönhetstips? Häll allt ditt guld på golvet och trampa omkring på det. I fem minuter. Inte mer.
Och så läser jag hur man ska bli populär på nätet. Håll dig till ett ämne, var inte spretig och gör si och gör så. Men hur jävla kul är det? 
Tänk dig om jag höll mig till ett ämne här. Du skulle undra om jag blivit sjuk.
Jag med. Å andra sidan är idén att kunna hålla sig till ett ämne fascinerande. Tänk att aldrig flyta ut och börja tänka på hur det skulle vara att bo med sig själv, eller bo i Twin Peaks, jag tror till och med att jag skulle gilla körsbärspajen. 
Eller att inte tala om hur jag letat och letat för att få reda på vem trummisen är på Paul McCartneys 'Come on to me'. Jag gillade inte låten alls först men den växer till sig och trummorna är mäktiga.
Men vem som trummar är en hemlighet. Jag ska leta lite till ikväll.

Och hur jag har smålett när jag varit hos vännernas loppis, det är en väg som delar sig i två ner till loppisen, i mitten står ett hus. 
Jag har till dags dato inte sett en människa som tar vägen närmast boningshuset, de går bakom det lilla huset.
Jag har suttit på altanen och tänkt 'Hmm, det är en fråga om revir...' och känt mig som Desmond Morris. Kan knappt vänta till den dagen när jag ser någon ta den närmaste vägen tätt intill huset. 
Det borde vara en intressant människa eller någon med inget revirtänkande alls vilket kan bli ganska jobbigt.
Du vet, typen som står i knät på dig och frågar hur du mår och sedan när du tar ett steg tillbaka så följer människan efter dig och du tar ett steg ytterligare tillbaka och människan följer så att det ser ut som om ni dansar någon märklig dans som ingen av er är bra på.










lördag 12 maj 2018

En dag ska jag bli först.

Jag har tillbringat två dagar på landet. Förbannat skönt.
De små fåglarna skriker åt varandra om de bästa utsikterna, hackspetten hackar, flugor duckar för att undkomma min mordiska vän med flugsmällan i högsta hugg, vinden viner runt buskar och trän och tar sats i taknocken för att svinga sig upp tillbaks till molnen och en dag var det sol (förbannat också...) och nästa var det moln och regn och åska som höll sig i utkanterna (tack för det) och imorse var hela världen grå och grön och helt underbar.

Det var ingen täckning såvida jag inte surfade på vännernas wifi och på nätterna var det så tyst att man kunde höra träden viska till varandra om barn som klättrade i träden för länge sedan.
Det här är nämligen gamla träd, du vet, de där knotiga äppelträden som är så vackra och har en historia som du kan höra om du lägger örat mot stammen. Syrenerna har inte börjat blomma än men de planerar en färgexplosion vid nästa soltillfälle. 

Du vet, man känner sig styrkt efter en sejour på landet och får också tillfälle att lösa världsproblemen när man är avstängd från allt annat.
Till exempel vet jag nu varför det blir så ansträngt läge när folk debatterar på nätet.
Folk vill inte konversera. De vill inte höra hur någon annan tänker. De vill bara ha rätt.
Inte konstigt att folk beter sig som fä. Eller, stryk det, fä har mer vett i pälsen och som Mark Twain sa, det enda djuret som rodnar och har anledning till att göra så, är människan.
Något i den stilen sade han. Det går säkert att googla fram exakt vad han sade. Men inte hinner jag med sådant, jag är ju tillbaka hemma och ska hinna ligga i soffan och vifta på tårna, läsa någon bok, slå ihjäl några drakar och ignorera att ungkatten har ockuperat den nya gungstolen jag köpte så att jag bara suttit i den i cirka trettio minuter.

Den var färdigmonterad och klar förra lördagen.
Men jag klagar inte. (Nej, jag ser det, säger du.)

Det är faktiskt en kamp mellan honom och mig. Som jag ständigt förlorar.

I torsdags så förstod jag till fullo att katten också såg det som en kamp.
Ungkatten väckte mig på sitt vanliga charmerande sätt med att bita mig i armen (jag ser det som en liten påminnelse om att jag må vara vegetarian men det är varken han eller gammelkatten och går jag inte upp och levererar föda så kan jag stå på matsedeln innan jag vet ordet av.) så jag kravlade mig upp och gav katterna mat.
Satte mig vid köksbordet och kom ihåg gungstolen och tänkte 'Nu jädrar ska jag vara först och sitta där och läsa nyheterna!'
Tog en tugga müsli och slängde ett getöga mot ungkatten.
Upptäckte att han tuggade sin mat och slängde ett getöga tillbaka på mig.

Så satt vi, han vid sin matskål och jag vid min och tittade på varandra.
Vi var klara ungefär samtidigt och som en oljad blixt satte han iväg i hallen med mig skenande efter.
Han sladdade elegant in i vardagsrummet, kastade sig upp i gungstolen, sträckte ut sig i hela sin längd och kan en katt le sarkastiskt så var det precis vad han gjorde mot mig där jag stod mitt på golvet och glodde.

Men en dag ska jag vara först till gungstolen.
En dag.

söndag 6 maj 2018

Perfekta liv eller 'hur delar du det?'

Efter gårdagskvällens upplyftande post så slår jag på radion på morgonen och vad pratar de om där?
Jo, döden.
Och de säger 'vi får väl be om ursäkt till de som kanske är lite känsliga...'
Visst, det är klart, det är kanske inte vad folk vill höra om helst på söndagsmorgonen när solen skiner och fåglarna kvittrar.
Men jag lyssnar hellre på dem än hör vad någon c-kändis har ätit till frukost.

Jag har en vän som jag pratar mycket om det med. Inte om frukostvanor hos någon kändis utan om just döden. Det kanske låter dystert men det är mycket humor involverat i våra prat. Kanske är det lite som Astrid och hennes systers, jag vet inte.

Den här vännen har också sådana vänner på facebook som jag bara läst om.
Sådana som bara postar bilder av 'perfekta liv med perfekta ögonblick.'
Jag trodde faktiskt inte att de fanns. Eller att de i alla fall bara var ett fåtal.
Kanske har jag någon som gör det men jag ser dem faktiskt inte. Kanske har jag ett filter inbyggt så att jag bara ser folk som är som folk är mest.
Tjuriga ibland, ledsna ibland, förbannade ibland, sjuka ibland, friska ibland och faktiskt ibland lyckliga med lyckliga ögonblick?

Hon säger att hon aldrig ser någon skriva om att de känner sig nere eller att om de har en dålig dag så är det ändå något upplyftande med i det hela, typ 'katten har spray-paintat hela vardagsrumsgolvet men jag skulle ju ändå torka alla golv idag, tjohej!'

Jag lyssnar och blir lite rädd, jag.

Och hon fortsätter och räknar upp 'Det är vin på aftonkvisten och champagnefrukostar! Det är picknickar på vardagsrumsgolv uppdukat av kärestan när vädret är för dåligt för att gå ut i, det är överdådiga middagar och de är än här och än där med sina bästa bästa vänner...'

Och jag lyssnar och skakar på huvudet och mumlar 'Jag trodde inte de fanns...'

'Det är BARA sån't!' utbrister hon.
Jag blir motvilligt fascinerad, på ett sätt kan jag förstå, om man är glad och stolt så vill man visa det för omvärlden och ha andra att glädjas med en.
På ett annat sätt så kan jag lätt tänka mig att det blir förbannat jobbigt att jämt ha en sådan yta som ska putsas på och finas upp så att det ser fläckfritt ut.

Sedan kan man fundera på var det kommer ifrån, ambitionen att visa upp allt som 'perfekt.'
Jag avskyr ordet 'perfekt.' Jag får nästan samma reaktion som Strindberg när han sa (eller inte?) att näst små brännvinsglas är kyskhet det jävligaste jag vet.

Det sägs att det blir en jakt på 'likes' och reaktioner i dagens liv. Det verkar inte räcka med att man själv är nöjd med saker och ting utan det 'krävs' ytterligare validering att man lever som man 'ska' eller i alla fall verkar göra det.

Jag är ju inte mer än människa (sade hon motvilligt) så jag kan förstå det, jag blir ju också glad om folk visar uppskattning för mig. Men de bästa upplevelserna går inte att dela på sociala medier.
Inte för mig i alla fall, jag menar, hur delar du känslan av när du sitter med en vän och ni garvar så ni gråter åt något som bara ni fattar.
Eller den vännen som är lika galen i musik som dig, när den vännen kommer hem til dig och du sätter på den där nya låten du upptäckt och ser vännens ögon börja lysa precis som dina lyser? 
Eller när du sitter med ditt husdjur och ni har busat så att ni är helt slut båda två och du ser in i kattens eller hundens ögon och ser att den skrattar lika mycket som du?
Eller när du sitter och pratar med någon som verkligen fattar vad du försöker säga? Och inte drar sina egna slutsatser utan verkligen begriper?
Eller när du bråkat med någon och ni blir sams igen och är tillbaka där ni egentligen skulle ha varit för länge sedan?
Jag vet fan inte hur man skulle kunna dela sådant? Det går inte. Inte för mig i alla fall.

Eller när jag läser en bok och det är som att läsa mig själv. Någon som varit eller är precis där jag varit eller är. Eller någon som skriver så att jag piper av skratt som ett marsvin.
Hur delar jag det och hur delar jag att jag kan gå tillbaka till det samma stycke om och om igen och fortfarande yla av glädje?

Eller att skriva, känslan när orden bara far fram från tangenterna, ingen direkt tanke utom i början vad jag vill börja med och sedan bara skriva och se vart jag hamnar. Den känslan är hur härlig som helst. När jag är färdig så har jag hamnat helt någon annanstans än jag kanske trodde. Det är min hjärnas playtime. 
Och jag har så roligt. 
Hur delar jag den känslan?

Kunde jag dela alla dessa känslor så kanske jag skulle göra det.
Kanske.

lördag 5 maj 2018

Trött på att folk dör...

Jag börjar bli trött på att folk dör hela tiden.
Kanske ska jag be om ursäkt om du surfade in här och tänkte förnöja dig en liten stund. Döden är ju inget upplyftande ämne.
Men det har gått i stim här nu, en i släkten gick bort, sedan gick en internetväns mamma bort och sedan en internetvän.
Själva begreppet 'internetvän' är jag inte speciellt förtjust i egentligen. Det är på något sätt lika starka band som kan bindas genom en dator som när man möts öga mot öga.
Du kanske inte har varit med om det. Men det har jag.
Och jag tänker också, att de konversationer som aldrig syns 'publikt' på nätet är kanske de mest värdefulla. Det är där vi lär känna varandra.

Jag har känslan av att det är lättare för en del att vara brutalt ärliga om hur deras liv är när de sitter och skriver och berättar, det är många vänner jag haft ynnesten att få som troligen är mer brutalt ärliga än de skulle vara med någon bekant de möter som eventuellt kan bli en vän. 
Det kanske har att göra med att avstånd, kanske är det lättare att skriva om hur saker känns än att säga dem rakt ut.

Något som har slagit mig under alla år jag varit på nätet är hur stor ensamheten är bland människor.
Jag väljer ju ensamhet men jag är inte dummare än att jag förstår att jag är trygg nog att kunna göra det för att jag vet att jag har vänner som jag kan umgås med när jag vill. Och jag har turen att ha vänner som är vana vid mitt sätt att vara och förstår att när jag väljer bort dem så är det inte för att de inte duger utan helt enkelt mitt sätt att leva och vara. Jag skulle bli galen av att jämt ha människor omkring mig. Mina batterier skulle laddas ut totalt.

Men. 
Då har jag nätet. Där jag kan prata med folk och fä när jag själv vill. 
Jag förstår att icke-vald ensamhet inte alls är samma sak som självvald och jag har tänkt många gånger på hur många olika slags ensamheter det finns.
Man kan vara ensam ensam och inte se någon människa på dagar.
Eller man kan vara tvåsam och ändå så ensam.
Man kan ha massor med folk omkring sig och vara ensam.
Alla de som inte känner att de blir hörda, där ute i 'real life' för att det finns någon som pratar högre, argumenterar bättre eller helt enkelt inte lyssnar för att de inte vill.
Och alla de som inte vågar tala om hur de mår egentligen till de som är i deras närhet. Eller de som inte mår väl och inte har någon att prata med.
Alla de finns här. På nätet.

Jag tror och visst, jag kan ha fel, men jag tror att folk på något sätt har en 'radar' inbyggd så att de på något sätt hittar varandra.
Jag behöver bara se på de vänner jag pratar med, de som det aldrig syns att jag talar med, vi har alla gemensamma nämnare, vi har inte direkt glidit fram på räkmackor i livet, vi har en ganska drastisk humor och kanske verkar ha en viss attityd. 
De människorna hittar jag. Och de hittar mig. 

Så när det händer saker, som att folk går bort så  pratas och lyssnas det till bokstäver som formas till ord om sorg och tröst och hur det känns att vara mitt uppe i ett vakuum som inte är likt något annat och som nog bara går att förstås om man själv varit mitt i det.
Som att livet går vidare och allt verkar som vanligt fast hela ens egen världsbild har rämnat. Jobb ska skötas, barn ska skötas, räkningar betalas, mat lagas, tvätt tvättas när allt man egentligen vill är att dra i en handbroms och säga att nu får världen faktiskt ta en paus.

Men det gör inte världen så vi har de här konversationerna som aldrig syns offentligt och försöker att vara där även om vi är miltals och många hav ifrån varandra. 
Jag tror att vi gör gott för varandra. Jag hoppas det i alla fall.


torsdag 29 mars 2018

Grinig men jag ler nu.

Jag skulle skriva om hur jäkla grinig jag har känt mig på sista tiden samt uppmärksamma att jag fått en ny följare, följaren kan jag varmt välkomna till detta kaos som är en av mina platser på webben.
Men.. 
Grinigheten; allt från handfat som också blir fotbad, vilket i och för sig är smidigt men inte så skönt när man har strumporna på sig, rör- och stambyten (kollektivt 'HU!' är på sin plats) mobiler som kanske (peppar,peppar) tänker lämna in varvid jag börjar läsa om nya mobiler men måste sluta för att jag blir så GRINIG när jag läser 'feel glamourous' och jag morrar 'Men vad fan, det är en telefon, finns det någon människa som känner sig glamorös av en sån?!
Och så läser jag vidare och du vet ju, precis som jag, de vill att vi ska tro att livet är detsamma som ett uppkopplat liv och det vet ju både du och jag att det är lögn och förbannad dikt.
Livet är vännerna som ringer och pratar/skäller/skrattar/ställer till med rackartyg, böcker som säger 'Läs mig!' och djur som ska klappas och om du har barn så är det barn som ska lekas med och omvårdas och sjöar och hav som du ska sitta vid och njuta av, kanske plaska runt i eller till och med segla på om du är lagd för det. Livet är regn mitt i skogen så att du får ställa dig under en gran eller vandra hem plaskvåt. Livet är att vakna mitt i natten och fnissa åt något som någon sa och livet är inte, kommer aldrig att vara uppkopplat. Inte mitt i alla fall. 
Grinig var ordet.
Men.


Nu ikväll när jag skulle vara grinig och allt så kommer Mmmbop på youtube och jag ler så att om inte öronen var i vägen skulle antagligen leendet gå runt huvudet på mig.
Jag älskar den låten. Den är april, i ett sommarhus som jag delade med en bindgalen (detta sagt i bästa bemärkelse, kanske ska jag kalla honom 'temperamentsfull' istället?)  kock och två katter.

Snön ligger fortfarande kvar på sina ställen, men på baksidan av torpet har den börjat smälta och som seden är, när någon har ett sommarhus så hälsas man på eller hälsar på. Därför sitter ett gäng av våra vänner i solgasset och lutar sig tillbaka och lapar sol allt vad de orkar.
I fönstret som är öppet spelar radion och där sitter också en vacker vit katt.

Helt plötsligt, antagligen efter solöverskott så börjar våra vänner att skotta bort all snö på baksidan, all snö de kan komma över, med händer, med grytlock, alla tillhyggen de kan få tag på.
Samt snö slängs på varandra. Givetvis.
Och mitt i kaoset och skriken och jagandet och skyfflandet och slängandet så kommer Mmmbop på radion och alla börjar sjunga med.
Inte konstigt att jag ler när jag hör den.
Eller hur?

onsdag 7 mars 2018

Ingen är Einstein mitt i natten.

Vissa dagar så vet man att Murphy står bakom en husknut och fnittrar och gör glädjeskutt.
Först, fast det inte är först så ringer det på dörren och en byggnadskille står utanför och säger 'Vi stänger av vattnet...' varvid jag först sade 'Vad bra att ni säger till...' för att sedan utbrista 'Jag visste att jag skulle ha duschat direkt, fan också!' vilket fick grabben att le och säga att jag kunde fylla på så att jag i alla fall har kaffevatten. Det såg troligen ut som om jag behövde det.
Så det gjorde jag. Allt medan jag mumlade förbannelser. Jag är mycket bra på att svära. En del tror att bruk av svordomar visar på brist på vokabulär. Inte alls, säger jag. Jag kan prata byråkrat om det bara behövs men jag anser att det finns få saker som ger sådan tyngd som vackert utplacerade svordomar när jag behöver få ut min hjärtas mening. För övrigt så känner jag med alla människor som jag givit blanketter med 312 kopior och bett att de ska läsa igenom, fylla i och signera med sanningsserumsbläck. Jag vet vad ni gick igenom. Nuförtiden så morrar jag bara jag får en blankett från någon myndighet. Kallas det karma, månntro? Jag vill då påpeka att jag inte någon gång njöt av pappersexercisen. Förutom när det var någon dryg viktigpelle. Jag är trots allt inte mer än människa.

Men först, innan byggnadsgrabbar, klockan 3.45 beslutade yngsta katten att det var en bra tidpunkt att få upp en hårboll. Bredvid sängen.
Jag säger inget om det, men jag visste vad som komma skulle. 
Och jodå.
Äldsta katten far väl upp ur sin slummer och ska hålla räfst och rättarting med yngsta katten som har mage att få upp en hårboll mitt i natten och störa hennes skönhetspälssömn! Nu jävlar, ska han få, muttrar hon och så är det igång.
Troligen får hon in en riktig femetta rakt mellan öronen på yngsta katten för han vrålar i högan sky, matte ställer sig upp i sängen och ylar 'Vad håller ni på med?!' (ja, det är en dum fråga men mitt i natten är ingen Einstein) och det morras och springs i hallen som om det vore en sängkammarfars utan farsdelen.

Efter att jag sagt till äldsta katten att man inte beter sig sådär, (ett argument som hon inte verkade imponerad av) så huserade en styck katt under sängen morrande och en annan satt i hallen och talade om att om någon bara visade ett morrhår i hallen så skulle det bli en fight som finge Ingos fighter att blekna.

Då gav jag upp. Svärande tog jag kudde och filt och sade till katterna att man kunde ju tro, att när man lever ensam så behöver man inte lämna sängen och sova på soffan. Men icke då. Skaffa två katter och sedan kan man få känna på hur det är att soffsova ändå. 

Så jag gick och lade mig på soffan, ity efter tidigare gräl har jag märkt att ligger matte på soffan så är katterna lugna. Det var de nu med. De sov som små grisar, de monstren. Det gjorde inte jag. Jag tittade på klockan både en och två och tre och tjugo gånger.

Så här är jag nu. Inte utvilad. Inte nyduschad. Men jag har kaffevatten. 
Alltid något.

onsdag 28 februari 2018

Källor till förnöjelse. För mig.

Källor till förnöjelse:
Shortbread. Och nepp, mördegskakor går inte lika bra. De måste vara från Skottland.
Kaffe: Hur skulle jag komma upp utan kaffe på morgonen? Jag skulle sova året runt som någon slags ny sort exotisk björn utan kaffe.
JD: Som att dricka varm taggtråd. På ett underbart sätt.
Sweet: Ingen, säger ingen, kunde eller kan vinka som Steve, ingen kunde eller kan twirla sina trumpinnar som Mick och du, jag vet inte som det är sant, men någonstans läste jag att någon i Spinal Tap hade haft Andy som förlaga för sin rollfigur. Jag kan tro det. Och Brian var ju Brian som var Brian. Därmed har jag sagt utan att säga att de där som turnerar runt nu, vare sig det är den nordamerikanska varianten eller den andra, de kan lika gärna hoppa i någon höskulle någonstans, det går inte att replacera (jo, jag vill ha det ordet och det ska uttalas lite som om Sten Broman hade sagt det på tal om dragspel) sådana personligheter. 

Seinfeld: Jag har funderat på om jag månne var mindre intelligent förr i världen när Seinfeld gjorde sitt segertåg. Eller om jag hade någon annan slags humor. För då var jag inte speciellt imponerad. Nu är jag överimponerad. Det är ju precis som  en vuxenversion av Nalle Puh och hans vänner! Jo, det är ju det! Jag känner igen mig i alla karaktärerna, givetvis inte samtidigt, inte ens jag har en så mångfacetterad personlighet, men du fattar hur jag menar, eller hur? Vi är alla George, Elaine, Jerry eller Kramer i vissa lägen. Underbar underhållning. Jag kom över åtta säsonger på tradera och jag anser det vara årets fynd hittills.

Mick Ronsons Don't look down. Jag har nog lyssnat på den i ett halvår (minst) och jag är fortfarande inte trött på den. Fantastisk gitarr.

Ed McBain. Han var först. Jo, jag vet att jag sagt det förr men det är fortfarande lika sant. Jag läser nu (ja, inte just nu, även om jag är duktig på att multitaska så klarar inte ens jag av att både läsa en bok och skriva samtidigt.) hans böcker om Matthew Hope. De håller fortfarande. 

Osså (som vi kanske skulle ha sagt om vi var nere på Österlen) käre gamle Piraten. Alltid. Vilken ordekvilibrist. 

Samt; chili och vitlök. Jag vet snart inte hur man äter mat utan chili och vitlök i det. Livet blir så trist utan det. För att inte tala om maten. På tal om det, jag hörde någon stjärnkock säga att man skulle ge fan i svartpepparn. Eller han sade nog inte 'fan' men det var andemeningen, för, pepparn gjorde ingenting för maten. Då har han inte smakat min mat, tänkte jag, för svartpepparn är nästan lika viktig som chili och vitlök här. Svartpepparn gör det pepprigt, samt ger maten små (men ack så viktiga) svarta färgklickar vilket gör ögonen glada. Det är vetenskapligt bevisat. Här. I mitt kök. 

Twitter: Jag var orolig när vi helt plötsligt skulle få 280 tecken. Jag är glad att kunna säga att i alla fall de som jag följer har inte blivit långrandiga utan förnöjer mig ständigt med att kunna summera sina tankar på ett kort och föredömligt vis. Till och med jag kan det. 
Där.
Inte här. Här har jag principen att ju fler bokstäver desto bättre, man ska använda heeeelaaaaa alfabetet så mycket som möjligt på bloggar. Alla vet det. Det är vetenskapligt bevisat. På den här bloggen. Av mig själv.

Come dine with me: Mannen som kommenterar är så härligt ironiskt lagom elak så att jag fnissar som en grävling mest hela tiden. Och jag behöver inte känna mig elak för att jag gör det ity de som ställer upp är (hoppas jag) medvetna om kommentatorn. 
Samt, jag behöver inte se det på tv. Det finns i datorn precis när jag vill. Underbart.

Min soffa. Jag har en vän som inte förstår alls vad jag ser i min soffa. Helt obegripligt för henne, hon har försökt sälja mig lädersoffor (för kallt och har man för mycket fart när man sätter sig så glider man av soffan och landar på golvet. Jo. Det gör man.Tro mig.) andra ordinära soffor i tyg som inte är annat än soffor i tyg. Min soffa är i trä och tyg. Samt har tre (!) hörn. 
Jag är medveten om att det finns andra soffor med tre hörn men just den här soffan har mycket speciella hörn. De är som designade för mig. Jag kan inte riktigt förklara hur eller varför, men det är bara så. Och så är det trä. Jag gillar trä. Både i skogen som träd och som trä i hemmet. Det är lite som att ta in naturen i hemmet. På ett kanske inte så trevligt sätt för träet som en gång var ett träd och utan att tveka hellre hade förblivit träd istället för en träsoffa. Men nu blev det ju en träsoffa. Nu när jag har skrivit det så är det inte utan att jag tycker lite synd om träsoffan. Ska ge den lite extra sådan här träpolish nästa gång. 

Katter: Djur överhuvudtaget. Till och med människodjur kan jag tycka om ibland. Det händer inte för ofta men jag har några jag har gjort undantag för i min krets. De är intressanta människodjur och jag inbillar mig att de lär sig saker av mig hela tiden. Nejvars, jag skojar med dig. Något får de troligen ut av umgänget med mig och jag får ut en hel del också. Tankar, förtroligheter och roligheter. Det är inte fy skam.

Att skriva. Jag har oförskämt roligt när jag skriver. Fort ska det gå, det är nästan som om jag förväntar mig att det står någon med en skrivmaskin och väntar på att få fortsätta på nästa startsträcka. (minns du skrivmaskiner?)
Jag har inte tid (läs : är på tok för lat) att korrläsa och när jag väl är färdig så är jag nöjd. Vansinnigt nöjd. Jag är medveten om att det nog inte är samma känsla för dig när du läst klart här, men vi får nöja oss med att det har förnöjt en av oss. Eller hur?

Hm, det får nog räcka så här för den här gången, jag ska dricka te med lime nu (herregud, jag måste ju nämna det...te med lime, te med avocado (skrev jag nästan, eller rättare sagt, skrev jag...) men jag menar givetvis te med aloe vera och popcorn. Fantastisk kombination.

För övrigt vill jag avsluta med att avocado är den lömskaste frukt som finns.

måndag 26 februari 2018

Tänk på att jag kan sitta vid bordet närmast dig.

Jag är här igen.
Jag fick så fina ord från https://villniles.com/ och det finns väl inget som kan få en så motiverad som uppmuntrande ord. Det och choklad. Oslagbart.
Jag tackar så mycket och jag rekommenderar hans blogg å det varmaste.

För övrigt så är det väl inte sådär jätteroligt läge men jag föredrar att inte tänka på det just nu, istället har jag funderat en hel del på ögonbryn. Jag läste nämligen i en söndagsbilaga att nu kan man köpa ögonbrynsmascara. Samt något mer för att få en vattenkammad look på ögonbrynen.

Jo. Känner du mig så vet du troligen vilken min jag fick när jag läste det här. Men så har jag tänkt lite till och på något sätt är det rörande att folk kanske lägger ner så mycket arbete på sina ögonbryn. Jag är helt ointresserad av mina och andras. Enda arbetet jag lagt ner på dem är att försöka höja på enbart ett. Lite sådär sardoniskt, du vet? Jag kan fortfarande inte det. Det retar mig något oerhört.

Men i alla fall, så jag tänker att det är lite gulligt och så tänker jag att jag kanske mött många människor som ägnat tid åt sina ögonbryn och så kommer jag travande som en elefant och ser inte alls för det jag riktar in mig på hos människor är andra saker.

Kroppspråk, vad du har på dig och jag funderar gärna på om du har på dig någonting du tyckt är speciellt fint och är du nöjd med ditt hår idag eller har du en lika hemsk hårdag som jag har, har du glada ögon eller ledsna ögon eller har du ögon som helst inte vill möta någon annans ögon. Tittar du på chokladen lite längtansfullt men har en klase morötter (jag vet, det heter inte det, men det borde det göra, varför ska bananer ha ensamrätt på klasar?) i korgen? Har du likadana skor som Clint Eastwood så går du troligen inte på isigt underlag för mycket, jag vet, jag har haft det själv och jag spenderade mer tid med att glida omkring som en osalig ande på isiga trottoarer än att gå. Ja och nu snackar vi vilda western-Clint. Givetvis.

Om du har någon med dig så tycker jag om att titta på hur ni interagerar med varandra, har ni mycket att prata om eller skulle ni hellre vara på varsin sida av köttdisken med separata utgångar? Äter ni tacos? (det får jag oftast reda på om det är fredag, jo, det är jag som tittar i din korg eller vagn och mumlar 'guacamole....' för mig själv.

Andra bra tillfällen att spana på människor är när de äter. Hur äter ni? Dammsuger tallriken som en sådan där rund manick går av sig själv? Petar undan salladen eftersom den är så bladig? Långsamt och tuggar tjugo gånger innan ni sväljer? Då infinner sig ju genast frågan om du tuggar så långsamt för att det är gott eller för att det inte är gott. Gud, vad jag har velat fråga det många gånger. Jag är aldrig säker såvida inte ätaren torkar sig om munnen med servetten och ljudligt utstöter ett 'AAAH!'
Det är på tok för få folk som gör det. Det skulle underlätta min tillvaro enormt. Tänk på det nästa gång ni äter på lokal. 
Jag kanske sitter vid bordet intill och undrar.

Men.. För att fatta mig kort. (och här förenas vi i ett kollektivt gapgarv.)
Ögonbrynen. 

Har inte insett att de kan vara så intressanta. Ska försöka komma ihåg det.