onsdag 28 februari 2018

Källor till förnöjelse. För mig.

Källor till förnöjelse:
Shortbread. Och nepp, mördegskakor går inte lika bra. De måste vara från Skottland.
Kaffe: Hur skulle jag komma upp utan kaffe på morgonen? Jag skulle sova året runt som någon slags ny sort exotisk björn utan kaffe.
JD: Som att dricka varm taggtråd. På ett underbart sätt.
Sweet: Ingen, säger ingen, kunde eller kan vinka som Steve, ingen kunde eller kan twirla sina trumpinnar som Mick och du, jag vet inte som det är sant, men någonstans läste jag att någon i Spinal Tap hade haft Andy som förlaga för sin rollfigur. Jag kan tro det. Och Brian var ju Brian som var Brian. Därmed har jag sagt utan att säga att de där som turnerar runt nu, vare sig det är den nordamerikanska varianten eller den andra, de kan lika gärna hoppa i någon höskulle någonstans, det går inte att replacera (jo, jag vill ha det ordet och det ska uttalas lite som om Sten Broman hade sagt det på tal om dragspel) sådana personligheter. 

Seinfeld: Jag har funderat på om jag månne var mindre intelligent förr i världen när Seinfeld gjorde sitt segertåg. Eller om jag hade någon annan slags humor. För då var jag inte speciellt imponerad. Nu är jag överimponerad. Det är ju precis som  en vuxenversion av Nalle Puh och hans vänner! Jo, det är ju det! Jag känner igen mig i alla karaktärerna, givetvis inte samtidigt, inte ens jag har en så mångfacetterad personlighet, men du fattar hur jag menar, eller hur? Vi är alla George, Elaine, Jerry eller Kramer i vissa lägen. Underbar underhållning. Jag kom över åtta säsonger på tradera och jag anser det vara årets fynd hittills.

Mick Ronsons Don't look down. Jag har nog lyssnat på den i ett halvår (minst) och jag är fortfarande inte trött på den. Fantastisk gitarr.

Ed McBain. Han var först. Jo, jag vet att jag sagt det förr men det är fortfarande lika sant. Jag läser nu (ja, inte just nu, även om jag är duktig på att multitaska så klarar inte ens jag av att både läsa en bok och skriva samtidigt.) hans böcker om Matthew Hope. De håller fortfarande. 

Osså (som vi kanske skulle ha sagt om vi var nere på Österlen) käre gamle Piraten. Alltid. Vilken ordekvilibrist. 

Samt; chili och vitlök. Jag vet snart inte hur man äter mat utan chili och vitlök i det. Livet blir så trist utan det. För att inte tala om maten. På tal om det, jag hörde någon stjärnkock säga att man skulle ge fan i svartpepparn. Eller han sade nog inte 'fan' men det var andemeningen, för, pepparn gjorde ingenting för maten. Då har han inte smakat min mat, tänkte jag, för svartpepparn är nästan lika viktig som chili och vitlök här. Svartpepparn gör det pepprigt, samt ger maten små (men ack så viktiga) svarta färgklickar vilket gör ögonen glada. Det är vetenskapligt bevisat. Här. I mitt kök. 

Twitter: Jag var orolig när vi helt plötsligt skulle få 280 tecken. Jag är glad att kunna säga att i alla fall de som jag följer har inte blivit långrandiga utan förnöjer mig ständigt med att kunna summera sina tankar på ett kort och föredömligt vis. Till och med jag kan det. 
Där.
Inte här. Här har jag principen att ju fler bokstäver desto bättre, man ska använda heeeelaaaaa alfabetet så mycket som möjligt på bloggar. Alla vet det. Det är vetenskapligt bevisat. På den här bloggen. Av mig själv.

Come dine with me: Mannen som kommenterar är så härligt ironiskt lagom elak så att jag fnissar som en grävling mest hela tiden. Och jag behöver inte känna mig elak för att jag gör det ity de som ställer upp är (hoppas jag) medvetna om kommentatorn. 
Samt, jag behöver inte se det på tv. Det finns i datorn precis när jag vill. Underbart.

Min soffa. Jag har en vän som inte förstår alls vad jag ser i min soffa. Helt obegripligt för henne, hon har försökt sälja mig lädersoffor (för kallt och har man för mycket fart när man sätter sig så glider man av soffan och landar på golvet. Jo. Det gör man.Tro mig.) andra ordinära soffor i tyg som inte är annat än soffor i tyg. Min soffa är i trä och tyg. Samt har tre (!) hörn. 
Jag är medveten om att det finns andra soffor med tre hörn men just den här soffan har mycket speciella hörn. De är som designade för mig. Jag kan inte riktigt förklara hur eller varför, men det är bara så. Och så är det trä. Jag gillar trä. Både i skogen som träd och som trä i hemmet. Det är lite som att ta in naturen i hemmet. På ett kanske inte så trevligt sätt för träet som en gång var ett träd och utan att tveka hellre hade förblivit träd istället för en träsoffa. Men nu blev det ju en träsoffa. Nu när jag har skrivit det så är det inte utan att jag tycker lite synd om träsoffan. Ska ge den lite extra sådan här träpolish nästa gång. 

Katter: Djur överhuvudtaget. Till och med människodjur kan jag tycka om ibland. Det händer inte för ofta men jag har några jag har gjort undantag för i min krets. De är intressanta människodjur och jag inbillar mig att de lär sig saker av mig hela tiden. Nejvars, jag skojar med dig. Något får de troligen ut av umgänget med mig och jag får ut en hel del också. Tankar, förtroligheter och roligheter. Det är inte fy skam.

Att skriva. Jag har oförskämt roligt när jag skriver. Fort ska det gå, det är nästan som om jag förväntar mig att det står någon med en skrivmaskin och väntar på att få fortsätta på nästa startsträcka. (minns du skrivmaskiner?)
Jag har inte tid (läs : är på tok för lat) att korrläsa och när jag väl är färdig så är jag nöjd. Vansinnigt nöjd. Jag är medveten om att det nog inte är samma känsla för dig när du läst klart här, men vi får nöja oss med att det har förnöjt en av oss. Eller hur?

Hm, det får nog räcka så här för den här gången, jag ska dricka te med lime nu (herregud, jag måste ju nämna det...te med lime, te med avocado (skrev jag nästan, eller rättare sagt, skrev jag...) men jag menar givetvis te med aloe vera och popcorn. Fantastisk kombination.

För övrigt vill jag avsluta med att avocado är den lömskaste frukt som finns.

måndag 26 februari 2018

Tänk på att jag kan sitta vid bordet närmast dig.

Jag är här igen.
Jag fick så fina ord från https://villniles.com/ och det finns väl inget som kan få en så motiverad som uppmuntrande ord. Det och choklad. Oslagbart.
Jag tackar så mycket och jag rekommenderar hans blogg å det varmaste.

För övrigt så är det väl inte sådär jätteroligt läge men jag föredrar att inte tänka på det just nu, istället har jag funderat en hel del på ögonbryn. Jag läste nämligen i en söndagsbilaga att nu kan man köpa ögonbrynsmascara. Samt något mer för att få en vattenkammad look på ögonbrynen.

Jo. Känner du mig så vet du troligen vilken min jag fick när jag läste det här. Men så har jag tänkt lite till och på något sätt är det rörande att folk kanske lägger ner så mycket arbete på sina ögonbryn. Jag är helt ointresserad av mina och andras. Enda arbetet jag lagt ner på dem är att försöka höja på enbart ett. Lite sådär sardoniskt, du vet? Jag kan fortfarande inte det. Det retar mig något oerhört.

Men i alla fall, så jag tänker att det är lite gulligt och så tänker jag att jag kanske mött många människor som ägnat tid åt sina ögonbryn och så kommer jag travande som en elefant och ser inte alls för det jag riktar in mig på hos människor är andra saker.

Kroppspråk, vad du har på dig och jag funderar gärna på om du har på dig någonting du tyckt är speciellt fint och är du nöjd med ditt hår idag eller har du en lika hemsk hårdag som jag har, har du glada ögon eller ledsna ögon eller har du ögon som helst inte vill möta någon annans ögon. Tittar du på chokladen lite längtansfullt men har en klase morötter (jag vet, det heter inte det, men det borde det göra, varför ska bananer ha ensamrätt på klasar?) i korgen? Har du likadana skor som Clint Eastwood så går du troligen inte på isigt underlag för mycket, jag vet, jag har haft det själv och jag spenderade mer tid med att glida omkring som en osalig ande på isiga trottoarer än att gå. Ja och nu snackar vi vilda western-Clint. Givetvis.

Om du har någon med dig så tycker jag om att titta på hur ni interagerar med varandra, har ni mycket att prata om eller skulle ni hellre vara på varsin sida av köttdisken med separata utgångar? Äter ni tacos? (det får jag oftast reda på om det är fredag, jo, det är jag som tittar i din korg eller vagn och mumlar 'guacamole....' för mig själv.

Andra bra tillfällen att spana på människor är när de äter. Hur äter ni? Dammsuger tallriken som en sådan där rund manick går av sig själv? Petar undan salladen eftersom den är så bladig? Långsamt och tuggar tjugo gånger innan ni sväljer? Då infinner sig ju genast frågan om du tuggar så långsamt för att det är gott eller för att det inte är gott. Gud, vad jag har velat fråga det många gånger. Jag är aldrig säker såvida inte ätaren torkar sig om munnen med servetten och ljudligt utstöter ett 'AAAH!'
Det är på tok för få folk som gör det. Det skulle underlätta min tillvaro enormt. Tänk på det nästa gång ni äter på lokal. 
Jag kanske sitter vid bordet intill och undrar.

Men.. För att fatta mig kort. (och här förenas vi i ett kollektivt gapgarv.)
Ögonbrynen. 

Har inte insett att de kan vara så intressanta. Ska försöka komma ihåg det.