söndag 3 februari 2008

"Man har väl sett hur Manolito gör..."

Förbannade snö.
Igår så kunde man sjunga "Vårvindar friska leka och viska" för att fem minuter senare ta "Se det snöar, se det snöar."

Vi var ute på jakt efter fem gröna glashästar som hade tänt en längtan inom mig att äga just dem.
Varför har jag ingen aning om, jag tycker inte speciellt om hästar, eller rättare sagt, jag tycker ingenting om hästar normalt sett.

Mina kontakter med hästar har varit den man har i påläggs-disken, förutom den minnesvärda tiden när jag var 11 år och skulle lära mig rida.
Vid den tiden tillbringade jag varje sommar ute på landet, där min far växte upp, byborna kallade sig själva "de laglösa" och det var en fin stämning av Vilda västern blandat med Bullerbyn.

I alla fall, en "tant" (hon var kanske 26,27, så givetvis var hon tant i mina ögon) hade en häst nere vid sjön, och hon fick naturligtvis syn på mig där jag spankulerade omkring med solsken i blick och tänkte väl att hon skulle göra en god gärning för det lilla barnet.

Sagt och gjort, sadel fanns ingen, däremot tömmar, äntringen av hästen fick lösas genom att jag klev up på en folka-bubbla och därifrån sedan hoppskuttade rakt ner på den arma hästen.

Vig som en orangutang var det ju inga problem för mig, sedan leddes hästen med medföljande kolli ner till ängen.

Därefter leddes vi runt på denna äng, jag övertalades att släppa hästens hals och begagna mig av tömmarna.

Det var mycket roligt, om jag drog i vänster svängde hästen åt vänster, drog jag åt höger så svängde hästen åt höger, och gjorde jag ingenting så gick det rakt fram.

Lätt som en plätt, tänkte jag, och det var ju inte för intet som jag sett cowbojsar-filmer, så efter ett tag gjorde jag som jag sett Manolito göra, jag försökte att mana på hästen med hälarna.

Ackompanjerad av "tantens" vilda ylanden så for jag och hästen fram över ängen, jag återigen omfamnande hästens hals medan jag höll mig i för allt vad jag var värd.
Runt, runt gick det, och när jag varvade tanten för tredje eller fjärde gången så skrek jag "ptrooo" som jag sett Manolito göra.

Hästen hade uppenbarligen inte sett Manolito.

Vi yrde fram över prärien (förlåt, ängen menar jag) i ett halvår kändes det som, men det kan inte ha varit så länge, eller hur?

Till slut stannade hästen och betade, jag lutade mig graciöst åt ena hållet och gled ner i gräset och bestämde mig för att jag skulle aldrig mer gå i närheten av en häst.

Det löftet har jag hållt.
Lätt.

Inga kommentarer: