Jag måste ha en moped...

Det är inte utan att man börjar undra vad det är man egentligen har i huvudet...
Vaknar imorse med en Ferlin-strof som enligt mig går ungefär såhär "Vad ger du mig i julklapp, min vän? Drömmar, min vän, drömmar."

Antagligen är det för att jag funderat mycket på drömmar nu i helgen, jag är i grunden en ganska tråkig person när det kommer till drömmar inför framtiden, annat var det när jag var liten, som jag skrivit förut, jag hade två stora drömmar;
1. Växa upp fort som bara den och få bestämma själv vad jag skulle ha för kläder.
2. Växa upp fort som bara den och lämna skolan bakom mig.

Allt detta har jag utfört, och efter det, så har det mesta i mitt liv känts som att det bara hänt saker som jag antingen förkastat eller godtagit...

Men nu...

Nu har jag en dröm....

Vid den mogna åldern av 44 så har jag insett att jag behöver en moped.

Jag ser mig själv susa fram som en överårig Hedvig från A till Ö, med en pepitarutig hjälm och med håret flaxande bakom mig, på små grusvägar, högt uppe på Omberg, nere vid min barndomstrakter som kallades för "De laglösas land", jag kan känna doften av bensin och dammet av grus, jag kan baske mig, om jag sluter ögonen se hur jag ser små smultron vid vägkanten, känna hur luften är varm, eller hur det regnar småspik.

Jag kan se hur jag svänger ner vid grustaget där vi lekte Månbas Alpha och vidare till badplatsen som vi kallade "De räddas", och om jag är modig nog, och det inte ser ut som om stor-ormen fortfarande lever och lögar sig där, så kanske jag hoppar i.

Vidare förbi godset, där vi var övertygade om att det spökade, vi såg aldrig något spöke, men det kvittar, jag menar, vi visste ju att det fanns, sen bränner jag igenom allén och förundrar mig över hur träden har växt, och ner till kyrkan där många av mina släktingar nu ligger, kanske lägger jag en blomma, annars nöjer jag mig med en pratstund med dem, på vägen tillbaka tittar jag på sjön och minns hur min far fann sig snällt i att ros i cirklar en hel eftermiddag när jag försökte lära mig att ro, och jag minns och tror fortfarande att just den här sjön, är bottenlös.

Jag kan se hur jag elegant svänger ner till Gränna och cirklar runt nere vid hamnen innan jag fortsätter mot mina andra barndomstrakter, jag kan se hur jag åker in på nån av mina barndomsskolor och gör en donut (jo, det kan man visst göra med en moped... Jag kan.) på skolgården innan jag fräser vidare till Sommen och kanske gör ett stopp vid Sommakon för att kolla att hon fortfarande inte har ryckt sig ur sina kedjor...

Ja, ni fattar va?
Jag måste ha en moped.
Nu.