Det är ju märkligt.
Ingen blir så dan som jag när de blir förkylda.
Jag är ur funktion. Jag är grinig, tjurig, ointelligent, matt, yr, frusen, varm, halstabletts-missbrukande, ringer telefonen av någon som eventuellt inte nåtts av budet att jag har en förkylning så upplyser jag om det så gärna, och lyssnaren får inte ett ord med i spelet, allt emedan jag berättar om min sjukdoms galopperande framfart.
Jag talar med matt stämma, dock ändå ganska stark om man betänker hur förkyld jag är, lägger lugnt fram läget med en docerande stämma, hostar och nyser för att lägga till ljudeffekter så alla fullständigt förstår läget.
Säger nån "Vill du ha nåt från affären?" så drar jag en rosslande suck och säger att det är nog ingen idé, jag har ingen aptit ändå MEN om de ändå ska dit, så kanske lite glass skulle förbättra läget. Och choklad. Och lite bubbelvatten. Inte för att jag tycker att man ska dra hem bubbelvatten när det finns vatten i kranen. Men ändå. Nu när man är så förkyld som jag så kan man väl få lyxa till det lite. Kanske lite lax. Bara lite. Och någon ost. Med kex. Eventuellt lite halstabletter. Nån tidning kanske. Inte för att jag orkar läsa, så matt som jag är, men jag kan alltid titta på bilderna.
"Var det allt?" brukar det komma, och det är konstigt, men jag kan nästan tycka att lyssnaren i andra änden låter lite trött ibland.
Inte för att jag bryr mig speciellt, trött kan alla vara, men nu har vi ett förkylningsfall här, och jag tänker inte låta någon annan spela huvudrollen.
"Jo, det räcker nog" säger jag med gråtmild stämma, "men kanske lite toalettpapper, det där riktigt mjuka, så jag inte blir röd och dan runt näsan. Jag snyter mig så mycket förstår du."
"Jaha." säger vännen, och låter så konstigt irriterad.
Sedan ligger jag här och sprätter med tårna, (ahem, nej, jag menar, sedan ligger jag och rosslar och mår så dåligt.) tills budbäraren kommer, jag erbjuder givetvis kaffe "men du får göra det själv, jag är så matt, nej, jag ska inte ha något, jag känner mig så dålig, nåväl, kanske en kopp, med mycket mjölk, du köpte ingen grädde förresten, skulle varit gott, men okay.. Ta fram bullarna med, jag kan nog tvinga ner en. Om jag försöker."
Jag tvingar i mig kaffet och en bulle, (kom inte och säg att jag inte vet mina värdinne-plikter...) och underhåller vännen med rafflande historier om hur jag vaknade på natten "och jag hostade så jag trodde jag skulle explodera. Riktigt hemskt. Var tvungen att väcka guben så jag fick lite varmt honungsvatten. Usch. En riktig pärs var det."
Konstigt nog så stannar de aldrig länge.
Det är som de inte förstår hur mycket jag behöver förströelse.
Sedan brukar jag snarka och sova och stå i i ett par timmar, och vakna utvilad (nej, jag menar jag vaknar helt slut!) och då brukar jag faktist tvinga mig till att ringa några vänner själv, jag rosslar själfullt i deras öra, men det är så konstigt, de har så mycket att göra?
Sedan kommer kvällen, har man tur är Frasier på tvn.
Inte för att jag orkar skratta.
Men ett litet sorgset leende kan jag tvinga fram, emellan hostningarna och nysningarna.
När natten infinner sig så sover jag nästan sittande i givakt, det är nämligen bra för andningen har jag läst någonstans.
Lite svårt har jag att somna först, det känns ju som att sitta på vakt, men jag är tapper, jag tror att det tar mig hela fem minuter att somna men jag ger inte upp även om sömnlösheten tär enormt på mig de här fem minuterna.
Jo, jag vet vad du tänker när du läser det här.
Jag vet..
Jag är tapper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar