söndag 19 augusti 2018

Läs den. Nu.

...och sedan slås jag av misstanken att den som till äventyrs läste förra posten inte riktigt förstår hur vansinnigt bra boken är....
Eftersom jag är en handlingens kvinna (tittar raskt bort från den där grejen som sitter som berg som jag måste försöka skruva dän från fönstret innan alla fönster skall bytas i kåken och tittar inte en sekund på tallbarrsmattan på balkongen som borde sopas bort, men i ärlighetens namn, vad är det för fel på tallbarrsmattor, de är ju naturens egna golv så duger det åt skogen så duger det åt min balkong.)
Men.
Peter May. Runaway.
Det är alltså tre män i sextioårs-åldern som beger sig till London igen. En av dem är dödssjuk och måste smugglas ut från sjukhuset där han ligger.
För övrigt är det också hans idé att de ska tillbaka till London.
London som de rymde till 1965 när de var unga och tänkte bli berömda musiker.
Boken pendlar mellan dåtid och nutid på ett synnerligen elegant vis.

Sedan handlar det mycket om att bli äldre, hur yngre generationer ser på den äldre generationen och vice versa. Hur det känns att bli osynlig för de yngre när de verkar tro att bara för att man är äldre så har man aldrig varit ung eller kommer ihåg hur det känns. Eller hur man kan känna sig som ung fastän spegeln gärna talar om att det var länge sedan utseendet såg lika ungt ut.

Och det handlar om mod och att ta beslut som man ångrar. Det handlar om kärlek och om att ibland nöja sig och veta att den stora kärleken försvunnit.
Det handlar om att ibland känns dåtiden så levande att man nästan kan ta på den.
Det finns mycket humor i boken och mycket sorg. Jag snörvlade som en krokodil med hösnuva över vissa passager. 
Så, nej, det här är ingen vanlig deckarhistoria. Det är en av de bästa böcker jag läst på väldigt väldigt länge.
Läs den.
Nu.

2 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Tackar för tipset.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
varsågod :)