söndag 6 maj 2018

Perfekta liv eller 'hur delar du det?'

Efter gårdagskvällens upplyftande post så slår jag på radion på morgonen och vad pratar de om där?
Jo, döden.
Och de säger 'vi får väl be om ursäkt till de som kanske är lite känsliga...'
Visst, det är klart, det är kanske inte vad folk vill höra om helst på söndagsmorgonen när solen skiner och fåglarna kvittrar.
Men jag lyssnar hellre på dem än hör vad någon c-kändis har ätit till frukost.

Jag har en vän som jag pratar mycket om det med. Inte om frukostvanor hos någon kändis utan om just döden. Det kanske låter dystert men det är mycket humor involverat i våra prat. Kanske är det lite som Astrid och hennes systers, jag vet inte.

Den här vännen har också sådana vänner på facebook som jag bara läst om.
Sådana som bara postar bilder av 'perfekta liv med perfekta ögonblick.'
Jag trodde faktiskt inte att de fanns. Eller att de i alla fall bara var ett fåtal.
Kanske har jag någon som gör det men jag ser dem faktiskt inte. Kanske har jag ett filter inbyggt så att jag bara ser folk som är som folk är mest.
Tjuriga ibland, ledsna ibland, förbannade ibland, sjuka ibland, friska ibland och faktiskt ibland lyckliga med lyckliga ögonblick?

Hon säger att hon aldrig ser någon skriva om att de känner sig nere eller att om de har en dålig dag så är det ändå något upplyftande med i det hela, typ 'katten har spray-paintat hela vardagsrumsgolvet men jag skulle ju ändå torka alla golv idag, tjohej!'

Jag lyssnar och blir lite rädd, jag.

Och hon fortsätter och räknar upp 'Det är vin på aftonkvisten och champagnefrukostar! Det är picknickar på vardagsrumsgolv uppdukat av kärestan när vädret är för dåligt för att gå ut i, det är överdådiga middagar och de är än här och än där med sina bästa bästa vänner...'

Och jag lyssnar och skakar på huvudet och mumlar 'Jag trodde inte de fanns...'

'Det är BARA sån't!' utbrister hon.
Jag blir motvilligt fascinerad, på ett sätt kan jag förstå, om man är glad och stolt så vill man visa det för omvärlden och ha andra att glädjas med en.
På ett annat sätt så kan jag lätt tänka mig att det blir förbannat jobbigt att jämt ha en sådan yta som ska putsas på och finas upp så att det ser fläckfritt ut.

Sedan kan man fundera på var det kommer ifrån, ambitionen att visa upp allt som 'perfekt.'
Jag avskyr ordet 'perfekt.' Jag får nästan samma reaktion som Strindberg när han sa (eller inte?) att näst små brännvinsglas är kyskhet det jävligaste jag vet.

Det sägs att det blir en jakt på 'likes' och reaktioner i dagens liv. Det verkar inte räcka med att man själv är nöjd med saker och ting utan det 'krävs' ytterligare validering att man lever som man 'ska' eller i alla fall verkar göra det.

Jag är ju inte mer än människa (sade hon motvilligt) så jag kan förstå det, jag blir ju också glad om folk visar uppskattning för mig. Men de bästa upplevelserna går inte att dela på sociala medier.
Inte för mig i alla fall, jag menar, hur delar du känslan av när du sitter med en vän och ni garvar så ni gråter åt något som bara ni fattar.
Eller den vännen som är lika galen i musik som dig, när den vännen kommer hem til dig och du sätter på den där nya låten du upptäckt och ser vännens ögon börja lysa precis som dina lyser? 
Eller när du sitter med ditt husdjur och ni har busat så att ni är helt slut båda två och du ser in i kattens eller hundens ögon och ser att den skrattar lika mycket som du?
Eller när du sitter och pratar med någon som verkligen fattar vad du försöker säga? Och inte drar sina egna slutsatser utan verkligen begriper?
Eller när du bråkat med någon och ni blir sams igen och är tillbaka där ni egentligen skulle ha varit för länge sedan?
Jag vet fan inte hur man skulle kunna dela sådant? Det går inte. Inte för mig i alla fall.

Eller när jag läser en bok och det är som att läsa mig själv. Någon som varit eller är precis där jag varit eller är. Eller någon som skriver så att jag piper av skratt som ett marsvin.
Hur delar jag det och hur delar jag att jag kan gå tillbaka till det samma stycke om och om igen och fortfarande yla av glädje?

Eller att skriva, känslan när orden bara far fram från tangenterna, ingen direkt tanke utom i början vad jag vill börja med och sedan bara skriva och se vart jag hamnar. Den känslan är hur härlig som helst. När jag är färdig så har jag hamnat helt någon annanstans än jag kanske trodde. Det är min hjärnas playtime. 
Och jag har så roligt. 
Hur delar jag den känslan?

Kunde jag dela alla dessa känslor så kanske jag skulle göra det.
Kanske.

Inga kommentarer: