lördag 5 maj 2018

Trött på att folk dör...

Jag börjar bli trött på att folk dör hela tiden.
Kanske ska jag be om ursäkt om du surfade in här och tänkte förnöja dig en liten stund. Döden är ju inget upplyftande ämne.
Men det har gått i stim här nu, en i släkten gick bort, sedan gick en internetväns mamma bort och sedan en internetvän.
Själva begreppet 'internetvän' är jag inte speciellt förtjust i egentligen. Det är på något sätt lika starka band som kan bindas genom en dator som när man möts öga mot öga.
Du kanske inte har varit med om det. Men det har jag.
Och jag tänker också, att de konversationer som aldrig syns 'publikt' på nätet är kanske de mest värdefulla. Det är där vi lär känna varandra.

Jag har känslan av att det är lättare för en del att vara brutalt ärliga om hur deras liv är när de sitter och skriver och berättar, det är många vänner jag haft ynnesten att få som troligen är mer brutalt ärliga än de skulle vara med någon bekant de möter som eventuellt kan bli en vän. 
Det kanske har att göra med att avstånd, kanske är det lättare att skriva om hur saker känns än att säga dem rakt ut.

Något som har slagit mig under alla år jag varit på nätet är hur stor ensamheten är bland människor.
Jag väljer ju ensamhet men jag är inte dummare än att jag förstår att jag är trygg nog att kunna göra det för att jag vet att jag har vänner som jag kan umgås med när jag vill. Och jag har turen att ha vänner som är vana vid mitt sätt att vara och förstår att när jag väljer bort dem så är det inte för att de inte duger utan helt enkelt mitt sätt att leva och vara. Jag skulle bli galen av att jämt ha människor omkring mig. Mina batterier skulle laddas ut totalt.

Men. 
Då har jag nätet. Där jag kan prata med folk och fä när jag själv vill. 
Jag förstår att icke-vald ensamhet inte alls är samma sak som självvald och jag har tänkt många gånger på hur många olika slags ensamheter det finns.
Man kan vara ensam ensam och inte se någon människa på dagar.
Eller man kan vara tvåsam och ändå så ensam.
Man kan ha massor med folk omkring sig och vara ensam.
Alla de som inte känner att de blir hörda, där ute i 'real life' för att det finns någon som pratar högre, argumenterar bättre eller helt enkelt inte lyssnar för att de inte vill.
Och alla de som inte vågar tala om hur de mår egentligen till de som är i deras närhet. Eller de som inte mår väl och inte har någon att prata med.
Alla de finns här. På nätet.

Jag tror och visst, jag kan ha fel, men jag tror att folk på något sätt har en 'radar' inbyggd så att de på något sätt hittar varandra.
Jag behöver bara se på de vänner jag pratar med, de som det aldrig syns att jag talar med, vi har alla gemensamma nämnare, vi har inte direkt glidit fram på räkmackor i livet, vi har en ganska drastisk humor och kanske verkar ha en viss attityd. 
De människorna hittar jag. Och de hittar mig. 

Så när det händer saker, som att folk går bort så  pratas och lyssnas det till bokstäver som formas till ord om sorg och tröst och hur det känns att vara mitt uppe i ett vakuum som inte är likt något annat och som nog bara går att förstås om man själv varit mitt i det.
Som att livet går vidare och allt verkar som vanligt fast hela ens egen världsbild har rämnat. Jobb ska skötas, barn ska skötas, räkningar betalas, mat lagas, tvätt tvättas när allt man egentligen vill är att dra i en handbroms och säga att nu får världen faktiskt ta en paus.

Men det gör inte världen så vi har de här konversationerna som aldrig syns offentligt och försöker att vara där även om vi är miltals och många hav ifrån varandra. 
Jag tror att vi gör gott för varandra. Jag hoppas det i alla fall.


4 kommentarer:

Cicki sa...

Jag förstår precis vad du menar. Ibland tänker jag att jag har haft min beskärda del av att ständigt umgås med människor. För så är det när man engagerar sig ideellt. Telefonen ringer ständigt med folk som behöver prata av sig. Man åker på kurser och konferenser där riktlinjer och arbetshypoteser ska tas fram. Samtidigt måste man vara glad och trevlig och älska det. Och det gjorde jag. Jag mådde bra av att vara behövd. Kanske också för att jag var så ensam i min dåvarande tvåsamhet. Visst hade jag mina barn, men de kunde inte ge mig samma stimulans som vuxenkontakter. Men det var där och då jag slet ut mig.

Idag hatar jag att prata i telefon. Det är bara med min far och mina barn jag pratar i telefon med. Alla andra telefonsamtal som ramlar in är av ondo. Jag tycker fortfarande det är kul att umgås med människor, bara det inte är så ofta och bara med dem jag känner mig trygg med.

Så jag älskar också nätet. Där umgås jag med vem jag vill, när jag vill. Jag har fått enormt mycket fina vänner genom nätet. Vänner jag idag umgås med även irl. Jag hittade ju även min nuvarande man där på nätet, som du vet. Dessutom är nätet bra på ett annat sätt. Min dygnsrytm ser inte ut som för vanliga människor, vilket gör att nätet är så bra även då. Jag kan umgås med mina vänner på nätet när jag är vaken och de kan umgås med mig när de är vakna. Helt kravlöst. Det är underbart. :-)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, så känner jag med, på mitt jobb var det ständig kontakt med människor, antingen via telefon eller att de kom in och skulle handla, förhöra sig om läget eller skälla som bandhundar, så jag tror att jag förstår hur du hade det också.
Det är så lätt att slita ut sig, jag funderar här, när jag slet ut mig, så såg jag kanske varningstecknen men jag tog dem inte på allvar, jag tänkte hela tiden att 'det går ett tag till.' Så dumt av mig. Nu vet jag att det gör det inte alls.

Och... Åh! Jag med, den där jävla telefonen... Jag vill inte prata i telefon såvida jag inte har något ärende jag ska utföra. Jag har pratat i telefon så att det räcker och blir över. Absolut. Ibland stänger jag av båda telefonerna och njuter av lugnet.

Nätet är helt suveränt, alltid här när jag behöver det och inte här när jag inte har något jag vill göra eller någon jag vill nå. Jag är så glad på ett sätt att jag lever i den här tiden när nätet finns.
Samtidigt är jag vansinnigt glad att det inte fanns när jag växte upp.
Tänk dig mardrömmen att tro att man ständigt måste vara uppkopplad och alltid tillgänglig och alltid kameror i närheten när man gör saker.
Jag ryser bara jag tänker på det.
Jag är glad att det var en happening när någon hade kamera med sig när vi var ute och att telefonkiosker fortfarande fanns och folk var inte jämt tillgängliga. Det var skönt.

Ursula sa...

Hej Shirouz - och Cicki!
Jag känner precis som ni! Det är bra att telefoner finns - men ibland är det skönt att inte svara. Inte prata, när man inte är upplagd för det. Ha lugn och ro, när man behöver det.
Och visst kan man känna vänskap för någon man aldrig träffat eller pratat med, bara läst på nätet! Det kan bli lika personligt och förtroligt som vänskap IRL, ibland kanske t o m mer förtroligt.
Nytt zombietips, Shirouz, även denna gång fr www.svt.se: "Går du i giftastankar inför hösten och skulle vilja bli vigd av en zombie i ett slott? Då har du en unik möjlighet i Örebro i oktober.
Att vigas som zombie, eller vigas av zombie – eller varför inte både och – är fullt möjligt i Örebro i höst."
Jag gissar att det blir stor tillströmning! Nästa år kanske det blir att döpas av zombie...?
Ha det gott!

Shirouz sa...

Hej Ursula,
eller hur? Valmöjligheten finns ju och ska utnyttjas tycker jag. Jag är inte förtjust i att man alltid ska vara nåbar, jag känner bara 'Varför då?'
Och ja, det tycker jag med, ibland är det lättare att prata med vänner på nätet än de som man har framför ögonen och de är precis lika mycket värda.
Som du kanske sett blev jag alldeles till mig över zombiemöjligheten, tack för tipset :D