lördag 12 maj 2018

En dag ska jag bli först.

Jag har tillbringat två dagar på landet. Förbannat skönt.
De små fåglarna skriker åt varandra om de bästa utsikterna, hackspetten hackar, flugor duckar för att undkomma min mordiska vän med flugsmällan i högsta hugg, vinden viner runt buskar och trän och tar sats i taknocken för att svinga sig upp tillbaks till molnen och en dag var det sol (förbannat också...) och nästa var det moln och regn och åska som höll sig i utkanterna (tack för det) och imorse var hela världen grå och grön och helt underbar.

Det var ingen täckning såvida jag inte surfade på vännernas wifi och på nätterna var det så tyst att man kunde höra träden viska till varandra om barn som klättrade i träden för länge sedan.
Det här är nämligen gamla träd, du vet, de där knotiga äppelträden som är så vackra och har en historia som du kan höra om du lägger örat mot stammen. Syrenerna har inte börjat blomma än men de planerar en färgexplosion vid nästa soltillfälle. 

Du vet, man känner sig styrkt efter en sejour på landet och får också tillfälle att lösa världsproblemen när man är avstängd från allt annat.
Till exempel vet jag nu varför det blir så ansträngt läge när folk debatterar på nätet.
Folk vill inte konversera. De vill inte höra hur någon annan tänker. De vill bara ha rätt.
Inte konstigt att folk beter sig som fä. Eller, stryk det, fä har mer vett i pälsen och som Mark Twain sa, det enda djuret som rodnar och har anledning till att göra så, är människan.
Något i den stilen sade han. Det går säkert att googla fram exakt vad han sade. Men inte hinner jag med sådant, jag är ju tillbaka hemma och ska hinna ligga i soffan och vifta på tårna, läsa någon bok, slå ihjäl några drakar och ignorera att ungkatten har ockuperat den nya gungstolen jag köpte så att jag bara suttit i den i cirka trettio minuter.

Den var färdigmonterad och klar förra lördagen.
Men jag klagar inte. (Nej, jag ser det, säger du.)

Det är faktiskt en kamp mellan honom och mig. Som jag ständigt förlorar.

I torsdags så förstod jag till fullo att katten också såg det som en kamp.
Ungkatten väckte mig på sitt vanliga charmerande sätt med att bita mig i armen (jag ser det som en liten påminnelse om att jag må vara vegetarian men det är varken han eller gammelkatten och går jag inte upp och levererar föda så kan jag stå på matsedeln innan jag vet ordet av.) så jag kravlade mig upp och gav katterna mat.
Satte mig vid köksbordet och kom ihåg gungstolen och tänkte 'Nu jädrar ska jag vara först och sitta där och läsa nyheterna!'
Tog en tugga müsli och slängde ett getöga mot ungkatten.
Upptäckte att han tuggade sin mat och slängde ett getöga tillbaka på mig.

Så satt vi, han vid sin matskål och jag vid min och tittade på varandra.
Vi var klara ungefär samtidigt och som en oljad blixt satte han iväg i hallen med mig skenande efter.
Han sladdade elegant in i vardagsrummet, kastade sig upp i gungstolen, sträckte ut sig i hela sin längd och kan en katt le sarkastiskt så var det precis vad han gjorde mot mig där jag stod mitt på golvet och glodde.

Men en dag ska jag vara först till gungstolen.
En dag.

Inga kommentarer: