Per Morberg, va.
Såg ni igår? När han hälsade på korna i ladugården? Kanske kunde tyckas vara rått (...) att prata om att klubba ihjäl den lille kalven, och kanske var det en del som tyckte det var lite för mycket diskbänksrealism över det hela, men, så där går det faktist till.
Våra köttbitar på tallriken kommer inte flygande färdiga och förpackade från ett regnbågsland där små filéer bara slarvat omkring och studsat över gräs och ängar, utan det är från början högst levande djur, precis som du och jag.
Jag tycker det är bra att han visade det, men jag kan tänka mig att min käre far studsade till lite. (något som kanske är lite konstigt om man betänker att han härstammar från glada bönder som måste ha klubbat åtskilliga oxar i huvudet.)
Jag minns när vi såg ett program om lejon en gång, och min far blev så upprörd efter ha sett ett lejon slå omkull ett rådjur (höll jag på att skriva, men nu är jag visst precis vilse i naturen...) jag menar, gnu eller något sådant, han lyfte armarna emot himlen, (okay då, taket..) och morrade "Ska det gå till sådär!?" och jag, som den kloka och exemplariska dotter jag alltid varit tittade på honom och sa "Hur fan ska det annars gå till, brukar du trängas mycket med lejon vid köttdisken?" varvid den exemplariska fadern struttade ut i köket med hög svansföring muttrande "Hemskt, hemskt..."
Personligen bryr jag mig inte ett dugg om vad andra har på tallriken, så länge de inte har nallat det från min.
Då blir jag tämligen kinkig. (Yep, kinkig är mitt nya favoritord...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar