Men hur var bröllopet då?

"Men hur var bröllopet då?" kanske du säger.

Varvid jag suckar och säger, "Jo, men du, det var riktigt fint, stämningsfyllt, en liten kyrka på landet och brudparet var så fina, så fina..."

Hela dagen gick i en flygande fläng, mottagningen var späckad med tal och om du inte visste det så, så är det tradition att klingar gästerna med glasen så skall brudparet pussas, stampar gästerna med fötterna i golvet så skall brudparet upp på sina stolar och pussas.

Jodå. Det blev mycket kling i glas och stampande, vilket eskalerade ju senare kvällen blev.
Senare på kvällen när festen var så sjöngs det i all oändlighet, hela tiden kändes det som, något som fröjdade mig mycket, eftersom att sjunga på kalas är något av det roligaste man kan göra.

Vitsar drogs och jodå, de blev värre och värre ju längre kvällen gick och skratten blev högre och högre ju längre kvällen gick, till slut kändes det som att det räckte att någon sa "Jag skulle vilja berätta..." för att vi andra skulle vika oss över bordet och frusta av glädje.

Det var riktigt lyckat!

Mitt i allt fick jag ett sms från Fimpen med en katt på där det stod "Vill du ha mig?" och hjärtat smälte totalt, jag ringde upp Fimpen omedelbums och det samtalet borde kanske ha spelats in för eftervärlden eftersom jag har för mig att hon försökte få ur mig hur många gäster där var, varvid jag svarade att "Jag vet inte, de blir fler för varje sekund."
Därefter försökte jag raskt dra en av mina favorithistorier om två finnar som dricker, och lyckades både skratta hysteriskt genom hela historien och fördärva poängen totalt.
Nu var ju Fimpen lyckligtvis på fest också, så hon var på samma våglängd, vad jag minns så blev nog inte mycket sagt utan mest garvades det i bägge lurarna tills vi lade på.

Och min klänning var suverän. Riktigt, riktigt suverän. Ack ja. När ska jag få ha den nästa gång?