Egentligen tror jag att det är så här...
Tanken som kom för mig, och har kommit för mig varje gång jag varit ute i torpet och åskan har bestämt sig för att dunka på dörren och taket och fönsterrutorna, den tanken har varit "Jag kan inte göra någonting åt det. Det går som det går." och därmed är det som jag på något mystiskt vänster (eller om det är höger, vem vet?) helt enkelt lagt min gamla rädsla för åska och blixtar för sig själv i ett hörn.
Det hjälper ju inte att jag blir rädd. Det hjälper ju inte att jag jagar upp mig.
Jag är där jag är och jag måste helt enkelt vara kvar.
Det är något märkligt lugn som infinner sig, någon känsla av att "Det får gå precis hur fan det vill. Och det lär det göra också."
På något sätt, när jag inser att det inte spelar någon roll om jag skulle yra omkring i stugan (och att yra omkring i ett rum och kök är definitivt inte mycket att yra kring i, och upp på vinden går jag inte eftersom den som byggde stugan måste varit klängbjörn i ett tidigare liv eftersom trappstegen pekar rakt upp utan någon pardon...) så släpper det värsta.
Det är bara att (nej, jag tänker inte skriva "gilla läget" för så långt lär det aldrig gå.) låta tiden gå och åskvädret rumstera bäst det vill.
Jag läser, tittar ut med jämna mellanrum, räknar avståndet och tänker när det är som högst och närmast att "Nu försvinner det. Kanske... Eller inte..."
Jag hoppas inte på att det ska gå över fort, eller att det inte ska dra över taket på mitt lilla torp.
Det spelar ingen roll.
Det går som det går.
Och någonstans önskar jag att jag kunde ha den mentaliteten oftare, just det här att bara låta saker hända, ge fan i att oroa mig och bara se tiden an.
Det märkligaste av allt är ju att jag verkar ha den kapaciteten när det gäller åskväder, så den kapaciteten lär finnas i mig, nu är det bara upp till mig att lära mig använda den oftare.
Det går som det går.
Utan att jag blandar mig i för mycket.
Jag ska försöka komma ihåg det.
2 kommentarer:
Jag är inte det minsta åskrädd. Snarare tvärtom, fascinerad av åskan, men med respekt. Dottern är likadan. När hon var mindre kunde vi gå och sätta oss på altanen när åskan gick.
Däremot hade jag en arbetskamrat som var fullständigt skräckslagen så fort åskan gick. Var hon hemma kunde hon krypa in i en garderob och gömma sig, vuxna människan. Så man visste att började åskan gå när vi var på jobbet så var det bara att avlösa henne i kassan så hon fick gå undan. Jag tyckte ofta synd om henne, för det måste vara oerhört jobbigt att vara så enormt rädd.
Du verkar ändå hantera det bra. Det verkar vara ett bra sätt att lägga rädslan i ett hörn. Där kan den ligga och skräpa för sig själv.
Hej Cicki,
det bästa vore om ju om man riktigt kunde njuta av skådespelet (för det är ju faktiskt makalöst), men där är jag inte riktigt.
Jag känner med din arbetskamrat,förr var jag så rädd för åskan att jag helst inte var ensam när åskan gick.
Hmm, jag vete sjutton varför jag inte tycker det är lika jobbigt med åskoväder längre, det har nog gått gradvis.
Och som igår, det är en förbannad lättnad när man väl inser att det hjälper ju inte att bli rädd, tvärtom, det gör ju bara att det blir än värre.
Jag vetefan var jag fick den insikten i från, men glad för den, det är jag definitivt.
Skicka en kommentar