... Och när jag ändå är nostalgisk och tänker på amerikanska vänner så kommer ju tanken på Sam, en annan människa som bara dök upp på nätet och varit min vän i så många år...
Jag satt en kväll och var sysslolös och loggade in på en mailkontakt-sida, totade ihop en annons och fick ett svar som skiljde sig från alla andra.
Det var kort, kärnfullt och humoristiskt, jag var ju bara tvungen att svara.
Nu tror jag att det är ungefär nio år sedan det första mailet, och jag tänker för mig själv ibland att jag har jädrar i min själ tur med människor.
Han är en av de klokaste personer jag vet, lägg därtill en viss cynisk humor som definitivt är välgörande när jag ibland har grottat ner mig och tycker att det är förbannat synd om mig.
Jag vet inte hur många timmar jag pratat med honom i telefon och jag vet inte hur många timmar jag skrivit eller läst mail från honom.
Och jag vet att jag nyss skrev att det inte har att göra med avstånd eller något när man hittar en vän, men jag kan inte låta bli att tänka att nog tusan är det tur, eller ödet eller vad du nu vill kalla det, det här att helt plötsligt är det som någon sagt "Skulle det passa med en ny vän?" och sedan singlat iväg en kontakt som man har tur att få tag i och plugga in, och helt plötsligt så har man just en sådan, en ny vän, någonstans, precis var som helst?
Det är en sådan förbannad tur och man kan inte köpa det för pengar, man kan bara få det genom att vara sig själv och ha tur att möta någon som också är sig själv.
Jag begriper inte hur det går till men nog är jag tacksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar