Jag börjar tro att åskan och blixten gillar mig alldeles speciellt.
Igår i torpet så åskade det så att porslinet skakade.
Himlen var så där oväderssjuk, blekt gråvit och blixten skar genom luften som en kniv i smält smör.
Jag gick ut i köket och satte mig och tänkte som jag tänkte sist, "Det här huset har stått i minst hundra år och varit med om många oväder, det lär stå kvar efter det här med."
Men samtidigt kom tanken, "Just det, det har stått i så många år, vad säger att tiden inte är inne nu för att almen ska träffas av blixten och släppa en stor gren på taket?"
Det kallas katastroftankar har jag lärt mig.
Å tredje sidan är jag stolt över att jag, som är diplomerat åskrädd fixar åskvädren där ute alldeles själv.
Eller fixar och fixar, det är ju inte jag som fixar dem, men jag verkar sannerligen dra dem till mig.
Och jag märker, jag blir mer och mer van.
Dock, en viss oro finns kvar, det är naturkrafter som inte är att leka med, det står klart varje gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar