Läs den. Nu.

...och sedan slås jag av misstanken att den som till äventyrs läste förra posten inte riktigt förstår hur vansinnigt bra boken är....
Eftersom jag är en handlingens kvinna (tittar raskt bort från den där grejen som sitter som berg som jag måste försöka skruva dän från fönstret innan alla fönster skall bytas i kåken och tittar inte en sekund på tallbarrsmattan på balkongen som borde sopas bort, men i ärlighetens namn, vad är det för fel på tallbarrsmattor, de är ju naturens egna golv så duger det åt skogen så duger det åt min balkong.)
Men.
Peter May. Runaway.
Det är alltså tre män i sextioårs-åldern som beger sig till London igen. En av dem är dödssjuk och måste smugglas ut från sjukhuset där han ligger.
För övrigt är det också hans idé att de ska tillbaka till London.
London som de rymde till 1965 när de var unga och tänkte bli berömda musiker.
Boken pendlar mellan dåtid och nutid på ett synnerligen elegant vis.

Sedan handlar det mycket om att bli äldre, hur yngre generationer ser på den äldre generationen och vice versa. Hur det känns att bli osynlig för de yngre när de verkar tro att bara för att man är äldre så har man aldrig varit ung eller kommer ihåg hur det känns. Eller hur man kan känna sig som ung fastän spegeln gärna talar om att det var länge sedan utseendet såg lika ungt ut.

Och det handlar om mod och att ta beslut som man ångrar. Det handlar om kärlek och om att ibland nöja sig och veta att den stora kärleken försvunnit.
Det handlar om att ibland känns dåtiden så levande att man nästan kan ta på den.
Det finns mycket humor i boken och mycket sorg. Jag snörvlade som en krokodil med hösnuva över vissa passager. 
Så, nej, det här är ingen vanlig deckarhistoria. Det är en av de bästa böcker jag läst på väldigt väldigt länge.
Läs den.
Nu.

Du vet hur det känns, va?

Jag tror absolut att känslan av en bra låt eller en bra bok kan kännas bra likt kärlek. Eller förälskelse om vi ska vara riktigt petnoga.

Du vet hur det känns, eller hur? Man kan helt enkelt inte låta bli att höra den där låten om och om och om igen. Och man blir lika uppfylld av bubblande sockerdricksbubblor i hela kroppen varje gång, man blir varm, man blir glad och innan man vet ordet av så virvlar man omkring i köket och sjunger med, spelar luft-trummor och -gitarr samtidigt och är fullkomligt borta från den här världen ända tills musiken tystnar och man tittar upp och ler lite för att sedan spela låten igen. Och igen.

Eller när man läser en bra bok, fast då är det lite annorlunda, i alla fall för mig. Jag både vill och inte vill komma till slutet.
En sida till...
Ok..
Kanske ett helt kapitel?
Hmm... Nåväl, bara ett.
Och så lägger jag ifrån mig boken och vet såväl precis var den ligger och jag vill bara tillbaks till bokvärlden samtidigt som jag vill ha den kvar.
Som nu, jag har läst Peter Mays 'Runaway'.
Det är lugnt en av de bästa böcker jag läst på länge. Du vet nog att han är en mästare på att beskriva Shetland, eller hur?
Den här boken är annorlunda. Fem ungdomar rymmer från Glasgow till London 1965 för att försöka sig på en musikalisk karriär. Innan året är slut så återvänder tre och de är inte längre de som de en gång var.
2015 så händer ett mord som får de tre vännerna att återvända till London och konfrontera sanningen bakom det som hände för femtio år sedan.
Men, hördu, innan du suckar och säger 'Bah, en trivial deckare!' så säger jag
'Nej! Det är inte det. Det här är en underbar bok om vänskap och brusten vänskap. Det här är en bok om kärlek. Det här är en bok om hur det kunde vara på sextiotalet. Det här är en bok om att åldras och hur det känns att helt plötsligt bli sedd enbart som 'gammal'. Det här är en bok att älska.
Den finns inte översatt på svenska men jag lovar, vem som helst fixar att läsa den här.
Gör det. 
Annars pratar jag inte mer med er. (Bah, säger du, du dyker alltid upp här förr eller senare ändå.)

Och kom ihåg: Mae West sa 'Too much of a good thing can be wonderful.'

Jag som lyssnat på Come on to me med Paul McCartney på repeat medan jag skrivit det här nickar och håller med. 
Och okay... Jag har dansat lite mellan varven också. Hur skulle jag kunna sitta still?

Jag känner inte igen mig själv.

Jag stod på balkongen och ägnade mig åt min enda dåliga ovana ity att jag annars skulle vara helt odräglig. Sedan kom jag in och hade två gillningar på min privata fb-sida. Så glad jag blev. Helt utan ironi alltså. I dagens 'fattadigkortannarsåkerdubortsamhälle' så är det en glädje med alla som orkar att läsa lite längre. 
I alla fall, vi började prata om vädret. Är det någon som gillar det här?
Helt plötsligt är jag inte ensam om att tala lyriskt om moln, storm och regn och höst.
Så konstigt det känns.

Jag tänker på när jag var barn och var med mina släktingar till Ellös, vi gick upp på ett berg och vinden rasade. Min moster blev rädd men jag tyckte att det var helt underbart. Inte såg jag någon fara i det heller, det fanns inga träd som kunde ramla ner på oss utan bara vind som lekte precis hur mycket den ville.
Jag har för mig att jag någon gång senare läste att Lundell tog in på samma hotell som vi bodde vid någon turné. Inte för att det hör ihop på något sätt med stormen. 
Fast... Jag har varit nere i Österlen när det blåst ordentligt. Jag kan inte med ord beskriva hur vackert det är nere vid havet då. Eller hur mäktigt det känns.

Men, sommaren... 
Jag sitter här nu och har det ganska drägligt vid fläkten och uppdaterar mig på nätet och tänker på allt som jag gjort och inte gjort.
Jag har knappt druckit någon whiskey. 
Du vet, jag vill ha den rumstempererad och ryser när folk slänger i vatten eller is. Lemmy drack det med coca cola men han var trots allt Lemmy.
Jag har druckit min öl iskall. Normalt sett vill jag ha den rumstempererad också men det finns en gräns även för mig. 

Inte har jag kunnat sova heller. Hett som en bakugn och vaknat som om jag varit en någon slags galen gökklocka på steroider.
Och jag har gått i klänning.
Jag.
I klänning.
Det är inte klokt.
Jag känner inte igen mig själv.

Samt att jag sätter upp håret så att jag ser ut som en korsning av Lilla My och teskedsgumman.
Jättegulligt.

För mig så vore det en glädje om den här sommaren bara kunde hoppa åt helsefyr och mina moln och vindar kunde komma.
Jag lovar, jag ska gå ut i min skog och tacka varje dag då.
Men kom snart snälla moln och regn.

Folk är inte kloka nuförtiden.

Du... Folk är inte kloka nuförtiden...

(Är det vad du har att säga, efter nästan två månaders bortavaro från bloggen? säger du.)

Ja, det är vad jag har att säga,jag läser att man ska bada fötterna i mjölk och bikarbonat.

I fem minuter så ska man ha fötterna i ljummen mjölk. Alltså inget långt härligt fotbad att tala om. Och vi har väl alla värmt mjölk och skurat spisen sedan?
Ingen? Bara jag? Hmmm?

Jag undrar vad som kommer härnäst, Caligulas skönhetstips? Häll allt ditt guld på golvet och trampa omkring på det. I fem minuter. Inte mer.

Och så läser jag hur man ska bli populär på nätet. Håll dig till ett ämne, var inte spretig och gör si och gör så. Men hur jävla kul är det? 

Tänk dig om jag höll mig till ett ämne här. Du skulle undra om jag blivit sjuk.

Jag med. Å andra sidan är idén att kunna hålla sig till ett ämne fascinerande. Tänk att aldrig flyta ut och börja tänka på hur det skulle vara att bo med sig själv, eller bo i Twin Peaks, jag tror till och med att jag skulle gilla körsbärspajen. 

Eller att inte tala om hur jag letat och letat för att få reda på vem trummisen är på Paul McCartneys 'Come on to me'. Jag gillade inte låten alls först men den växer till sig och trummorna är mäktiga.

Men vem som trummar är en hemlighet. Jag ska leta lite till ikväll.

Och hur jag har smålett när jag varit hos vännernas loppis, det är en väg som delar sig i två ner till loppisen, i mitten står ett hus. 

Jag har till dags dato inte sett en människa som tar vägen närmast boningshuset, de går bakom det lilla huset.

Jag har suttit på altanen och tänkt 'Hmm, det är en fråga om revir...' och känt mig som Desmond Morris. Kan knappt vänta till den dagen när jag ser någon ta den närmaste vägen tätt intill huset. 

Det borde vara en intressant människa eller någon med inget revirtänkande alls vilket kan bli ganska jobbigt.

Du vet, typen som står i knät på dig och frågar hur du mår och sedan när du tar ett steg tillbaka så följer människan efter dig och du tar ett steg ytterligare tillbaka och människan följer så att det ser ut som om ni dansar någon märklig dans som ingen av er är bra på.

En dag ska jag bli först.

Jag har tillbringat två dagar på landet. Förbannat skönt.
De små fåglarna skriker åt varandra om de bästa utsikterna, hackspetten hackar, flugor duckar för att undkomma min mordiska vän med flugsmällan i högsta hugg, vinden viner runt buskar och trän och tar sats i taknocken för att svinga sig upp tillbaks till molnen och en dag var det sol (förbannat också...) och nästa var det moln och regn och åska som höll sig i utkanterna (tack för det) och imorse var hela världen grå och grön och helt underbar.

Det var ingen täckning såvida jag inte surfade på vännernas wifi och på nätterna var det så tyst att man kunde höra träden viska till varandra om barn som klättrade i träden för länge sedan.
Det här är nämligen gamla träd, du vet, de där knotiga äppelträden som är så vackra och har en historia som du kan höra om du lägger örat mot stammen. Syrenerna har inte börjat blomma än men de planerar en färgexplosion vid nästa soltillfälle. 

Du vet, man känner sig styrkt efter en sejour på landet och får också tillfälle att lösa världsproblemen när man är avstängd från allt annat.
Till exempel vet jag nu varför det blir så ansträngt läge när folk debatterar på nätet.
Folk vill inte konversera. De vill inte höra hur någon annan tänker. De vill bara ha rätt.
Inte konstigt att folk beter sig som fä. Eller, stryk det, fä har mer vett i pälsen och som Mark Twain sa, det enda djuret som rodnar och har anledning till att göra så, är människan.
Något i den stilen sade han. Det går säkert att googla fram exakt vad han sade. Men inte hinner jag med sådant, jag är ju tillbaka hemma och ska hinna ligga i soffan och vifta på tårna, läsa någon bok, slå ihjäl några drakar och ignorera att ungkatten har ockuperat den nya gungstolen jag köpte så att jag bara suttit i den i cirka trettio minuter.

Den var färdigmonterad och klar förra lördagen.
Men jag klagar inte. (Nej, jag ser det, säger du.)

Det är faktiskt en kamp mellan honom och mig. Som jag ständigt förlorar.

I torsdags så förstod jag till fullo att katten också såg det som en kamp.
Ungkatten väckte mig på sitt vanliga charmerande sätt med att bita mig i armen (jag ser det som en liten påminnelse om att jag må vara vegetarian men det är varken han eller gammelkatten och går jag inte upp och levererar föda så kan jag stå på matsedeln innan jag vet ordet av.) så jag kravlade mig upp och gav katterna mat.
Satte mig vid köksbordet och kom ihåg gungstolen och tänkte 'Nu jädrar ska jag vara först och sitta där och läsa nyheterna!'
Tog en tugga müsli och slängde ett getöga mot ungkatten.
Upptäckte att han tuggade sin mat och slängde ett getöga tillbaka på mig.

Så satt vi, han vid sin matskål och jag vid min och tittade på varandra.
Vi var klara ungefär samtidigt och som en oljad blixt satte han iväg i hallen med mig skenande efter.
Han sladdade elegant in i vardagsrummet, kastade sig upp i gungstolen, sträckte ut sig i hela sin längd och kan en katt le sarkastiskt så var det precis vad han gjorde mot mig där jag stod mitt på golvet och glodde.

Men en dag ska jag vara först till gungstolen.
En dag.

Perfekta liv eller 'hur delar du det?'

Efter gårdagskvällens upplyftande post så slår jag på radion på morgonen och vad pratar de om där?
Jo, döden.
Och de säger 'vi får väl be om ursäkt till de som kanske är lite känsliga...'
Visst, det är klart, det är kanske inte vad folk vill höra om helst på söndagsmorgonen när solen skiner och fåglarna kvittrar.
Men jag lyssnar hellre på dem än hör vad någon c-kändis har ätit till frukost.

Jag har en vän som jag pratar mycket om det med. Inte om frukostvanor hos någon kändis utan om just döden. Det kanske låter dystert men det är mycket humor involverat i våra prat. Kanske är det lite som Astrid och hennes systers, jag vet inte.

Den här vännen har också sådana vänner på facebook som jag bara läst om.
Sådana som bara postar bilder av 'perfekta liv med perfekta ögonblick.'
Jag trodde faktiskt inte att de fanns. Eller att de i alla fall bara var ett fåtal.
Kanske har jag någon som gör det men jag ser dem faktiskt inte. Kanske har jag ett filter inbyggt så att jag bara ser folk som är som folk är mest.
Tjuriga ibland, ledsna ibland, förbannade ibland, sjuka ibland, friska ibland och faktiskt ibland lyckliga med lyckliga ögonblick?

Hon säger att hon aldrig ser någon skriva om att de känner sig nere eller att om de har en dålig dag så är det ändå något upplyftande med i det hela, typ 'katten har spray-paintat hela vardagsrumsgolvet men jag skulle ju ändå torka alla golv idag, tjohej!'

Jag lyssnar och blir lite rädd, jag.

Och hon fortsätter och räknar upp 'Det är vin på aftonkvisten och champagnefrukostar! Det är picknickar på vardagsrumsgolv uppdukat av kärestan när vädret är för dåligt för att gå ut i, det är överdådiga middagar och de är än här och än där med sina bästa bästa vänner...'

Och jag lyssnar och skakar på huvudet och mumlar 'Jag trodde inte de fanns...'

'Det är BARA sån't!' utbrister hon.
Jag blir motvilligt fascinerad, på ett sätt kan jag förstå, om man är glad och stolt så vill man visa det för omvärlden och ha andra att glädjas med en.
På ett annat sätt så kan jag lätt tänka mig att det blir förbannat jobbigt att jämt ha en sådan yta som ska putsas på och finas upp så att det ser fläckfritt ut.

Sedan kan man fundera på var det kommer ifrån, ambitionen att visa upp allt som 'perfekt.'
Jag avskyr ordet 'perfekt.' Jag får nästan samma reaktion som Strindberg när han sa (eller inte?) att näst små brännvinsglas är kyskhet det jävligaste jag vet.

Det sägs att det blir en jakt på 'likes' och reaktioner i dagens liv. Det verkar inte räcka med att man själv är nöjd med saker och ting utan det 'krävs' ytterligare validering att man lever som man 'ska' eller i alla fall verkar göra det.

Jag är ju inte mer än människa (sade hon motvilligt) så jag kan förstå det, jag blir ju också glad om folk visar uppskattning för mig. Men de bästa upplevelserna går inte att dela på sociala medier.
Inte för mig i alla fall, jag menar, hur delar du känslan av när du sitter med en vän och ni garvar så ni gråter åt något som bara ni fattar.
Eller den vännen som är lika galen i musik som dig, när den vännen kommer hem til dig och du sätter på den där nya låten du upptäckt och ser vännens ögon börja lysa precis som dina lyser? 
Eller när du sitter med ditt husdjur och ni har busat så att ni är helt slut båda två och du ser in i kattens eller hundens ögon och ser att den skrattar lika mycket som du?
Eller när du sitter och pratar med någon som verkligen fattar vad du försöker säga? Och inte drar sina egna slutsatser utan verkligen begriper?
Eller när du bråkat med någon och ni blir sams igen och är tillbaka där ni egentligen skulle ha varit för länge sedan?
Jag vet fan inte hur man skulle kunna dela sådant? Det går inte. Inte för mig i alla fall.
Eller när jag läser en bok och det är som att läsa mig själv. Någon som varit eller är precis där jag varit eller är. Eller någon som skriver så att jag piper av skratt som ett marsvin.
Hur delar jag det och hur delar jag att jag kan gå tillbaka till det samma stycke om och om igen och fortfarande yla av glädje?

Eller att skriva, känslan när orden bara far fram från tangenterna, ingen direkt tanke utom i början vad jag vill börja med och sedan bara skriva och se vart jag hamnar. Den känslan är hur härlig som helst. När jag är färdig så har jag hamnat helt någon annanstans än jag kanske trodde. Det är min hjärnas playtime. 
Och jag har så roligt. 
Hur delar jag den känslan?

Kunde jag dela alla dessa känslor så kanske jag skulle göra det.
Kanske.

Trött på att folk dör...

Jag börjar bli trött på att folk dör hela tiden.

Kanske ska jag be om ursäkt om du surfade in här och tänkte förnöja dig en liten stund. Döden är ju inget upplyftande ämne.

Men det har gått i stim här nu, en i släkten gick bort, sedan gick en internetväns mamma bort och sedan en internetvän.

Själva begreppet 'internetvän' är jag inte speciellt förtjust i egentligen. Det är på något sätt lika starka band som kan bindas genom en dator som när man möts öga mot öga.

Du kanske inte har varit med om det. Men det har jag.

Och jag tänker också, att de konversationer som aldrig syns 'publikt' på nätet är kanske de mest värdefulla. Det är där vi lär känna varandra.

Jag har känslan av att det är lättare för en del att vara brutalt ärliga om hur deras liv är när de sitter och skriver och berättar, det är många vänner jag haft ynnesten att få som troligen är mer brutalt ärliga än de skulle vara med någon bekant de möter som eventuellt kan bli en vän. 

Det kanske har att göra med att avstånd, kanske är det lättare att skriva om hur saker känns än att säga dem rakt ut.

Något som har slagit mig under alla år jag varit på nätet är hur stor ensamheten är bland människor.

Jag väljer ju ensamhet men jag är inte dummare än att jag förstår att jag är trygg nog att kunna göra det för att jag vet att jag har vänner som jag kan umgås med när jag vill. Och jag har turen att ha vänner som är vana vid mitt sätt att vara och förstår att när jag väljer bort dem så är det inte för att de inte duger utan helt enkelt mitt sätt att leva och vara. Jag skulle bli galen av att jämt ha människor omkring mig. Mina batterier skulle laddas ut totalt.

Men. 

Då har jag nätet. Där jag kan prata med folk och fä när jag själv vill. 

Jag förstår att icke-vald ensamhet inte alls är samma sak som självvald och jag har tänkt många gånger på hur många olika slags ensamheter det finns.

Man kan vara ensam ensam och inte se någon människa på dagar.

Eller man kan vara tvåsam och ändå så ensam.

Man kan ha massor med folk omkring sig och vara ensam.

Alla de som inte känner att de blir hörda, där ute i 'real life' för att det finns någon som pratar högre, argumenterar bättre eller helt enkelt inte lyssnar för att de inte vill.

Och alla de som inte vågar tala om hur de mår egentligen till de som är i deras närhet. Eller de som inte mår väl och inte har någon att prata med.

Alla de finns här. På nätet.

Jag tror och visst, jag kan ha fel, men jag tror att folk på något sätt har en 'radar' inbyggd så att de på något sätt hittar varandra.

Jag behöver bara se på de vänner jag pratar med, de som det aldrig syns att jag talar med, vi har alla gemensamma nämnare, vi har inte direkt glidit fram på räkmackor i livet, vi har en ganska drastisk humor och kanske verkar ha en viss attityd. 

De människorna hittar jag. Och de hittar mig. 

Så när det händer saker, som att folk går bort så  pratas och lyssnas det till bokstäver som formas till ord om sorg och tröst och hur det känns att vara mitt uppe i ett vakuum som inte är likt något annat och som nog bara går att förstås om man själv varit mitt i det.

Som att livet går vidare och allt verkar som vanligt fast hela ens egen världsbild har rämnat. Jobb ska skötas, barn ska skötas, räkningar betalas, mat lagas, tvätt tvättas när allt man egentligen vill är att dra i en handbroms och säga att nu får världen faktiskt ta en paus.

Men det gör inte världen så vi har de här konversationerna som aldrig syns offentligt och försöker att vara där även om vi är miltals och många hav ifrån varandra. 

Jag tror att vi gör gott för varandra. Jag hoppas det i alla fall.