Om det blir... Då...

Det är en sak jag inte sagt som jag vetat i över en vecka nu. Det har känts lite som att jinxa det, att berätta det, så jag har hållt tyst. Å andra sidan tänker jag inte på mycket annat än just det,
så...

Men på torsdag ska det vara dags, äldsta vännen ska in direkt på morgonen och har blivit lovad att den här gången kan inget ändra på det.
"Fan tro't" har vi sagt allihop, för lite luttrade har vi nog blivit. Äldsta vännen säger att när hon väl ligger där då ska hon tro på det, och vi andra säger att "Precis..."

Det är lite märkligt att umgås nu, alla beter sig som om det var en elefant i rummet men ingen vill kommentera den, vi ser den allihop men vi tittar runt, bakom och bredvid den. Försöker att inte diskutera så mycket kring operationen men finner att det är det som vi pratar om ändå mest.

Just nu säger vi inte "Efter, då..." utan vi säger "Om det blir... Då..." Det är en liten skillnad, men en distinkt sådan.

Men i alla fall, tre dagar att räkna ner, nu igen, men den här gången, kanske så...

Under tiden har vi ägnat oss åt kamikaze-sömnad, jag antar att äldsta vännen aldrig har sett någon vara så effektiv med en symaskin som jag, det är mycket möjligt att det är bättre att nåla allting och sy långsamt som en gammal fröken i en prästgård, men det ligger inte för mig.

För att inte irriteras för mycket har jag haft gasen i botten och sytt som en viking ute på rövarfärd, fort som fan har det gått, och visst har resultatet varit milt sagt omväxlande.
Sedan att gardinerna absolut inte går i vardagsrummet är en annan femma.
Däremot fungerar de i sovrummet med ett litet men, jag är nu tvungen att möblera om i hela sovrummet, skruva isär sängen och flytta allt ungefär 45 grader, sedan kommer det att se fullständigt charmant ut.

Och nej, jag kan inte riktigt förklara varför det måste möbleras om, bara för ett par gardiners skull, en del saker bara vet jag. Instinktivt sådär.