Ommöblerings-djävulen har mig i sitt grepp...

Är det något jag inte uppskattar så är det att känna mig som om jag är med i en skämtteckning.
Men nu känns det som om jag är med i en.
Den där skämtteckningen där en kvinna flyttar omkring på alla pinaler, gärna med hjälp av en "gube" som ser milt sagt stressad ut och det enda som uppnås är att efter att alla möbler flyttats exakt ett varv i lägenheten så de står på nästan exakt samma ställe så utropar kvinnan "Exakt så, ja!!!"

Där är jag nästan.
Jag har hasat en stackars bokhylla som är 2 meter lång och 1½ halv meter bred fram och tillbaka i sovrummet, för att upptäcka att den stod bra precis där den stod.
Muttrade lite ilsket över min oförmåga att ha ögonmått och strök svetten ur pannan och inspekterade blåmärkena på fossingarna och sjönk ihop mot dörrposten.

Tittade mig omkring i hallen, så där som man gör, utan att riktigt se. Sedan såg jag....

Att stora bokhyllan borde baxas ut i hallen, alla tavlor på katter rivas ner och den lilla bokhyllan skulle baxas in i sovrummet så skulle jag uppnå perfekt symmetri med bokhyllorna i sovrummet.
Varför symmetrin var så viktig har jag ingen aning om nu, men just då hade ommöblerings-djävulen mig i sitt fasta grepp så hej och hå, jag stånkade, jag frustade, och bar mig i största allmänhet åt som Stora Stygga Vargen när han ska blåsa ner grisarnas hus medan jag förflyttade bokhyllan ut i hallen.

Väl tryckt mot väggen, (både jag och bokhyllan) så inspekterade jag de nya intressanta blåmärkena jag höll på att få på handlederna, och funderade en liten stund på om min riktiga intention verkligen hade varit att få bokhyllan stående med hyllorna in mot väggen.

Bestämde mig för att så var inte fallet utan vidtog en lustig liten rumba där jag försökte svänga runt en bokhylla på ett alldeles för litet utrymme.
Jag kämpade som en liten gris tillbaka in i sovrummet med bokhyllan tryckt framför mig, vände i sovrummet och knixade tillbaks bokhyllan, den här gången med hyllorna vända utåt.

Mycket nöjd med mig själv flyttade jag också ut fåtöljen som jag köpte i övermod för att ha om 2o år, då jag har bestämt att jag ska sitta i den och flaxa med fötterna och småsova lite så där rofyllt.
Fåtöljen hamnade ca en halvmeter från ytterdörren, där släppte jag ner den på foten och studsade omkring och småsvor en stund.
Nu två dagar senare står fortfarande fåtöljen kvar, enklaste sättet att ta sig ut ur lägenheten är att använda skurskaftet som stav och hoppa över fåtöljen och samtidigt undvika att damma rakt in i ytterdörren.

För övrigt så står det också böcker överallt just nu. Ugnsluckan kan bara öppnas om jag bär iväg med två meter böcker, något jag lyckats att förtränga ända tills jag skulle försöka stoppa in laxen i ugnen i lördags.
De två metrarna står å andra sidan och vajar lite förskräckt bredvid badrumsdörrren nu istället. Så man får inte smälla igen toa-dörren utan smyga sig in försynt och dra igen dörren samtidigt som man håller andan.

Det enda som kan sägas till mitt försvar är att jag inte har varit hemma mycket sedan i fredags, helgen har inbegripit hojfest, raggarfest och vw-rally och prat med äldsta vännen som hävdar att hon numera är material för en skräckfilm eftersom de skar av halsmuskeln på henne för att "få ut allt" som hon säger.

Jag har inte varit uppe hos henne än, hon är lite skör och trött, men rösten har hon kvar, likaså humorn, det lovar gott inför framtiden.

Men nu borde jag sätta fart, jag undrar om jag inte borde flytta bokhyllan i hallen en gång till...