Kanhända jag låter bitter. Och förbannad.

Ulrika marken skedde utan min medverkan igår. Snyft och snörvel och stora krokodiltårar, en favoritmarknad med vidhängande äkta original, äkta "skogsfolk" som bara kommer ut vid marken, just precis en sån som jag ska bli när jag blir äldre. Antingen det eller äldre tjurig tant. Jag har inte bestämt mig än...

Men, det är tur man har vänner. En kom upp med lunch från en restaurang, en synnerligen intressant variant av raggmunk, en raggmunk som till och med var sämre än den jag försökte göra som fick känsliga själar att skrika "Oh, hur kan du misshandla en potatis så och sedan kalla den raggmunk?"
Jag trodde aldrig jag skulle möta min överman på det planet, men igår så... Det bästa med den raggmunken var lingonen.

Två andra vänner jagade omkring på marknaden, en efter en krydda, en annan efter strumpor eftersom jag lider av svårartat motivstrumps-syndrom.
Strumporna har jag fått rapport om att de är inhandlade, mycket roliga motiv som fick mig att klappa händerna och jubla hest som en säl.
Kryddan har jag inte hört något om, Pälsis lovade att jaga efter den som en rasande tiger och nu är jag smått oroad att de tagit in henne på kreatursmarknaden och att hon inte tagit sig ut...

Vad sa du? "Hur det är med mig?" Åååh, tack för att du frågar, jo, jag är numera komplett döv på ena örat, tyvärr inte dövare än att jag hörde grannarna gräla inatt. Den där sången med Wilmer X "Be mig aldrig mer" ekade genom skallen och jag önskade mig flera mil bort.
Det är något alldeles för privat att höra andra bråka, man vet hur ont det gör att vara så arg eller den som någon är arg på, och man hör smällarna i dörrarna och de upprörda rösterna och allt man önskar är att de ska bli sams, eller också undrar man om de vaknade nu imorse, som två soldater i motsatta läger där freden är en tunn hinna och allt de säger vägs på guldvåg. Jag vet inte hur det gick, men jag hoppas det gick bra.

Vännens operation blev uppskjuten. Vad ger du mig för det? De ringde i onsdags och när hon frågade när det kunde bli av så sa de, "om en vecka, några månader, något år, vi vet inte...."
Hon blev uppmanad att stämma dem, för som de själva säger "Så här ska det inte få gå till."
Men.
Det krävs att man är ganska frisk för att orka med att stämma och bråka. En stor uppgivenhet känns just nu, och man inser ganska snabbt att vi bor inte längre i det landet som en gång hade den bästa sjukvården i världen. Jag tror inte det är sjukvårdens fel, inte de som jobbar i sjukvården men jag lägger skulden på politikerna. Men, till syvende och sist, det är folket som röstat politiker till makten, så vi har en skuld vi med, eller hur?
Var det så här vi ville ha det? I så fall borde vi vara nöjda nu, eller hur?
Vi river ner folkhemmet och vi bygger något nytt på halvsäkra grundvalar, privata sjukförsäkringar tar hand om oss, men då får vi se till att vi inte är så sjuka att vi inte kan ta dem.
Vi lägger åldringarna vid två på eftermiddagarna, och vi har inte tid för andra. Men vi kan ha 105 tv-kanaler och högsta bredbandsanslutningarna så att vi kan surfa riktigt fort.
Låter jag bitter?
Det är väl inte utan att man blir det. Och förbannad.