Det finns textillim.

Det slår mig här att antingen har jag drabbats av storhetsvansinne eller helt enkelt bara beslutat att mitt liv har varit för roligt.

Jag köpte tyg i förra veckan nämligen. Över femton meter. För att sy gardiner av. Alla som känner mig vet att symaskinen och jag är lika såta vänner som BilloBull och Pelle Svanslös.
Symaskiner känner på sig när jag är i närheten, de uppför sig inte alls, de sätter sig fast i tyget, tråden åker av, jag syr snett helt utan anledning och vanligtvis så slutar det hela med att jag vrålar "Jag ger upp! Det finns textillim!!!" och så stormar jag iväg från symaskinen.

Jag skulle vilja kunna sy, snärta ihop en liten blus på fem minuter, laga ett blixtlås bara sådär, sy en gardin bara för att "oh nu har jag så gott om tid och då ska jag vara lite kreativ."
Men jag kan inte. Jag avskyr egentligen symaskiner, när den dagen kom så jag fick välja trä eller syslöjd i skolan så var valet lätt.
Det är något rejält med en hammare eller en såg. Inte för att jag var bra på det heller, men jag hade inte samma känsla av ofullkomlighet som jag har så fort jag ser en symaskin i nålsögat.

Men nu står jag här, femton meter tyg senare. Inte utan att jag funderar på varför jag vill mig själv så ont. Lägg till det att tyget är verkligen, hrmm, vad ska jag säga, det är verkligen livligt. Mitt vardagsrum kommer att bli så livligt så jag får dela ut ögonlappar till folk, sådana där som en del har när de ska sova. Jag kanske kan försöka sy sådana av tyget som blir över.

Inte nog med det, till köket har jag köpt en piffig (jodå, piffig är ordet.) kappa på ett antal meter.
Den ska sys den med. Jag vet inte hur jag tänker, om jag tror att det bor en Martha Stewart i mig som vill ut eller vad det är för fel.

Hur som helst måste jag putsa fönstren innan det blir tal om gardinändring. Och putsa fönster ska man ta det lugnt med. Speciellt när man måste hänga utanför fönstren för att putsa utsidan.
Så jag tar det lugnt med det, jag tittar på dem och säger "Inte nu, men snart så..."

Allt medan en av mina vänner säger "Symaskinen står framme, ska du inte komma och sy några meter?" och får det att låta som om hon tror att det ska gå smärtfritt.
Jag vet allt hur det kommer att sluta.
Med mig intrasslad i femton meter tyg, gallskrikande, flyende ut genom dörren medan jag vrålar "Det finns textillim!!!!"