Minns du första dagen, första skolan, i första klass?

Alltså, det ska bara sägas, att det är ju kommentarerna som ibland får mig att gå loss och minnas...
Jackan, som har bloggen RumpanBar & Kök, (till vänster kan du hitta länk dit.)skrev en kommentar angående ensamhet, att vi lärs in i att inte vara själva, med dagis och allt som kommer efter, och jag svarade att jag aldrig gick i dagis, men med hänsyn till hur det var att slängas in i första-klassens-gap så hade det nog varit bra om jag hade varit på dagis.
Och sedan...
Sedan mindes jag på allvar..

Första dagen i första klass, förberedelserna hade jag tyckt varit ganska roliga, jag fick nya kläder, en lång randig kofta i orange och vitt, byxor och skor, därtill en jättefin röd plastportfölj med en blomma på. Allt detta uppskattade jag så klart.
Jag hade en ett år äldre kompis, visst hade jag lagt märke till att efter förra sommaren var hon aldrig med och lekte med oss på förmiddagarna, och visst hade jag hört när hon pratade om "Skolan" (som alltid uttalades med stort S) och visst hade jag varit med när hon läste högt ur Kalle Anka för oss, men jag hade inte varit speciellt imponerad. Hon pratade om fröken som var så snäll, och pojkarna som var så busiga och allt som allt så tänkte jag att "det där kunde hon hålla på med, men för mig kunde det ju inte vara aktuellt än på länge."

Men sedan en dag i slutet av Augusti, så var det dags för Skolan för mig med... Jag fick äntligen ta på mig den bus-snygga koftan, skolväskan packades med äpple och en favoritdocka och vi travade iväg.
Det var en lång uppförsbacke dit, och på skolgården växte det en massa tallar, och mellan tallarna såg jag andra barn med vuxna, jag saktade ner på stegen för jag tyckte att det kändes lite skrämmande, alla andra verkade veta precis vart de skulle och varför, men jag hade ingen aning om jag egentligen skulle gilla det här med Skolan.

Till slut tog backen slut och vi stod på skolgården, jag höll pappa i handen och kikade på de andra och sedan gick alla som på ett givet kommando in genom en dörr in i en lång hall, det hängde rockhängare en bra bit över huvudet på mig och vi visades in i ett klassrum där det stod en tant.

"En fröken" tänkte jag för mig själv, för helt tappad bakom en vagn var jag ju inte.
Hon log och såg vänlig ut och tog alla i hand. Jag neg och uppförde mig ganska väl måste jag säga.
Det tyckte nog mina föräldrar med, för de såg smått förvånade ut, kunde det här vara samma dotter som tillbringade en hel del tid med att försöka pricka dem och mormor med äppelkart när de låg och försökte ta igen sig i hängmattan?

Men i alla fall, jag blev visad en bänk, där jag satte mig, och fröken harklade sig och hummade, och sedan så gick helt plötsligt alla föräldrar ut, de vinkade när de gick och såg ganska glada ut, tyckte jag, och plötsligt var det bara alla vi barn och fröken kvar.

Hon ropade upp oss och förklarade att vi skulle säga "Ja." med hög stämma när vi hörde vårt namn, och sedan fick vi papper och kritor framför oss.
Jag hade vid det laget börjat sakna mina föräldrar lite, bara lite, men jag minns att jag tänkte "Men vaddå kritor och papper? Rita kan jag ju göra hemma.."
Sedan förklarade fröken att vi skulle få rita vad vi ville, och att det här var den allra första skoldan och "var det inte spännande så säg?" Vi skulle få äta i matsalen och ha rast, precis som de stora barnen och vi skulle få lära oss att läsa och skriva, "ska inte det bli kul?" och ville vi någonting så var det bara att räcka upp armen.

Vid det laget hade några av de andra flickorna börjat snyfta tyst, en del pojkar såg smått glansögda ut, vi hade ju inte varit med om något liknande förut.
Fröken kände sig nog lite desperat, så hon la in en högre växel och försökte tala om hur underbart det var i skolan, och hur mycket vi skulle lära oss, men det fick bara till följd att fler började snyfta. "Var är mamma?" sa någon. "Din mamma har gått hem." sa lärarinnan. "Hem!??? Hur ska jag komma hem då? Jag vill att mamma kommer!" "Hon kommer, hon kommer och hämtar dig sedan." sa den alltmer stressade lärarinnan. "Men när då?" Jag kan ju inte klockan!" pep det upprörda barnet.

Jag kände ju själv att mina tårar inte var långt borta, jag kämpade emot och jag hoppades att pappa och mamma kunde klockan bättre än jag, för annars låg jag risigt till, sedan började jag fundera på hur länge det här skulle fortgå, så jag räckte upp armen och sa "Fröken, fröken, hur länge måste man gå i skolan?"
"Ja, idag slutar vi tidigt." sa lärarinnan.
"Nej, men hur länge, sedan menar jag," framhärdade jag.
"Ååh... Jaa, i nio år. Minst." strålade lärarinnan som antagligen kände en viss lättnad att prata med ett barn som inte grät.

Då brast det för mig. Det var precis som i Kalle Anka, när man såg björnbusarna bli tillfångnatagna och i nästa ruta är det bara ett stort svart galler som faller ner.
Jag grät så att tårarna sprutade.
Hela mitt liv kändes förstört.
Nio år.
Minst...
Tårarna rann hela den dagen i skolan, jag grät när mamma kom och hämtade mig och jag grät hela vägen hem.

Ja, herregud... Kanske dagis och inskolning hade varit en bra idé, nu när jag ser tillbaks...
Och nu sitter jag här och funderar, minnet är så starkt, hur det kändes och den totala känslan av att barndomens kravfria tillvaro var slut (ja, du har rätt, jag klädde det inte i dem orden, jag var trots allt bara sju, men känslan var precis den...) och jag undrar, är det bara jag som minns det så starkt, den första dagen i den första skolan i den första klassen? Jag tror inte det, men jag är ju också säker på att alla inte upplevde det så hemskt som jag gjorde. Jag skulle bli glad om du delade med dig. Om du minns....