Bränn alla broar.

Det är underliga tider nu. Strange days som Doors sjöng.
Så många bekanta och vänner som bryter upp, är det hösten som gör sig påmind och påminner om att det känns som höst i deras liv också?
Jag vet inte. Men jag vet att vi pratar mycket, kvinnor gör ju det, sägs det.

Vi diskuterar om det är värre med en lögn eller om det är värre att enbart berätta en bit av sanningar, att välja att utesluta de delar som kanske kan bli besvärliga.
"Ja, det är värre när man inte får veta allt." säger en.
"Nej, men det kanske görs av hänsyn?" säger den andra.
"Men om det görs bara för att den personen ska slippa att stå till svars?" säger en tredje.
"Det är värre med lögner" säger en fjärde.
Och jag säger
"Ni vet, ett citat jag kommer att tänka på är "Bränn alla broar." Det är kanske det man ska göra?"
"Man kan ju inte bränna allt? Ens förflutna är ju med ändå."
"Bränn och gå vidare, men ha kvar det som är bra?"
"Jag vet inte, det låter typiskt manligt, "bränn alla broar" liksom. Så enkelt är det ju aldrig."
"Nej... Det är kanske inte det. Men jag gillar det uttrycket, ibland måste man bränna vissa broar för att en del människor inte ska ta sig över längre..." säger jag.

Och vi fortsätter att diskutera, vi vänder och vrider och vi säger "Och sedan då? Ska man träffa någon ny igen och allt är sååå underbart... För ett tag, och sedan är vi på väg i nerförsbacken igen? Vad är det för mening med det??"
och någon annan säger
"Jag vet bara det att jag ska aldrig, aldrig mer slösa min tid på någon som inte kan prata! Man måste ju kunna prata med varandra!?"
och någon annan säger
"Men det är ju just det, "Man" kan sällan prata, eller i varje fall, de män vi väljer pratar inte. De gör."
"Så är det..." säger någon annan. "vi har ju faktiskt gjort ett val vi med, det är ju inte som att vi inte är delaktiga i att det har blivit som det blivit, men vafan... Man överser så länge men till slut kan man inte överse allt för det har blivit en hög som blivit ett berg som blivit högre än Kilimanjaro och allt man ser är allt som irriterar och man vet att man aldrig kommer att vilja ens försöka att kliva upp på berget för att se om utsikten är bättre därifrån, man tar en annan väg och ja, kanske man bränner en bro, en hängande bro som gått till den andra människan som man en gång tyckte var underbarast i världen. Men det räckte inte."

"Jo. Så är det kanske. Vi är inga bergsbestigare. Vi går runt. Eller finner en annan väg. Eller inte."
"Men jag vill ju bli gammal med nån!" säger en.
"Jo, vem vill inte det?" säger någon annan.
"Men hur ska det gå till? Om man aldrig hittar hem? Eller till ett berg som är lagom högt med en lagom trevlig hängbro där inte allt gungar fram och tillbaks så man blir yr?"
"Jag vet inte."
"Man kanske skulle varit nöjd med vad man har? Inte bry sig så mycket? Låta åren gå och vara lite lagom smånöjd?"

Och vi suckar och vi tänker att det blir inte lättare med åren. Det blir inte lättare att förstå sig på andra människor, eller att ibland förstå sig själv heller.
Och utanför fönstret är det höst, det luktar eld i luften, jag vet inte riktigt vad det är folk bränner så här års, det är nog inte broar, men någonting är det.