Tomt.

Jag har dragit mig för att skriva sedan i tisdags.
I tisdags eftermiddag var jag tvungen att att ta bort Diesel.
Ni som har djur vet precis hur det känns.

Jag har inte så stor lust att gå in närmare på det, det räcker med att säga att det är tomt.
Men det viktigaste var att han inte behövde lida.
Det märkliga är att emellanåt går det riktigt bra, sedan tittar jag reflexmässigt mot hans kudde och inser att han aldrig mer kommer att ligga där igen. Och då är det kört.
Jag har inte haft så stor lust att gå in på bloggar jag följer och se den lilla bilden av honom, där han ser ut att le, ett tandlöst leende, när han bara var en liten kattunge.
Men nu när jag ser det känns det ändå som den bilden ska vara kvar.
Tretton år kan gå så försvinnande fort och saknaden är stor.
Men livet går vidare, lite långsammare, lite mer eftertänksamt men det går vidare.
På balkongen i snön ser jag hans tassavtryck och Asta tittar efter honom vid matskålen, det är tomt efter världens bästa röda katt.