Ja.
Nu är det så här.
Jag är en stolt friherrinna till ett torp någonstans vid en åker någonstans vid en loge någonstans vid en landsväg någonstans vid en kyrka någonstans vid en en...
Jag vet inte vad jag ska göra med det, vad det ska bli av det eller hur eller varför eller någonting egentligen.
Igår åkte jag längs vägen, fick berättelser om människorna som bodde där, lite bakgrundsbeskrivningar av folket inuti hus-skalen.
"Folk lämnar varandra i fred här" sa min vän.
Det är gott att höra.
Jag är inte mycket för granngemenskap och byalag och fester i trädgårdar med osande grillar och färgglada paraplydrinkar.
Jag är inte mycket för paraplydrinkar överhuvud taget. Det är inget rejält över det.
Jag är en rejäl kvinna. Jag vill ha min öl. Jag vill ha min whisky. Jag vill inte sitta och plocka bort små inredningsdetaljer ur det jag ska dricka och jag vill inte ha frukt eller små isbitar i mina glas.
Hm, hur kom vi in på det?
Det var ju huset med dess omnejd vi var inne på...
I alla fall, allt medan vännen pekade och berättade så kom personerna till liv, där bodde han, mannen som hade sina föräldrar på armslängds avstånd, "Han bor själv." sa vännen.
"Och där bor han.. En sommarkväll när det var strul med dåvarande mannen tog jag cykeln hit, vi drack kopiösa mängder och sedan tog vi våra cyklar och cyklade in till byn. Det var helt galet..." säger vännen och jag får en bild av henne cyklande bra beskänkt på landsvägen i en stilla sommarkväll.
"Där bor ingen. Det ska vara sommarhus men ingen kommer dit... Och där bor en familj, två barn, en hund..."
Rent bildligt känner jag till varenda granne nu, jag har skapat mig bilder av hur de är, nästan av hur de ser ut. Det ska bli intressant att se om de passar in i bilderna när jag väl ser dem på riktigt... Troligen inte...
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur det kommer sig att hon vet så mycket om folk som alltså lämnar andra i fred, enligt egen utsago. Men det är klart. Folk pratar, det har vi alltid gjort, ända sedan vi började med grymtningar som sedan blev talord.
Och nu, när jag sitter här kan jag inte låta bli att fundera på vad de hört om mig...
Jag undrar vilken bild de har av mig och jag undrar om den bilden kommer att passa in när de väl ser mig...
Jag hoppas att jag inte passar in i mallen de byggt upp av mig, det vore förbannat tråkigt att vara så förutsägbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar