Undvik!

Alltså, ingen är intresserad av hur gullig någon är i en bok. Ingen bryr sig om hur svallande håret är, hur putslustiga vännerna är (som alla kan passa i en storlek 0, vad fan det nu ska vara bra för?) eller hurdana små söta toppar de köper för att ha på sig eller hur bruna eller ickebruna de blir i solen.

Därför måste jag varna för Ps.I love you. Den boken är inte bra. Den handlar om Holly vars man går bort men han har lämnat ett brev för varje månad och dessa skall hon läsa och utföra vad han skriver att hon ska göra.
Skitbra idé för en bok, eller hur?
Men det bidde ingen bra bok. Jag vet att det blev en internationell bestseller och hur det gick till har jag ingen aning om.
Jag har givit upp på sidan 234, jag är inte intresserad av hur det går. Karaktärerna är lika intressanta som statister, eller rättare sagt, de känns som statister i boken. Alla är smarta, söta och jag förmodar att det ska kännas som klipsk dialog men mig får den bara att stöna. Boken känns som en dålig Marian Keyes och du vet hur en dålig Marian Keyes känns. 
Usch. Läs inte boken. Gör inte det.
Men.
Läs boken jag rekommenderade av samma författare i föregående blogg. Där kan vi snacka om utmejslade karaktärer! För det är karaktärer vi vill ha, eller hur? Vi vill ha karaktärer som hoppar ut från boksidorna och sätter sig bredvid oss och talar om för oss vad de gör eller säger. Karaktärer som har just a little more bite! 
Och humorn är sylvass i den boken. Underbart sylvass. Den ska du läsa.
Men inte den här. Sätt dig hellre och knyppla en matta, fläta kattens päls eller gör vad som helst men undvik PS. I love you.




P.S: Jag menar det.
D.S.

En vecka precis som förr, utan nät.

Jag tror att det är någon vecka eller så som jag har levt utan internet. Frivilligt.

Jag hörde nämligen någon säga något så jävla dumt på radion, att det var viktigt att hålla sig uppdaterad inom social media. Hon menade då kändisars.

Motvalls käring har jag alltid varit och jag drog djupt efter andan och sa 'Det var det dummaste jag har hört!' (vilket det i och för sig inte var, man behöver bara kasta ett getöga över pölen och se vad det orangea trollet häver ur sig dagligen)....

I alla fall, jag tänkte som så, varför inte skippa nätet och leva som jag gjorde förr. Innan nät. Det har varit intressant, lite har jag varit online för att svara på meddelanden från själar som hört av sig, de flesta har jag istället ringt upp på (guuuuu vad bra det är när jag kan ringa och prata med intet ont anande själar) messenger förutom de som jag vet inte tycker om att prata i telefon. Jo, du har rätt, jag tycker heller inte om att prata i telefon vanligtvis men alla regler har undantag...

Så, vad har du gjort? Frågar du som är min vän av ordning.

Jag har läst! Åh, så mycket jag har läst! George Orwells 1984, en annan som heter 'De imperfekta' (sorglig och vacker), Cecelia Aherns böcker och där hördudu, har du penna? Du MÅSTE läsa 'Mitt liv och jag' ! Du måste!

För visst har du ungefär samma humor som jag och visst älskar du när böcker är lite halvgalna med klokheter insprängda utan att det känns som att någon har bakat en jävligt stor moralkaka och försöker tvinga in den med murbräcka i din mun?
Den är så bra! Inalles har jag väl hunnit med fem, sex, sju böcker. 

Samt lyssnat på musik. Jag menar; lyssnat med alla mina sinnen. 

Inte tittat på tv mer än nyheterna på morgonen, för du vet, det är bara skit på min tv just nu.

Och jag har pratat. Som sagt. Jag är introvert till naturen men ibland tar jag ett skutt ut ur introvertiteten (hm?) och ibland är det till och med roligt.

Och jag har städat. Nåja, lugn nu, det var lika jäkla träligt som vanligt.

Och jag har skrivit brev! Så mycket så att fingrarna blev bläckblåa och värkte. Åh, minns du den känslan? Visst är den fin? Sedan har jag postat brev. Och jag vet att det kommer att bli leenden när det läses. Det är fint. 

Och jag har skrivit andra saker. Vid köksbordet med katterna på köksmattan och inget mer ljud än kylen och frysen som diskuterat mina livsmedelsval.

Och jag har lekt med katterna. Så pass att jag svär att jag hörde dem fnittra. Grejen med katter är att ju mer uppmärksamhet man ger dem, desto mer får man tillbaka. I alla fall är mina så. Jag pratar normalt sett mycket med dem och får svar, ibland till och med något som låter misstänkt likt suckar. Den här veckan blev yngsta katten lite hes efter allt prat som vi hade. Inte jag dock. 

Om jag saknat nätet? Nej, faktiskt inte. Och det känns skönt. Jag njuter dock av att veta att det finns. Och folk som behöver ha tag i mig vet var de kan finna mig. De riktigt snillrika letar sig fram till mitt youtube-konto, ett av de ställen som jag faktiskt får notifikationer ifrån när någon hör av sig. 

För övrigt, det här med kändisar, det finns bara ett fåtal jag anser är värt att följa, Lundell brukade skriva en blogg men jag tror att han lagt av. Och Stephen King för att han så mästerligt tar ner den orangea mannen. Samt har tips på böcker och musik. Sedan är det lite artister som har roliga saker för sig och inte nödvändigtvis håller på och tjatar om makeup, stilar och fan och hans mormor.

Hm, det var nog allt, jag ska ta en sväng och se till att alla mina favoritvideor finns kvar på youtube och säga hej på twitter. Kör försiktigt och använd skoskydd som de säger någonstans. Vi hörs. 

Läs burken innan. För bövelen.

Johodu. Det är inte att undra på att jag har suttit här och småfnissat och gapskrattat högt.
Här sitter jag och ska ta det lugnt eftersom jag laddar upp för en fight på en auktionssajt senare. Läser och förkovrar mig samt inmundigar två alkoholfria öl.
Jo. Jag vet. Det är ju helskumt med folk som dricker alkoholfritt. Jag är en skum människa. 

I alla fall, här sitter jag, läskar gommen och börjar småfnittra mer och mer. Särskilt mycket fnittrade jag när jag skrev på min engelska blogg för jag hade så vansinnigt roligt. Nu har jag ganska mycket roligt i vanliga fall så jag tyckte inte att det var så märkvärdigt.
Sedan läste jag lite här och där. Och skrattade som en glad älg.
En riktigt glad älg. Frustande.

När jag reste mig för att gå och sätta på lite tevatten samt eventuellt ta en till alkoholfri öl så slängde jag ett getöga (jag vet, det är som ett zoo härinne ikväll, eller hur?) på burken och läste 3.5% på burken och vandrade iväg ut i hallen. Vid spegeln så hade mina tankar hunnit ifatt kroppen. 
Vänta nu... Vad var det jag läste? 3.5? Neej.. Det är ju alkoholfri öl. Då kan det inte vara 3.5. Det är ju fel. Marscherade raskt tillbaka till burken och skärskådade den.
Mycket riktigt. Det stod 3.5%. Motvilligt imponerad nickade jag och tänkte att det var ju inte underligt att det smakade så bra och att jag öste i mig två burkar som om kung och fosterland hängde på att jag drack upp.
Inte undra på att jag haft sällsamt roligt. På nästan fastande mage och allt.

Där ser man. Lite salongsberusad på måndagskvällen. Inte hade jag trott det. 

Roar mig....

Jag har roat mig och uppdaterat min engelska blogg, känns fräscht och lite som att komma hem igen. Jag började trots allt min bana på engelska.
Vad har jag att rapportera, undrar du?
Jo, jag såg Danny Collins på tv härom kvällen, i slutet får man se mannen som historien är byggd på, Steve Tilston. John Lennon hade skrivit ett brev till honom men det tog 34 år innan Steve fick det. John hade också skrivit sitt telefonnummer.
2005 fick Steve ett email från en amerikansk samlare som undrade om han var Steve eller någon släkting till honom. Vad som hänt under alla dessa år med brevet verkar ingen veta, Lennon hade adresserat brevet till den journalist som också hade intervjuat Steve.

I filmen så funderar Danny på vad som kunde ha hänt om han fått brevet direkt. Det gör Steve också och säger att han skulle ha tagit sin gitarr och kanske hade de spelat lite ihop och antagligen haft det hur roligt som helst och att det som är jobbigt är att det är en väg han aldrig kunde ta och att livet är ju fullt av val om vilka vägar man ska gå och att det länge var smärtsamt att det här var en väg han inte ens kunde välja att ta.

Jag tycker att det är en fantastisk historia och filmen är bra, Al Pacino spelar huvudrollen och den mannen skulle troligen kunna porträttera en pingvin så att det vore sevärt.

För övrigt, jag har läst en bok Anna Jansson, Ödesgudinnan på Salong D'amour.
Läs den! Den är så bra och inga kvinntimmer med larviga  hårsvall och timglasmidjor och väna små pipskratt. Och då handlar det ändå om en hårfrisör och hennes öden och äventyr! Helt underbar bok, jag läste slut på den på en eftermiddag.


Jag har städat ur mina köksskåp. Total helrengöring. Diskade allt. Allt. Slängde saker jag inte behöver, gav bort sådant som kunde ges bort. Det ekade nästan i skåpen när jag var klar. Och jag var nöjd. 
Det finns ingen mening med att ha en massa saker jag inte använder.
Samt, jag har frostat ur frysen. Jag förundrade mig över en del saker jag köpt, de måste ha tillkommit när jag varit rejält hungrig, sådär hungrig att vad som helst åker ner i kundvagnen.

Samt; jag har skaffat en chokladlåda. Något som jag borde ha gjort för länge sedan. 

Hur man läser min blogg.

Jag har tid över. Så jag tänkte skriva en manual om hur man läser den här bloggen. (jo, jag kan se att du ser ut som ett frågetecken nu... )
Vän av ordning kanske tror att det är så enkelt som att läsa bokstäverna och forma meningar i hjärnan.
Det kan verka så.
Men det är bara steg ett i hela processen att läsa den här bloggen.
Efter att man har läst bloggen ska man 
alt 1/ ta ett steg tillbaka, djupandas och fundera på vad man just läst.
alt2/ skaka på huvudet och återgå till att knyppla köksbänkar.
alt3/ raskt peta sig fram till kommentarsfältet och skriva en kommentar.

För den som nu undrar om det finns ett rätt alternativ så vill jag meddela att alla tre alternativen är rätt. 

Jag får backa lite här nu, en fb-vän påpekade att jag bör tala om att man läser uppifrån och ner, samt från vänster till höger.
Om någon till äventyrs börjat nerifrån och upp samt läst från höger till vänster och fått någon mening i det så vill jag bara gratulera. Ingen tårta till dig dock.

Sedan! Nu kommer vi till riktigt interaktiva grejer. High tech! Jag är omåttligt stolt över bilden till höger. Titta där. Japp. Katt. Gäspande katt.
För muspekaren över bilden på katten (jag vet, roligt så att det inte är sant, eller hur? Sådan är jag, otroligt skojsam och alltid pigg på humoristiska saker).
Nu klickar vi. Långsamt och bestämt.
Och titta! Du kommer till min sida!

Jag vet. Lägg av och jag tror inte det är sant och va och hur är det möjligt?
Det är det inte.
Det är inte min sida. Inte min riktiga fb-sida. Innan man äntrar den så måste man ha svart bälte i humor och vara råbarkad som en björnbuse i motvind.
Men man kommer till Ulvstrumpas sida. Som är bloggens sida. Som är min.
Stiligt, va?

Där kan man meddela sig med mig. (tror jag, jag måste kolla inställningarna en vacker dag men jag har bara tittat in för att delge mina uppdateringar, säga 'Hu!' och 'Fan heller!' åt fb-reklamen som försöker få mig att betala för att tvinga på ännu fler oskyldiga människor reklam för min sida.
Jag är en snäll människa. Jag vill ingen så ont.)
Kanske drumpf. Men han är inte intelligent nog för att läsa uppifrån och ner och från vänster till höger ändå. 

Hm... Var det allt? Jag tror det. Om det finns några dunkla moln så talar du säkert om det för mig. Finns det dunkla moln på din himmel kan jag inte göra så mycket åt det mer än att gratulera och fråga var du befinner dig och om det regnar så packar jag en resväska och står på dig trappa om ungefär tio sekunder.

Hej Ursula. (och ni andra om ni till äventyrs finns )

Jag tänkte att jag adresserar Ursula direkt eftersom jag först måste säga att 

fa-an så besviken jag blev på slutet.

Det kändes bara som ett eländigt hopkok av elände, som om manusförfattaren fått slut på idéer och bara slängt in lite (mycket) otrohet och lite hittan och dittan.

Så b. Så tråkigt.

Nog för att Gillian är en virrpanna men det finns ingen bra förklaring till varför hon var så onöjd med att möta ostmannen för att sedan hoppa i liten lastbil för att vara otrogen för att ge igen på den blivande maken. Eller Carolines exman, för att hon blev svartsjuk för att han pratade om Caroline?
Meeeeen.... Och när Caroline har bytt däck och ramlat i hästdynga så kramas de när Caroline ska gå? Utan att Gillian får någon hästdynga på sin bröllopsklänning?
Nej, jag blev trött. Och inte imponerad.

Men, det finns glädjeämnen, hör här; Kalla fötter, säsong 6 finns på Tv4play.

Och det är SÅ bra!!!!!! Jag har inte sett alla avsnitten men jag blir så glad när serier håller.

Jag funderade lite på att skådespelarna är sig så lika efter tretton år. Men jag antar att en del har tur med utseendet. Precis som en del har tur med vädret.

Själv har jag inte haft någon som helst jävla tur med vädret.

Sol varje dag. Eller klabbigt klibbigt väder som får mig att vilja gå ut i skogen, omfamna en tall och bara vråla ut att nu räcker det fan med sommar.

Idag är det grått och lite småregn. Och klibbigt. Vad ska det ta för att en vanlig människa ska få vanligt grått regn utan att känna sig som om man vandrat in i Hans och Gretas ugn?
Va?
Jag bara frågar.

För övrigt så är världen mer eller mindre uppochner. Det beror på var man befinner sig. 

Stuntkatter och bara för att alla andra gör det så vill inte jag.

Jaha. Det är såhär Liberace hade det, tänker jag där jag ligger med huvudet vilande på en guldpaljettkudde.
Inte speciellt bekvämt eftersom paljetterna är hårda och omedgörliga. Andra sidan av kudden är omöjlig, den är glansig och huvudet glider av som om det vore en smörklick i en het panna.

Det är svårt med kuddar. Om jag lyfter huvudet från min glansiga position så kan jag räkna till 10 kuddar i soffan. Och tre ovanpå plus en nalle.  Ingen av kuddarna är bekväm. En del känns som om de är stoppade med potatisar, en del är för mjuka och en del är stenhårda som om det vore mursten i dem och en del är som sagt paljettklädda och bara till för, hm, ja, jag vet inte vad de är till för.
Kuddarna ovanpå soffan och nallen är där för att hindra yngsta katten från att kliva bakom soffan och svinga sig upp på min Tutankhamon-matta som hänger på väggen. Rakt upp klättrar han och så kastar han sig ner med dödsförakt och far iväg som skjuten ur en raket. '

Jag tyckte att det var synd om folk som satt under mattan och löpte risk att få en knubbig katt i huvudet så jag satte dit kuddarna. Det stoppar inte yngsta katten dock, han har kommit på att tar han sats tillräckligt många gånger från golvet, ungefär som en fjäder, så åker kuddarna bort och han kan utföra sina cirkuskonster.
Det är en ständig kamp mellan honom och mig. Tutankhamon säger ingenting. Han tiger och lider. Egyptierna gillade ju katter. Något säger mig att kanske unge Tut inte skulle vara så förtjust i den här språngbrädeakrobatkatten.

'Men hur känns det idag? Efter urladdningen om fötter du hade igår?' frågar vän av ordning.
Jotack. Bättre. Jag har också några fler tankar om det.
(Släppa ämnet? Icke, jag är som en terrier med ett tuggben)

Det jag tänker på är fortfarande det här 'alla gör det'.  Jag minns fortfarande när jag (inte) gick i skolan och skolpersonalen försökte övertyga mig om att 'alla barn går i skolan' var ett skäl för mig också att gå i skolan. Jag minns att jag tänkte att bara för att alla andra gjorde det så behövde det inte betyda att jag också skulle göra det.  
Det känns ibland som att folk hoppar på saker enbart för att ingå i en flock och det där har jag aldrig begripit mig på heller. Jag var annorlunda som barn. Jag visste det. Jag hade heller ingen önskan om att ingå i några flockar. 
Det är likadant nu. Jag trivs med människor ibland. Men jag trivs inte med att följa med i strömmar där jag inte ser något skäl att vara.

Du vet, det är som med mode, ibland tycker jag att det verkar som om folk tar på sig vad fan som helst bara för att det är inne. Eller alla klipper sig likadant. Eller (hu!) när alla tog duckface-foton. Var det ingen som reflekterade över hur de såg ut? Den enda som gått iland med att truta med läpparna och se snygg ut var Marilyn Monroe. 

Och nu går alla i supertighta träningskläder. Jag gratulerar dem som går iland med den looken. Själv har jag ingen önskan om att se ut som en kassler som blivit insnörd i band, vilket är den look jag skulle få. Jag vet att folk säger att kläderna andas. Det är bra det. Jag kommer i mina vita xxl-tshirts som jag snott (err, jag menar lånat) av expojkvänner och mina blå träningsbyxor som är behagligt urtvättade. 
Det är ingen snygg look, det ska villigt erkännas. Jag är för övrigt ingen syn för gudar på mornarna när jag drar fram längs vägarna som en osalig ande. Det finns joggare som stannat, dragit efter andan och stirrat på mig där jag kommer högröd i ansiktet med t-shirt, träningsbyxor och håret fladdrande i vinden.
Det bjuder jag på.