Grinig men jag ler nu.

Jag skulle skriva om hur jäkla grinig jag har känt mig på sista tiden samt uppmärksamma att jag fått en ny följare, följaren kan jag varmt välkomna till detta kaos som är en av mina platser på webben.
Men.. 
Grinigheten; allt från handfat som också blir fotbad, vilket i och för sig är smidigt men inte så skönt när man har strumporna på sig, rör- och stambyten (kollektivt 'HU!' är på sin plats) mobiler som kanske (peppar,peppar) tänker lämna in varvid jag börjar läsa om nya mobiler men måste sluta för att jag blir så GRINIG när jag läser 'feel glamourous' och jag morrar 'Men vad fan, det är en telefon, finns det någon människa som känner sig glamorös av en sån?!
Och så läser jag vidare och du vet ju, precis som jag, de vill att vi ska tro att livet är detsamma som ett uppkopplat liv och det vet ju både du och jag att det är lögn och förbannad dikt.
Livet är vännerna som ringer och pratar/skäller/skrattar/ställer till med rackartyg, böcker som säger 'Läs mig!' och djur som ska klappas och om du har barn så är det barn som ska lekas med och omvårdas och sjöar och hav som du ska sitta vid och njuta av, kanske plaska runt i eller till och med segla på om du är lagd för det. Livet är regn mitt i skogen så att du får ställa dig under en gran eller vandra hem plaskvåt. Livet är att vakna mitt i natten och fnissa åt något som någon sa och livet är inte, kommer aldrig att vara uppkopplat. Inte mitt i alla fall. 
Grinig var ordet.
Men.

Nu ikväll när jag skulle vara grinig och allt så kommer Mmmbop på youtube och jag ler så att om inte öronen var i vägen skulle antagligen leendet gå runt huvudet på mig.
Jag älskar den låten. Den är april, i ett sommarhus som jag delade med en bindgalen (detta sagt i bästa bemärkelse, kanske ska jag kalla honom 'temperamentsfull' istället?)  kock och två katter.

Snön ligger fortfarande kvar på sina ställen, men på baksidan av torpet har den börjat smälta och som seden är, när någon har ett sommarhus så hälsas man på eller hälsar på. Därför sitter ett gäng av våra vänner i solgasset och lutar sig tillbaka och lapar sol allt vad de orkar.
I fönstret som är öppet spelar radion och där sitter också en vacker vit katt.

Helt plötsligt, antagligen efter solöverskott så börjar våra vänner att skotta bort all snö på baksidan, all snö de kan komma över, med händer, med grytlock, alla tillhyggen de kan få tag på.
Samt snö slängs på varandra. Givetvis.
Och mitt i kaoset och skriken och jagandet och skyfflandet och slängandet så kommer Mmmbop på radion och alla börjar sjunga med.
Inte konstigt att jag ler när jag hör den.
Eller hur?

Ingen är Einstein mitt i natten.

Vissa dagar så vet man att Murphy står bakom en husknut och fnittrar och gör glädjeskutt.
Först, fast det inte är först så ringer det på dörren och en byggnadskille står utanför och säger 'Vi stänger av vattnet...' varvid jag först sade 'Vad bra att ni säger till...' för att sedan utbrista 'Jag visste att jag skulle ha duschat direkt, fan också!' vilket fick grabben att le och säga att jag kunde fylla på så att jag i alla fall har kaffevatten. Det såg troligen ut som om jag behövde det.
Så det gjorde jag. Allt medan jag mumlade förbannelser. Jag är mycket bra på att svära. En del tror att bruk av svordomar visar på brist på vokabulär. Inte alls, säger jag. Jag kan prata byråkrat om det bara behövs men jag anser att det finns få saker som ger sådan tyngd som vackert utplacerade svordomar när jag behöver få ut min hjärtas mening. För övrigt så känner jag med alla människor som jag givit blanketter med 312 kopior och bett att de ska läsa igenom, fylla i och signera med sanningsserumsbläck. Jag vet vad ni gick igenom. Nuförtiden så morrar jag bara jag får en blankett från någon myndighet. Kallas det karma, månntro? Jag vill då påpeka att jag inte någon gång njöt av pappersexercisen. Förutom när det var någon dryg viktigpelle. Jag är trots allt inte mer än människa.

Men först, innan byggnadsgrabbar, klockan 3.45 beslutade yngsta katten att det var en bra tidpunkt att få upp en hårboll. Bredvid sängen.
Jag säger inget om det, men jag visste vad som komma skulle. 
Och jodå.
Äldsta katten far väl upp ur sin slummer och ska hålla räfst och rättarting med yngsta katten som har mage att få upp en hårboll mitt i natten och störa hennes skönhetspälssömn! Nu jävlar, ska han få, muttrar hon och så är det igång.
Troligen får hon in en riktig femetta rakt mellan öronen på yngsta katten för han vrålar i högan sky, matte ställer sig upp i sängen och ylar 'Vad håller ni på med?!' (ja, det är en dum fråga men mitt i natten är ingen Einstein) och det morras och springs i hallen som om det vore en sängkammarfars utan farsdelen.

Efter att jag sagt till äldsta katten att man inte beter sig sådär, (ett argument som hon inte verkade imponerad av) så huserade en styck katt under sängen morrande och en annan satt i hallen och talade om att om någon bara visade ett morrhår i hallen så skulle det bli en fight som finge Ingos fighter att blekna.

Då gav jag upp. Svärande tog jag kudde och filt och sade till katterna att man kunde ju tro, att när man lever ensam så behöver man inte lämna sängen och sova på soffan. Men icke då. Skaffa två katter och sedan kan man få känna på hur det är att soffsova ändå. 

Så jag gick och lade mig på soffan, ity efter tidigare gräl har jag märkt att ligger matte på soffan så är katterna lugna. Det var de nu med. De sov som små grisar, de monstren. Det gjorde inte jag. Jag tittade på klockan både en och två och tre och tjugo gånger.

Så här är jag nu. Inte utvilad. Inte nyduschad. Men jag har kaffevatten. 
Alltid något.

Källor till förnöjelse. För mig.

Källor till förnöjelse:
Shortbread. Och nepp, mördegskakor går inte lika bra. De måste vara från Skottland.
Kaffe: Hur skulle jag komma upp utan kaffe på morgonen? Jag skulle sova året runt som någon slags ny sort exotisk björn utan kaffe.
JD: Som att dricka varm taggtråd. På ett underbart sätt.
Sweet: Ingen, säger ingen, kunde eller kan vinka som Steve, ingen kunde eller kan twirla sina trumpinnar som Mick och du, jag vet inte som det är sant, men någonstans läste jag att någon i Spinal Tap hade haft Andy som förlaga för sin rollfigur. Jag kan tro det. Och Brian var ju Brian som var Brian. Därmed har jag sagt utan att säga att de där som turnerar runt nu, vare sig det är den nordamerikanska varianten eller den andra, de kan lika gärna hoppa i någon höskulle någonstans, det går inte att replacera (jo, jag vill ha det ordet och det ska uttalas lite som om Sten Broman hade sagt det på tal om dragspel) sådana personligheter. 

Seinfeld: Jag har funderat på om jag månne var mindre intelligent förr i världen när Seinfeld gjorde sitt segertåg. Eller om jag hade någon annan slags humor. För då var jag inte speciellt imponerad. Nu är jag överimponerad. Det är ju precis som  en vuxenversion av Nalle Puh och hans vänner! Jo, det är ju det! Jag känner igen mig i alla karaktärerna, givetvis inte samtidigt, inte ens jag har en så mångfacetterad personlighet, men du fattar hur jag menar, eller hur? Vi är alla George, Elaine, Jerry eller Kramer i vissa lägen. Underbar underhållning. Jag kom över åtta säsonger på tradera och jag anser det vara årets fynd hittills.

Mick Ronsons Don't look down. Jag har nog lyssnat på den i ett halvår (minst) och jag är fortfarande inte trött på den. Fantastisk gitarr.

Ed McBain. Han var först. Jo, jag vet att jag sagt det förr men det är fortfarande lika sant. Jag läser nu (ja, inte just nu, även om jag är duktig på att multitaska så klarar inte ens jag av att både läsa en bok och skriva samtidigt.) hans böcker om Matthew Hope. De håller fortfarande. 

Osså (som vi kanske skulle ha sagt om vi var nere på Österlen) käre gamle Piraten. Alltid. Vilken ordekvilibrist. 

Samt; chili och vitlök. Jag vet snart inte hur man äter mat utan chili och vitlök i det. Livet blir så trist utan det. För att inte tala om maten. På tal om det, jag hörde någon stjärnkock säga att man skulle ge fan i svartpepparn. Eller han sade nog inte 'fan' men det var andemeningen, för, pepparn gjorde ingenting för maten. Då har han inte smakat min mat, tänkte jag, för svartpepparn är nästan lika viktig som chili och vitlök här. Svartpepparn gör det pepprigt, samt ger maten små (men ack så viktiga) svarta färgklickar vilket gör ögonen glada. Det är vetenskapligt bevisat. Här. I mitt kök. 

Twitter: Jag var orolig när vi helt plötsligt skulle få 280 tecken. Jag är glad att kunna säga att i alla fall de som jag följer har inte blivit långrandiga utan förnöjer mig ständigt med att kunna summera sina tankar på ett kort och föredömligt vis. Till och med jag kan det. 
Där.
Inte här. Här har jag principen att ju fler bokstäver desto bättre, man ska använda heeeelaaaaa alfabetet så mycket som möjligt på bloggar. Alla vet det. Det är vetenskapligt bevisat. På den här bloggen. Av mig själv.

Come dine with me: Mannen som kommenterar är så härligt ironiskt lagom elak så att jag fnissar som en grävling mest hela tiden. Och jag behöver inte känna mig elak för att jag gör det ity de som ställer upp är (hoppas jag) medvetna om kommentatorn. 
Samt, jag behöver inte se det på tv. Det finns i datorn precis när jag vill. Underbart.

Min soffa. Jag har en vän som inte förstår alls vad jag ser i min soffa. Helt obegripligt för henne, hon har försökt sälja mig lädersoffor (för kallt och har man för mycket fart när man sätter sig så glider man av soffan och landar på golvet. Jo. Det gör man.Tro mig.) andra ordinära soffor i tyg som inte är annat än soffor i tyg. Min soffa är i trä och tyg. Samt har tre (!) hörn. 
Jag är medveten om att det finns andra soffor med tre hörn men just den här soffan har mycket speciella hörn. De är som designade för mig. Jag kan inte riktigt förklara hur eller varför, men det är bara så. Och så är det trä. Jag gillar trä. Både i skogen som träd och som trä i hemmet. Det är lite som att ta in naturen i hemmet. På ett kanske inte så trevligt sätt för träet som en gång var ett träd och utan att tveka hellre hade förblivit träd istället för en träsoffa. Men nu blev det ju en träsoffa. Nu när jag har skrivit det så är det inte utan att jag tycker lite synd om träsoffan. Ska ge den lite extra sådan här träpolish nästa gång. 

Katter: Djur överhuvudtaget. Till och med människodjur kan jag tycka om ibland. Det händer inte för ofta men jag har några jag har gjort undantag för i min krets. De är intressanta människodjur och jag inbillar mig att de lär sig saker av mig hela tiden. Nejvars, jag skojar med dig. Något får de troligen ut av umgänget med mig och jag får ut en hel del också. Tankar, förtroligheter och roligheter. Det är inte fy skam.

Att skriva. Jag har oförskämt roligt när jag skriver. Fort ska det gå, det är nästan som om jag förväntar mig att det står någon med en skrivmaskin och väntar på att få fortsätta på nästa startsträcka. (minns du skrivmaskiner?)
Jag har inte tid (läs : är på tok för lat) att korrläsa och när jag väl är färdig så är jag nöjd. Vansinnigt nöjd. Jag är medveten om att det nog inte är samma känsla för dig när du läst klart här, men vi får nöja oss med att det har förnöjt en av oss. Eller hur?

Hm, det får nog räcka så här för den här gången, jag ska dricka te med lime nu (herregud, jag måste ju nämna det...te med lime, te med avocado (skrev jag nästan, eller rättare sagt, skrev jag...) men jag menar givetvis te med aloe vera och popcorn. Fantastisk kombination.

För övrigt vill jag avsluta med att avocado är den lömskaste frukt som finns.

Tänk på att jag kan sitta vid bordet närmast dig.

Jag är här igen.
Jag fick så fina ord från https://villniles.com/ och det finns väl inget som kan få en så motiverad som uppmuntrande ord. Det och choklad. Oslagbart.
Jag tackar så mycket och jag rekommenderar hans blogg å det varmaste.

För övrigt så är det väl inte sådär jätteroligt läge men jag föredrar att inte tänka på det just nu, istället har jag funderat en hel del på ögonbryn. Jag läste nämligen i en söndagsbilaga att nu kan man köpa ögonbrynsmascara. Samt något mer för att få en vattenkammad look på ögonbrynen.

Jo. Känner du mig så vet du troligen vilken min jag fick när jag läste det här. Men så har jag tänkt lite till och på något sätt är det rörande att folk kanske lägger ner så mycket arbete på sina ögonbryn. Jag är helt ointresserad av mina och andras. Enda arbetet jag lagt ner på dem är att försöka höja på enbart ett. Lite sådär sardoniskt, du vet? Jag kan fortfarande inte det. Det retar mig något oerhört.

Men i alla fall, så jag tänker att det är lite gulligt och så tänker jag att jag kanske mött många människor som ägnat tid åt sina ögonbryn och så kommer jag travande som en elefant och ser inte alls för det jag riktar in mig på hos människor är andra saker.

Kroppspråk, vad du har på dig och jag funderar gärna på om du har på dig någonting du tyckt är speciellt fint och är du nöjd med ditt hår idag eller har du en lika hemsk hårdag som jag har, har du glada ögon eller ledsna ögon eller har du ögon som helst inte vill möta någon annans ögon. Tittar du på chokladen lite längtansfullt men har en klase morötter (jag vet, det heter inte det, men det borde det göra, varför ska bananer ha ensamrätt på klasar?) i korgen? Har du likadana skor som Clint Eastwood så går du troligen inte på isigt underlag för mycket, jag vet, jag har haft det själv och jag spenderade mer tid med att glida omkring som en osalig ande på isiga trottoarer än att gå. Ja och nu snackar vi vilda western-Clint. Givetvis.

Om du har någon med dig så tycker jag om att titta på hur ni interagerar med varandra, har ni mycket att prata om eller skulle ni hellre vara på varsin sida av köttdisken med separata utgångar? Äter ni tacos? (det får jag oftast reda på om det är fredag, jo, det är jag som tittar i din korg eller vagn och mumlar 'guacamole....' för mig själv.

Andra bra tillfällen att spana på människor är när de äter. Hur äter ni? Dammsuger tallriken som en sådan där rund manick går av sig själv? Petar undan salladen eftersom den är så bladig? Långsamt och tuggar tjugo gånger innan ni sväljer? Då infinner sig ju genast frågan om du tuggar så långsamt för att det är gott eller för att det inte är gott. Gud, vad jag har velat fråga det många gånger. Jag är aldrig säker såvida inte ätaren torkar sig om munnen med servetten och ljudligt utstöter ett 'AAAH!'
Det är på tok för få folk som gör det. Det skulle underlätta min tillvaro enormt. Tänk på det nästa gång ni äter på lokal. 
Jag kanske sitter vid bordet intill och undrar.

Men.. För att fatta mig kort. (och här förenas vi i ett kollektivt gapgarv.)
Ögonbrynen. 
Har inte insett att de kan vara så intressanta. Ska försöka komma ihåg det.

Nuuuu är det bråttom!!!!

Nu jäklar är det bråttom igen! Ska du lova att gå ner i vikt, upp i vikt, jojobanta, gå åt sidan i vikt, gå uppochner i vikt eller kanske rent av slänga ut vågen eller göra vågen, ska du lova att baka mer, mindre eller börja med din första surdeg eller kasta ut surdegen du bor med eller skaffa dig tre röda katter eller varför inte en ko, glöm då inte att samtidigt skaffa en äng, en röd ladugård och döpa kon till Bella. Eller Flora. Det går vilket som.

Ska du lova att alltid stryka dina kläder eller ska du kasta ut strykjärnet och satsa på papperskläder eftersom det verkar miljömedvetet, fast vid närmare eftertanke kanske du lika gärna kan ta några granruskor och tejpa fast på dig, det lär göra omgivningen glad, kanske inte dig lika glad ity det lär inte vara så bekvämt, men å andra sidan, om du tänker lova att alltid glädja din omgivning så är det en bra sak att starta med.

Ska du lova att bli snällare, elakare, mindre cynisk eller mer, eller satsa på att bli enormt odräglig (jag ger kurser i det efter nyår), ska du kanske börja dejta eller sluta och gå i kloster eller bara åka på retreat i två veckor och stirra på en björk tills björken blir trött på dig och går iväg och ställer sig bredvid en gran?

Ska du lova att bli en hejdundrande mästerkock eller i alla fall att sluta att bränna vid tevattnet eller kanske lova dig själv att gå ut och äta så fort kassan tillåter eller ska du lova att gå till snabbmatställen tre gånger i veckan eller enbart leva på björksav och nävervatten?

Ska du lova att aldrig mer använda plastkassar och börja bära hem saker i en korg eller kanske inte bära hem dem alls utan satsa på att starta en egen affär som inte har plastkassar? Men däremot allt annat viktigt, som björksav och nävervatten, penntroll och choklad.  (du får den idén gratis av mig....varsågod).

Ska du lova att aldrig mer umgås med folk som retar dig eller ska du stå ut med gammelmoster Ylvrids gemena blickar i några år till, du vet dem blickarna som får dig att gå hem och bita trasmattan?

Eller ska du lova att bli så där härligt lugn och härlig så att inget kan irritera dig, inte ens gammelmoster Ylvrids blickar? (hör av dig och tala om hur det går.)

Ska du lova att lägga mindre pengar på shopping eller ska du lova att börja att shoppa eller ska du kanske lova att lägga dig på ett gyllene medelläge och shoppa ibland men mestadels utöva fönstershopping och därmed äntligen lyckas att spara ihop till en ny trasmatta istället för den sönderbitna mattan?

Ska du lova att inte äta choklad? Nä... Glöm det.. Sån't kan man ju bara inte lova! 

Ska du lova att börja motionera eller ska du lova att fortsätta att motionera eller ska du lova att dra ner lite på motionerandet eftersom du nött ut stubben överallt i skogen där du dragit fram på dina joggingskor så att hararna och rådjuren sitter och gråter så översiggivet för att det inte finns något gott kvar att äta?

Nå.
Ska du?
Vad sa du?
Vad jag ska lova?
Åh... Ingenting. Ingenting alls. Jag lovar att lova ingenting. Tro mig. Det är lugnast för alla.
Och... Gott nytt om vi inte hörs innan dess.

Har du?

Har du.....
trimmat grisen, skållat skinkan, trillat köttbullarna, skakat trasmattorna, badat katterna, köpt ett rivjärn till ilskna kusin Berit, en kakform till ständiga baktanten Ester, en papperstallrik till dietfanatikern Urban, en köksklocka med gök som kommer ut ojämna klockslag och lite när han vill åt tidsoptimisten Urban, ett förkläde till mastercheffanatisten Bo,en selleri till vegetaristen Yrkus,en familj med en triljon mjuka nallar gjorda i cellpapp till den miljömedvetna 5-åringen Burt, en marsipangris till ekobonden Ingrella, en kryddkvarn till hon som aldrig kryddar maten nog och får allt att smaka uppblött papper, en kavaj i lyxig röd nappa till raggaren som drömmer sig bort i tiden, en tub kaviar till utlandssvensken som ska komma hem och gnöla om att det aldrig är en vit jul numera, en snaps till lillefarbror som är så god och glad i skymundan allt medan han undrar om han får gå hem snart och lyssna till lite glad dragspelsmusik istället för det jäkla elektroniska blippbloppandet från tonåringarnas nya julklappar, en spavecka till lilla mor som torkar svetten ur pannan och brottas med kalkonen i köket och en liten pipig mus till katten som undrar när fan alla ska gå hem, samt en havrebar till hästen som står i stallet och har det faktiskt ganska lugnt och skönt?
Nåå? 
Har du?

I slagsmål med granen.

Går ut lite löst på morgonen med att hälla A-fil i kaffet. Oj, vad klumpigt det där såg ut, sa jag. Lugnt. Och smålog åt den dubbla betydelsen. Gjorde helt enkelt en ny omgång kaffe. Lugnt.
Strosade sedan in till vardagsrummet för att läsa text-tv, boxen fungerade icke.
Jaha, då får jag väl läsa det på webben, sa jag. Lugnt. Och gjorde så.
Några timmar senare hade jag ärende in i vardagsrummet igen, då hade boxen självhjälpt sig. Jaha. Så bra då. Sa jag. Lugnt.
Till lunch hade jag tänkt ha något med exstrastark curry i. Lade märke till att jag lyckats samla på mig tre kärl med småtomater. Jaha. Det kanske borde användas. Pasta, perhaps... Sa jag. Lugnt. 
Så jag gjorde min världsberömda tomatsås samt kokade pastan. Glömde totalt saltet i pastavattnet. Det gör inget. Sa jag. Lugnt. Med en så stark och god tomatsås som jag gör så märks det inte ens.
Och det gjorde det inte.

Sedan slår det mig hur märkligt att en del dagar kan inget rubba ens jämvikt. Medan andra dagar räcker det med att man går upp och så är den dagen förstörd. Mycket märkligt.

För övrigt så har jag slagits med min julgran. Aldrig har en kvinna kämpat så hårt med att få ut en plastgran ur förpackningen. Det var som att brottas med en såphal gris. Den satt helt enkelt fast.
Jag försökte att stånga fast kartongen mot en bokhylla för att därmed få igång någon slags hävstång. Kartongen fnittrade och gled undan.
Sedan bar jag ut den i hallen och tryckte den mot dörren. Kartongen gapskrattade och gled åt sidan. Jag svor och kan mycket väl ha nämnt att det är vid sådana här tillfällen jag skulle vara glad åt att vara fler. Inte fler personligheter men en människa till. 
Jag slet. Jag drog. Jag morrade och jag förbannade. Katterna låg och bankade tassarna i golvet och skrattade sig sanslösa. Inte jag.

Till slut reste jag mig från golvet och sa hotfullt 'Två kan leka den här leken!' varvid kartongen hickade till lite förskrämt, sedan kastade jag mig över kartongen och rev upp den ytterligare allt medan jag slängde små kartongbitar omkring mig som om det vore konfetti.

'Nu kommer du ut, din jävla gran!!!!' ylade jag och sedan drog jag för kung och fosterland och star wars och hela jävla planeten. Först gick det inte alls. Sedan började det röra sig lite smått och sedan låg jag platt på golvet med halva julgranen över mig.
Nöjd och ilsken. Jo, det är möjligt att vara det samtidigt.

Sedan klädde jag granen. Allt medan jag sjöng glada julsånger, katterna torkade tårarna efter sina skrattanfall och viskade till varandra 'När ska vi välta granen? Ikväll? Näää, vi låter henne glädjas några dagar... Men sedan...'