Jag vill inte bli gullegullad.

Att bli en tjurig motvalls tant går förträffligt.

Det känns som om jag är precis emot allt.
(Yep, punkåldern revival, here we come again...)

Jag vill inte veta allt om journalistens upplevelser när de ska intervjua en känd människa.
Jag bryr mig inte om de känt sig så upplivade att de hjulat in till intervjun.
Vad de åt till frukost.
Om en knapp sprätte iväg.
Eller om en klack gick av.

Jag vet, det låter illa, men jag är helt ointresserad av journalistens själsliv, matvanor och klädvanor. Jag kan inte rå för det.
När jag läser ett reportage förväntar jag mig att få läsa något nytt om intervju-offret.
Jag förväntar mig att journalisten ägnar sig åt, jag vet inte, men kanske bakgrundsinformation om personen?
Att de ställer frågor till personen?
Att de skriver en artikel som är en njutning, och inte ger mej en känsla av att de hoppat upp i knät på mig och försöker att schamponera mina öron och klia mig under hakan.
Jag vill inte känna mig som journalistens långt försvunna favorit-tant som äntligen kommit tillrätta.
Jag vill inte bli gullegullad med, eller få fakta framlagda med ett joller.

Jag vet. Det är trevligt.
Men det kan vara lite trevligt med att bli behandlad som en vuxen människa också.

"Man har väl sett hur Manolito gör..."

Förbannade snö.
Igår så kunde man sjunga "Vårvindar friska leka och viska" för att fem minuter senare ta "Se det snöar, se det snöar."

Vi var ute på jakt efter fem gröna glashästar som hade tänt en längtan inom mig att äga just dem.
Varför har jag ingen aning om, jag tycker inte speciellt om hästar, eller rättare sagt, jag tycker ingenting om hästar normalt sett.

Mina kontakter med hästar har varit den man har i påläggs-disken, förutom den minnesvärda tiden när jag var 11 år och skulle lära mig rida.
Vid den tiden tillbringade jag varje sommar ute på landet, där min far växte upp, byborna kallade sig själva "de laglösa" och det var en fin stämning av Vilda västern blandat med Bullerbyn.

I alla fall, en "tant" (hon var kanske 26,27, så givetvis var hon tant i mina ögon) hade en häst nere vid sjön, och hon fick naturligtvis syn på mig där jag spankulerade omkring med solsken i blick och tänkte väl att hon skulle göra en god gärning för det lilla barnet.

Sagt och gjort, sadel fanns ingen, däremot tömmar, äntringen av hästen fick lösas genom att jag klev up på en folka-bubbla och därifrån sedan hoppskuttade rakt ner på den arma hästen.

Vig som en orangutang var det ju inga problem för mig, sedan leddes hästen med medföljande kolli ner till ängen.

Därefter leddes vi runt på denna äng, jag övertalades att släppa hästens hals och begagna mig av tömmarna.

Det var mycket roligt, om jag drog i vänster svängde hästen åt vänster, drog jag åt höger så svängde hästen åt höger, och gjorde jag ingenting så gick det rakt fram.

Lätt som en plätt, tänkte jag, och det var ju inte för intet som jag sett cowbojsar-filmer, så efter ett tag gjorde jag som jag sett Manolito göra, jag försökte att mana på hästen med hälarna.

Ackompanjerad av "tantens" vilda ylanden så for jag och hästen fram över ängen, jag återigen omfamnande hästens hals medan jag höll mig i för allt vad jag var värd.
Runt, runt gick det, och när jag varvade tanten för tredje eller fjärde gången så skrek jag "ptrooo" som jag sett Manolito göra.

Hästen hade uppenbarligen inte sett Manolito.

Vi yrde fram över prärien (förlåt, ängen menar jag) i ett halvår kändes det som, men det kan inte ha varit så länge, eller hur?

Till slut stannade hästen och betade, jag lutade mig graciöst åt ena hållet och gled ner i gräset och bestämde mig för att jag skulle aldrig mer gå i närheten av en häst.

Det löftet har jag hållt.
Lätt.

Nej, det blev inte riktigt bra.

Nej, det blev inte riktigt bra...
Jag lyssnade just på "Stormy weather" här hemma, bra låt, men den är inte så stormig som det är här ute.

Tankarna på vindpinade heder och storm som jag har i huvudet, får mig ju att tänka på U2 istället, men just nu är det stiltje i mitt huvud. (ja, det ska ju vara det också nånstans, och är det inte ute så...)

Jag återkommer om jag kommer på något bättre.
Hm.

Vi tar helg nu, va?

Jahapp kids... Vi tar helg nu, va?
Jag tänkte lägga upp Moneybrother's "Stormy weather" eftersom det blåser något helt sanslöst, men latmasken slog till med stor kraft, så jag nöjer mej med att nynna den bakom tangentbordet.

För de, som inte finner det vara nog, kolla youtube, den finns där.
Hoppas jag.

Jag ber om ursäkt, jag drabbades visst av ett PR-syndrom.

.... och när vi ändå är inne på kärlek...

Jag har mina husgudar.

(Och här kan vi iaktta en intressant aspekt i Ulvstrumpas synsätt, när hon nu kommer att hävda att:)

Inget hem är komplett utan några böcker av Fritiof Nilsson Piraten.

(Jo, jag är samma människa som nyss sa att alla skulle få tycka och tänka och gilla och ogilla precis vad de vill. Men detta, gott folk, handlar om trivselfaktor.)

Ert hem kommer att upplysas av en varm låga (Det lät konstigt, låter mer som jag var någon tarot-siande spåkvinna än en Ulvstrumpa i strumplådan... Vi tar om det igen.)

*harklar sig*

Som sagt, ert hem... Ert hem... Ert hem kommer att... Ert hem kommer att stråla av trivsel
(Jag vet... Inte ett dugg bättre... Nu låter jag som en Ajax-annons istället. Vi tar om det igen.)

Jo, ert hem kräva dessa böcker. (Förlåt. Albert Engström-syndromet slog till. Vi tar om det igen.)

Ert hem! Själva skådeplatsen där ni gonar er i trivsel, skulle definitivt bli ännu trivsammare med ett gäng Piraten-böcker. Alla dessa stunder, när ni läser hans berättelser (min favorit är den om han som flyttar en stenmur genom huset.. Underbar..) och skrattar läppen av er, för att sedan kastas in en vild längtan efter att också ni en dag ska liggga vid Haväng och vänta på en vallmo att ska slå ut. Och. Ni kan läsa dem om och om igen. En gång är aldrig nog.

(*slår sig för pannan* Herregud, hur jag än gör låter jag som en dålig reklam-försäljare, vad är detta, PR-syndromet eller vad?)

Jag ger upp.

Bara skaffa böckerna.

De är så jäkla bra.

Men det var ett d---la tjat!

Men då!!!!
(Jag vet... Jag vet.. Jag ska inte läsa överhuvudtaget om morgnarna. Jag ska hålla mig till att på min höjd se på barnkanalen.)

Men, hur, och varför, och när, och hur känns det?
(det är okay att se ut som ett frågetecken här, ja.)

Jag menar, det var ett djävla tjat om kultur. (Jag vet, och här också...)
Bäst tycker jag om dem som travar in och säger att en del kultur är "dålig" och borde "inte uppmärksammas".

Ja!!! Hurra! Låt någon annan bestämma vad vi ska tycka och tänka och se!
Låt oss låta någon annan med dokumenterat "god" smak tala om vad som är bra, och låt oss sen dansa ringdans genom kultursalongerna och strö konfetti över de som "gillas" medan de andra får stå och se på!

Jag menar, kom igen nu... Vi får inte glömma, att de som hävdar att de vet, de är fortfarande bara människor. Deras smak, är just deras smak.
Jag vägrar att dela in kultur i olika mönster eller titta mig ängsligt över axeln när jag läser ett fint gammalt exemplar av Mad.

Det är nästan så, att jag skulle vilja säga att de bär ansvaret för att en del människor tror att kultur är något tungt och jobbigt.
Att de bär skulden för att folk faktist tror att det är jobbigt att läsa en bok.
Eller att folk tror att de måste veta något om objekten innan de snavar in på en museum.
Eller att de tror att opera säkert är fint bara för att någon kan yla långt och länge.
(det är det inte, jag kan yla långt och länge om nån drar mej i håret jag med, men inte står folk i kö för att höra mig.)

Jag vet att jag ofta tjatar om de Montaigne och andra favoriter, men det beror inte på att de är "fina", utan helt enkelt för att de faktist har något att säga mig.
Du vet, där sitter man och läser i allsköns ro, och plötsligt så stiger människan de Montaigne ur boksidorna, rakt från 15oo-talet och snackar direkt med dig. Hur häftigt som helst.
Han var en märklig man, och fruktansvärt rolig mellan varven. Såna män ska hyllas.

Men! Jag är också fullt medveten om att nån annan kan läsa samma böcker och ha samma glädje av det som de skulle ha av ett lass melass. (Ja, vi tänker oss att det inte är nån hästmänniska då.)
Det innebär inte att de har dålig smak, eller att jag har det.
Kultur ska vara nöjsamt, det ska irritera, roa och förarga, talar det direkt till dig och du blir varm i hjärtat, så är det bra för dig, no matter om det råkar vara Let's Dance eller Dave Allen (varför sänder ingen Dave Allen längre? Varför, varför, varför?) eller lyssnar på The Clash eller Livet i Finnskogarna....

Ja, jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt som att säga att kultur är kärlek.

Det borde väl lära mig en läxa...

Idag blir det banne mig inget springande i skogen.
Efter gårdagens (yep, jag kunde givetvis inte vänta tills halkan gått över) eskapader som bland annat innefattade kärvänliga omfamningar med granar så har jag lärt mig läxan.

Skogen borde vara försedd med varnings-skyltar, som säger "Är du så dum att du ska springa på hala stigar, så skyll dig själv."

Jag ska nog gå ut och skriva en sån och sätta upp nånstans i skogen.

För även om jag lärt mig läxan för närvarande, så vet jag ju också att korttids-minnet är synnerligen (ja, just det) kort.