Jag vet... Jag vet...

....Jag vet...
Det kan inte bli så illa att han vandrar bort sig i fjällen och blir adopterad av en ren.

Å andra sidan känner jag min far.
Vi är mycket lika varandra.

Yep, det kan jag säga med min ålders visdom, att alla drag som han har (och hade) som fick mig att bli vansinnig när jag var yngre, de börjar visa sig hos mig med...

Han pratar med vemsomhelst, en snabb tripp till affären innebär alltid pratstunder vid frysdisken och i kassakön. När jag var ung skämdes jag järnet för det.
Nu...
En bra dag, vem pratar glatt med pensionären bredvid sig medan hon hänger halvvägs ner i frysdisken för att få tag på den färskaste fisken?

Han pratar för sig själv. Jämt. Mycket irriterande när jag var ung att höra samtalen, eller monologerna menar jag...
Nu...
Vem hörde sig själv fråga blommorna imorse "jag undrar om jag inte ska tömma kattlådan nu, eller ska jag vänta tills jag kommer hem igen?"
(För intresserade människor kan jag meddela att jag tömde lådan direkt, eftersom Asta-katten framförde en intrikat dans med nästan korslagda ben framför mig, där hon visade att lådan skulle tömmas direkt med pinsam klarhet...) Nu var den inte "dan" i ordets rätta bemärkelse, men det lilla livet kan inte gå på lådan om nån annan varit där innan. Vilket Diesel givetvis hade varit.

Då. Han kunde knalla omkring i en "No-smoking-t-shirt" på det glada 70talet, glatt rökande, bara för att "se folks reaktioner". Outhärdligt dumt, tyckte jag.
Nu...
Vem knallar omkring med en text om Bush på bröstet, och spanar in folks reaktioner medan de först läser vad de *tror* att det står, innan innebörden går upp för dem...

Jag vet... Suck...
Man vill inte bli som sina föräldrar. Lika fan blir man det ändå...
På ett eller annat sätt...