För övrigt...
Det synes mig som fruktansvärt orättvist att jag måste hålla på och fila och polera mina fötter som om jag vore en amatör-snickare med för mycket fritid, medan min "gube" envisas med att sprätta omkring med babymjuka fötter, fötter som inte verkar göra något annat än att springa omkring på sandstränder dagarna i ända.
Vad jag vet har han aldrig någonsin varit i närheten av en fotfil.
För att inte tala om det faktum, att ju äldre jag blir, vi räknar nu på 44e året, så verkar avståndet ner till fossingarna bara bli längre och längre.
Jag vet inte om det är benen som blivit längre (jag vet, jag är en obotlig optimist) eller jag som blivit kortare i armarna.
Framtiden verkar skrämmande, fortgår det såhär så kommer jag väl snart att bara vara kapabel till att vispa lite fruktlöst med fotfilen i närheten av knäna.
Medan guben fortsätter att studsa fram på sina bomullsfötter.
Livet är orättvist.
2 kommentarer:
Fotavund? Det har jag också. Alltså att partnern har snyggare fötter. Han har helt kosmiskt snygg form på sina medans jag har knotiga blan, platta och breda framtill och ostkanter där bak.
Hi, hi. Ska vi bilda en stödgrupp? /Pälsmössan/
Det borde vi tammesjutton göra!!! Vårt första mål kunde bli att slänga ut alla värdelösa fotfilar som bara ser ut som riktigta fotfilar men inte filar! Upp till kamp! :)
Skicka en kommentar