Det känns, men hur känns det?

Lägesrapport...
Igår, när Marie och jag kom ut från biblioteket sa hon
"Hörrudu, Shirouz, (ok, hon sa mitt riktiga namn, men det är ju inte intressant i det här sammanhanget.) tror du att folk ser oss som medelålders?"

Jag satte mig bekvämt tillrätta i bilen och sa
"Japp, definitivt."
"Men, vill du det? Jag känner mig inte medelålders? Vad vill du bli kallad då? Tjej eller vad?"
"Hmm.. Naeh.. Jag vill inte bli kallad tjej. Har jag äntligen blivit medelålders så vill jag nog fan bli kallad tant."
"Tant!?"
"Ja, eller något, tjej var jag när jag var ung och yster, hmm, kvinna kanske? Men det låter så pretentiöst, jag vet inte faktist."
"Kanske man kan kallas dam?"
"Hemskt... Jag har inte blivit så här gammal för att bli kallad dam, det luktar rävpäls om det ordet."
"Men känner du dig medelålders?"
"Jag vet inte, jag har ingen aning om hur det ska kännas..."

Tystnad i bilen medan vi funderade på hur medelåldern borde kännas.

"Men tänk," sa Marie, "nu när vi kliver in på ICA, och möter min son, han är ju fortfarande 8 år i mina ögon, tänker han då "Där kommer min gamla mamma med sin kompis" eller vad?
"Jo, det är ju ganska fantastiskt att 8åringen har skaffat jobb, kan man tycka." sa jag som aldrig försitter ett tillfälle att spela dum.

"Du vet vad jag menar." sa Marie och blängde ogillande på ett ganska medelålders vis om jag får säga det själv.
"Jo, jag vet väl det..."

Vad vi inte vet däremot fortfarande, är hur ska medelåldern kännas.
Vi funderar fortfarande.