Inte fan händer det.

...jo, hördudu, förresten, det var en sak till...
Det här med att bli äldre, jag är helt med på noterna när Keith Richards säger "Getting older is a fascinating thing. The older you get, the older you want to get."

Absolut. Men en del saker är smått irriterande. Som att jag inte ser på nära håll. Förr när jag var yngre och spänstig som en vildbjörk så såg jag bara dåligt på långt håll.
Numera ser jag dåligt på nära håll och på långt håll, så det enda jag ser tydligt är saker som är på "lagom" avstånd.

Är man därtill en sådan bakåtsträvare som jag, som envisas med att inte ha glasögon så mycket att det stör, förutom när jag verkligen vill se något, samt; har två par, en för långt avstånd och ett för kort, så blir det ett jävla bytande när det finns saker på långt och kort avstånd som jag vill se.

Bekvämast för mig vore ju att allt höll sig på "lagom" avstånd. Det skulle spara viktig energi för mig, dels när det gäller att hitta glasögonen, jag menar, vart fan tar de vägen? Man kan lägga dem på ett ställe och sedan så har de spatserat iväg till ett helt annat rum!
Dels skulle det spara kroppsenergi, detta evinnerliga bytande kommer att få mig att likna Karl-Alfred inom snar framtid. 

Likaså är det ganska irriterande att mina höfter har börjat att utvidga sig åt sidorna och uppåt. Det har jag inte bett dem om.
Samtidigt så strävar allt annat neråt. För att inte tala om den vackra morgonen när jag upptäckte att min likhet med en kalkon börjar bli överväldigande när det kommer till halsen.
Snabb som jag är så förstod jag att det enda som gäller är att ha mycket sträckt hals i alla lägen.
Det fungerade väl i fem minuter ända tills jag var trött på att stirra i taket.

Numera klappar jag lite slött in någon mirakelkräm som lovar att jag ska kunna förväxlas med en persika.
Inte fan händer det.
Kanske jag kan förväxlas med en persika som håller på att förlora sitt bäst-före-datum.

Men för övrigt är det härligt att bli äldre och äldre. Förutom att det knakar i mina knän så att till och med katterna ibland hoppar till. Det låter som om jag skjuter skarpt om jag böjer mig ner lite för snabbt. Å andra sidan håller det katterna i trim.

Så, jodå. Visst är det härligt. Och besvärligt.

Inte ens att choklad är gott är hugget i sten..

Jag tog cykeln imorse för en motionsrunda, jag tycker att man tänker så bra när man plågat sig så pass att huvudet känns helt tomt. Inte just då, när allt som finns är nästa tramptag och nästa andetag, men när man kommit hem och avlägsnat sig från väggen som man ömt lutar sig mot medan man flåsar som en någorlunda uppretad älg.

Min conclusion (jajemen, jag vet att det finns ett svenskt ord för det, men jag kan ta mig fan inte hitta det i hjärnan just nu) är att jag tycker helt enkelt att ingenting ska vara hugget i sten.

Cementerade åsikter är det tråkigaste som finns. Jag menar, jag vet aldrig riktigt vad jag tycker; förutom en del saker som är inristade i sten, t ex;

Choklad är alltid gott.

Hm...

Nej, jag måste faktiskt ändra mig där... En vacker eftermiddag för några månader sedan gjorde jag en chokladkaka som Jamie hade recept på.

Det var choklad, digestive, biskvier och så mycket nötter att alla ekorrar på den här sidan jordklotet grät.

Sedan skulle chokladkakan avsmakas.

Det var så sött.

Så sött...

Och så mastigt.

Det var som att försöka äta en tegelsten med choklad.

Jag kände mig som en känguru bärande på tre känguru-ungar när jag reste mig upp efter första smakbiten och lullade iväg till soffan för att ta igen mig.

Nästa dag hade jag repat mod igen och smakade kakan. 

Samma resultat infann sig.

Det är första gången jag gett upp när det gäller att äta choklad. Jag skänkte bort en bit till Kia, som också fick ge upp. Hennes barn gav upp.

Aldrig har vi stött på en sådan chokladkaka förut.

Chokladkakan stod kvar i kylen ett tag, jag blängde på den varje gång jag öppnade kylen och den blängde tillbaka.

Vet du vad jag gjorde?

Jag slängde den.

*lyssnar till det kollektiva ropet av fasa*

Jo, jag vet...

Det är förskräckligt och finns det någon choklad-domstol så skulle jag bli dömd till att skrapa bubbelgum på trottoarerna här i stan.

Så, nej, inte ens att choklad är gott är hugget i sten.

"Det blev väl kyckling över?"

Nu är jag här igen. (två dagar i rad, var skall detta sluta?)
Mitt kungörande att jag har goda idéer (läs "vet precis hur jag vill att det ska vara)bemöttes med kallsinne från mina så kallade vänner.
Jag begrundade detta och tänkte för mig själv "Kanske ska jag bli orolig?" sedan tänkte jag "Nej, varför det? Folk känner mig vid det här laget och vet att jag kan vara lika trilsk som vilken ordinär 3-åring i trotsåldern som helst.Det blir nog bra, det här..."

Raskt övergick jag till att söka i mina gömmor efter ett porträtt av Fritiof Nilsson Piraten. Det är som så, att jag har ett porträtt av Gene Simmons stående i min bokhylla och nu har jag sett honom dag ut och dag in och börjar bli lite trött på att han räcker ut tungan åt mig. Fritiof har barett (tror jag att det var, definitivt inte basker i alla fall) och räcker inte ut tungan på några kort jag sett hittills. Till skillnad från Albert Einstein. Och Gene Simmons.

Lika raskt kunde jag se att jag har inte ett kort som duger, så nu vet jag inte riktigt vad jag ska byta till. En varg kanske. Eller kanske kan jag rita något själv, en streckgubbe borde jag klara av.

Hur som haver, jag läste igenom mina gamla Piratenposten och såg en så rar historia som jag tänkte dela med mig av:
Det var en skådespelare som varit uppe i Norrland (jag säger uppe för jag bor ju här nere, vet du. Om du bor över Norrland blir det "nere" och bor du tvärsöver så blir det "till vänster" eller "till höger" eller om du bosatt dig i Norrland så blir det "här". Säga vad man vill, men tydlig är jag....) 
och berättade för Piraten om hur det var.
Skådespelaren sa att när de gav sig iväg från hotellet fick de färdkost, "Vardera en kvarts kyckling, samt allt som överhuvudtaget gick att dricka:öl, vin, snaps av alla de slag, punsch,likör, glögg, konjak och whisky till grogg...."
"Piraten avbryter vänligt  undrande  -Där blev väl kyckling över?


Och vet du? Det tror jag med att det blev.

Planer inför min 50årsdag när jag blir en vuxen och ansvarsfull människa ända ut i tåspetsarna.

Jag tror att alla kommer att vara lika nöja som jag, när jag nu berättar hur jag vill bli överraskad på min kommande 50års-dag.

Jo, du läste rätt. 

Jag ska bli 50!

Vet inte riktigt hur det gick till, men härom dagen såg jag ett kort av mig, uppflugen i ett körsbärsträd ätande körsbär så att det stod härliga till.

Vad kan jag ha varit då? Kanske 11 år eller något liknande.. 

Jag tittade på mig själv och den vuxna ansvarsfulla människa jag har blivit (host) såg på de vita träskorna och sa till mig själv "Klättra upp i ett träd i träskor?"

Den lite mindre ansvarsfulla människan som bor i mig sa "Så jävla coolt, inte håller jag mig i någonstans, jag sitter där och mumsar och verkar inte ha ett problem i världen!"

Den tredje, lite mer fundersamma människan som bor i mig sa "Nåja, det där är sån't som dumma vuxna säger, att barn inte har ett problem i hela världen och ska njuta av att vara barn och ansvarslös."

Hur som haver, där sitter jag och åren har gått så jävla fort!

Det känns som om det var igår, när jag stod vid husknuten av vårt hus och slängde äpplekart på min mormor, ett av mina första minnen för övrigt.

Eller när jag stortjöt när jag insåg, den första dagen i skolan, att här skulle jag bli kvar i x antal år.

Det känns som om det var typ för ett år sedan. (och det där ordet "typ" borde vi inte använda eller hur? Det är inte typ som om vi är några tonåringar och hippa som bara den, eller hur? För övrigt har jag aldrig varit hipp. Eller inne. Jag har haft tur, jag.)

Hur som helst, jag har planerat hela mitt överraskningskalas så att det ska överraska mig riktigt ordentligt. Guidelinjerna kommer att komma när som helst.

Bra, va?

Vad gööööör ni?

....jag satt här och tittade igenom de bloggar jag följer och upptäcker att flertalet inte skriver längre...det  fick mig att misslynt rynka på pannan en liten smula så där som man gör samt fick mig att fundera på 'Vad gööör de nu för tiden?'
...gör de som jag? går in och tittar på sina listor och kanske ser mig och undrar 'Vad gööör hon nu för tiden?'
...och så stänger de ner sidan till nästa gång när de sitter och undrar 'vad gööör de som skrev nu för tiden?'
Skriver de någon annanstans? Eller vart har alla deras ord tagit vägen? För jag tror att ord man har inom sig måste ta vägen någonstans? Kanske pratar de mycket mer nu för tiden? Eller kanske sjunger de i kör? För ibland behöver det inte vara just de orden man har inom sig som kommer ut, det kan fungera fint att sjunga någon annans ord.

Eller ägnar de sig åt makramé? För att låta fingrarna få arbeta lite, precis som vid ett tangentbord men ändå inte? 
Planterar om blommor, målar om hus eller har tagit trumkurser?
Jag vet inte, men undrar gör jag...

..jag tror jag skaffar en schläsong...

Jag pratar med äldsta vännen härom dagen, vi har känt varandra sedan jag var 10 eller 11, tydligen stod jag en vacker dag i hennes trapp och frågade om hon ville leka. Vilket hon ville.
Och så börjar vi att prata om ett ämne vi aldrig har pratat om och det visar sig att ingen av oss har en susning om vad den andra har tänkt.
Sådant är vansinnigt intressant. Man kan gå ett halvt liv och tro att man vet vad som rör sig i andra människor men det finns alltid något nytt att upptäcka...

Och jag pratar med min vilda far och upptäcker nya saker där med, saker som jag trott, eller tagit för givet att jag vet, är inte alls som jag trott eller tagit för givet. Och jag ser en ny människa som har tänkt på ett sätt jag inte har varit i närheten att tro att han har tänkt.
Sådant är för jävla häftigt och det får mig att tänka på mig själv och omgivningen jag har runt mig.

Det får mig nästan också att vilja ha en salong här och bjuda in helt främmande människor, slänga ner dem på en schläsong och säga 'Berätta något!' och sedan bara sitta och lyssna.

Jag tror att man skulle få höra så mycket saker man aldrig tänkt på. Eller saker man tänkt på, skulle man få presenterade på ett helt nytt sätt.

Och du vet, allt det där visste jag ju egentligen, att man inte vet riktigt vad som rör sig i folk men när man får en stämpel på det, ett kvitto, då är det som att se folk i ett helt annat ljus.

Man blir nyfiken och man undrar 'Mer då?'
Folk tänker så mycket som de aldrig säger och folk säger så lite om saker som egentligen är det viktigaste för dem. 
Ibland när jag pratar med folk, så säger de att en del saker säger de inte, för att de är rädda för att det ska bli fel. Då brukar jag säga; att om det är något bevänt med personen man pratar med så ska det gå att göra rätt, om det blev galet.
Språket är vår bästa vän men också vår största fallgrop, det spelar egentligen inte så stor roll; även om man talar samma språk, när man lyssnar lägger man in sina egna värderingar och hör vad man hör även om det man hör inte alls är vad som sägs.
Ska man hårdra det så skulle man egentligen inte våga säga ett dugg för chansen att man blir missförstådd är alltid minst 50 procent beroende på hur mycket fix och färdiga åsikter den andra personen har.
Så det kanske inte är så underligt att så mycket som borde bli sagt aldrig blir sagt.
Men det är ju synd också.

Sedan tror jag att man kanske lägger in sina egna värderingar mycket i det man tänker att man ska säga. Folk är rädda för att bli dömda, 'det låter så konstigt, det låter inte klokt...' och så vidare.
Min syster och jag brukar säga 'Säga vad man vill, men har man växt upp som vi har gjort, så är inte mycket som får en att höja på ögonbrynen.'
För precis så är det, vi växte upp på olika ställen, men stigarna vi har vandrat fram på är väldigt lika varandra, hur osannolikt det än låter.



Nej, fan... Jag tror att jag skaffar en schläsong, sedan går jag på upptäcksfärd bland människorna...

Vad tittar du på?

Jag satt med en vän igår och språkade så vackert, ämnet kom in på jeans och hon sade 'De här är ju gamla och de blir ju vida från knät och neråt, de är ute."
Jag tittade på henne och sa 'Det kallas bootcut och de senaste jag köpte var sådana... Vad är det som är inne nu då?'
Och hon svarade 'Sådana som är tighta hela vägen....'
Och jag lyfte upp ett ben och sa 'Sådana här? Är jag inne? Helvete också!' och fortsatte sedan 'Men hur vet du det? Vad som är inne och ute?'
Varvid hon sa 'Men det ser du ju på folk på stan?'
'Vad då på folk på stan?' sa jag och såg antagligen ut som ett frågetecken.
"Jamen, vad folk har på sig?'
"Vad folk har på sig?! "
"Ja, vad de har för kläder, det ser du väl?"
"Men jag tittar väl för fan inte på vad folk har på sig!" utbrast jag.

För det gör jag inte. Däremot, vet du vad jag tittar på? 
Folks ansikten. Mycket och gärna. 
Det tittar jag på.
Och i det går inte så mycket mode. Eller det kan det göra, ibland ser man folk som ser nystrykna ut i ansiktet, som ett vitt papper som väntar på att bli fyllt med bläck. Sån't är tråkigt. Man undrar vad det är de har raderat. Och vad de ska fylla det med.

En del noppar bort ögonbrynen och målar dit svalvingar så att de ser konstant förvånade. Det tycker jag ser intressant ut och undrar hur de tänkte där.
En del är som mig som aldrig frivilligt skulle sitta och rycka dän ögonbrynshår för att 'forma en perfekt båge' (det där har jag läst mig till) och en del kan noppa ögonen utan att det syns men ser snyggt ut. Har en vän som är fena på det. 
Själv är jag för lat. Hade jag varulvsögonbryn kanske jag skulle göra ett försök att ansa. Kanske. Eller också skulle jag ligga på lur i någon buske och skrämma folk.
Inte på ett otäckt sätt, mer lite skämtsamt så där. 
För övrigt, jag tänkte så här, vad tittar du på, när du tittar på folk? Hm?