...det enda man kan lita på är strumpor nu för tiden.

Eftersom ni inte fick någon update igår får ni två idag.
Du vet, Thoreau?
Redan den 14 Januari 1854 blev han mäkta irriterad på storlekar och mode, han skriver bl a " The head monkey at Paris, Count D’Ornay, put on the traveller’s cap and now all the monkeys in the world do the same thing. He merely takes the breadth of my shoulders and proceeds to fit the garment to Puck, or some other grotesque devil of his acquaintance to whom he has sold himself."

Ord och inga visor, eller hur? Vi har också Oscar Wilde som sa något om att enda orsaken till att modet växlade så snabbt var att det var så förbannat fult. Nåväl, han kanske inte sade "förbannat" men det säger jag.

Saken är ju också den att man inte kan lita på storlekar heller. Alla som någonsin satt sina trinda fötter i en klädesbutik vet att man inte kan lita ett dugg på storlekar.
Storlek xl kan vara precis samma storlek som en m, en small kan vara lika stor som en large osv.

Jag tillhör den kategorin som inte vill ha kläder som sitter åt som ålskinn, jag är människa och inte ål och jag vill ha kläder jag kan röra mig i utan att de åker upp över ryggen eller magen och jag vill framför allt inte ha kläder som får mig att se ut som en förrymd kassler.

Jeans ska vi inte tala om, alla jeans nu för tiden är konstruerade så att hur bra de än passar i affären så behöver man bara ta ett steg ut ur affären och så förvandlas jeansen till ett par som ständigt hasar ner.
Man köper livrem, bälte och hängslen samt tar en tub superlim för att råda bot på problemet och lika fan så hänger de.
Ok, nu överdriver jag lite, superlimmet har inte kommit till användning än men jag har mina funderingar...

Däremot strumpor har behållit sina storlekar och står det 38/39 så är det så. 
Därav kan man dra den slutsatsen, att i en föränderlig värld är strumpor det enda man kan lita på.
Kanske ska vi låta strumpfabrikanterna göra andra kläder också? 

Paddington i skogen.

Kom så går vi upp i skogen, där finns något som jag tror kommer att intressera dig...
Jo, jag vet att det är en massa snö, men bry dig inte om det, ser du där, några fotspår i snön?
Vi följer dem och se, ser du figuren där på ängen?
Det ser nästan ut som björnen Paddington om vi tänker oss att björnen skulle ha en Paddingtonblå rock som går ända ner till knäna och skulle gå med stavar.
Och skulle du fråga just den här björnen om rocken skulle den säga att; inte bara är det en stoooor rock, dessutom har den ett brandgult leopardinnerfoder samt att om man fäller upp huvan finns det ungefär som två öron på huvan, en oväntad bonus, enligt Paddington.
Nu går vi inte och frågar Paddington om rocken, eftersom det är full fart över ängen där framme.

Det är nästan lite marschfart över Paddington, stavarna sätts i med efffermitet (jag undrar jag om det ordet finns...) och fötterna sätts ner med stor beslutsamhet, men vad nu?

Paddington har stannat, fäktar med stavarna som om Paddington dirigerar en tondöv skogsorkester och studsar sedan upp och ner på stället.
Fantastiskt, vem kunde ana att just den här Paddingtonen var en sådan frisksportare? Ser verkligen till att få motion för hela kroppen, minsann!
Spridda ljud når oss också, jag undrar jag... 
Vi går lite närmare så vi hör, kanske sjunger Paddington?

Så vi smyger upp så vi är nästan i hälarna på Paddington och då får vi höra det här; 
"Hur svårt kan det vara? Vänster fot, höger  hand, höger fot, vänster hand!"

Och så sätts stavar och fötter ner i snön igen och vi ser Paddington marschera igen, bara för att avbrytas lite senare av studs i marken och fäktande med stavar.
Jag tror att vi lämnar Paddington här och hoppas att Paddington får ordning på sin koordinationsförmåga innan hon har studsat sig ner till jordens medelpunkt.

Det blir pangkaka av det hela....

Inte ger jag upp, inte.
Här ska fan i mig skrivas en gång om dagen om jag så ska behöva sätta mig ner på en stol och trycka ner tangenterna för hand.

Idag har det varit ovanligt lugnt på härfronten, tvätten åker runt så gladeligt i tvättmaskinen, det är iskallt i källaren, utanför är det snö och snö och snö och jag försöker att undvika att titta ut i möjligaste mån.

Och så här på eftermiddagskvisten så inser jag än en gång att saker vi tar för självklara inte alls är självklara, inte ens när det gäller en så enkel sak som pannkakor...
Pratar med Fimpen som ska göra pangkakor som hon kallar det och jag frågar givetvis vilken sylt hon ska ha till.

Döm om min förvåning när hon säger fetaost och tomat och jag svarar att då är det ju crepes hon ska äta.

Därefter tar samtalet en pangkakad vändning när Fimpen deklarerar att grädde inte hör till pangkakor, eftersom det då blir en dessert!
Jag nästan faller av stolen här, för i min värld är det inte pangkakor om det inte är grädde och sylt till, det är som att äta bacon utan bruna bönor, eller vänta lite här nu, ni vet hur jag menar, det är liksom ett klister som måste till för att limma fast sylten liksom, äh, hur jag än skriver så lyckas jag inte beskriva det, det blir visst bara pangkaka av det hela.. 

Vad fan var det som hände?

En post om dagen. 
Eller något sådant, tänkte jag.
Jo, vet du, jag har tänkt på två saker på sistone....

Den första som jag tänkte på nu sist är en gång då jag var vid Kiviksgraven....
Om du inte sett den så föreslår jag att du googlar på den.
Klar?

Ok, bra.

I alla fall, som du nu sett så är den tämligen magnifik och ser du den där lilla öppningen på en av bilderna?
Där går man in till gravkammaren.

Sedan när du kommer in är det som ett litet, litet rum och där står gravhällarna, det är ganska mörkt i rummet, eller var i alla fall när jag var där. Om solen skiner in så är det nog lite mer upplyst. (och här säger du "Nähä?!" och låter lika ironisk som jag brukar göra när folk tvunget ska upplysa mig om självklarheter.)

Så, där stod jag, inne i det lilla rummet och tittade och där kommer en man in.
Han har kameran uppe och det första jag egentligen märker av honom är ljudet, "klick, klick, klick" och sedan blixtrar det oavbrutet allt medan han arbetar sig runt graven.

Fort går det också, säga vad man vill, effektiv är han, en bild på varje gravhäll och sedan ut igen.

Kvar står jag med blixtar framför ögonen och undrar "Vad fan var det som hände?"

För, jag begriper inte, in och ut som en avlöning på ett konto där det ska shoppas i expressfart och jag undrar, åker han hem och tittar på sina bilder sedan och vad har han att berätta, kan han säga något om stämningen där inne eller han hann ens känna någon stilla förundran?
Han var ju inte ens där.

"Kära dagbok"

När man inte skrivit på länge så tappar man det, tänkte jag för mig själv och sedan tänkte jag, att om jag vill (vilket jag vill) så får man väl börja på något enkelt sätt, (fast vad är enkelt egentligen?) såsom i att börja med;
Kära dagbok,
igår försökte jag steka Gordon Ramseys burgare (ok, det var inte hans burgare, för det hade ju varit stöld eller snatteri) utan vad jag försökte göra var att steka halloumiburgare med squash och morötter efter hans recept.

Man kan tycka att det är enkelt att göra så, när man har ett recept att följa och allt, men då måste man också läsa receptet.
Noga.
Det gjorde inte jag. Jag ögnade igenom det, för "jag hade ju sett på tv hur han gjorde".
Att jag har minne som en trind vilseledd höna tänkte jag inte på.

Därför var det vid vissa moment som man kunde höra mig yttra, efter att jag läst sporadiskt "Aj som fan.... Det där missade jag..."

Men.
Mandom mod och morske män och allt vad det heter. Att jag glömde vårlöken struntade jag i. Att jag glömt att låta squashen och moroten vattna ur sig löstes genom hårdhänt pressande efter att även halloumi och koriander samt mynta var i.
När man gör det så, så får man nästan alla örter på sina händer i stället.
Jag tror inte att jag rekommenderar det.

Dock kan man lösa det med att hälla i mer. Så att man sedan kan smaska i sig och tänka "Oj, det smakar väldigt mycket mynta, så här måste det vara att sitta i en myntabuske och äta."

Missförstå mig rätt, det var gott, men jag tror inte det var som Gordon tänkt sig.

Sedan stekte jag burgarna. De låg så trint och fint och puttrade i stekpannan ända tills jag försökte vända på dem.
Då blev det rösti.

Men vad fan. Rösti är ju gott det med, eller hur?

Sorgliga korkar...

Och så sitter man där för att se ett underhållningsprogram och så säger en kvinna att hon tillbringat 20 år med en man och att de inte tyckte så värst mycket om varandra och man tänker så sorgligt det blev... Och så fortsätter hon med att säga att hon fått höra när hon inte tyckte som han så var hon korkad och man tänker så sorgligt det är... Och vidare säger hon att hon inte kan så mycket för det har hon också fått höra och man tänker det är fan så sorgligt så det inte är sant samtidigt som man tänker att det finns så många därute som går igenom samma sak och varje dag vaknar upp med någon som kanske kommer att säga att man är korkad och att man inte duger så mycket till och man är kanske till och med tacksam de dagarna man inte fått höra det och tycker att det varit en bra dag även om man vet att det är sorgligt det också och så tänker man att det finns nog många där ute som inte förstår hur någon frivilligt kan sätta sig i en sådan situation vilket också är sorgligt i sig för sorgligt nog är det som så att det är ibland lättare att hamna i en sådan situation än vad somliga tror. Och så tänker man att det är sorgligt att det ska gå så många år innan någon kanske tar det där första steget på skälvande ben för att pröva sina egna ben även om det verkar vara en korkat, för man har ju fått höra så länge, att man är just det. Eller så kan man tänka att det är ännu sorgligare med de som aldrig tar steget för att se om det kanske inte är så korkat. Och sedan kan man tänka att det är fullt förståeligt, somliga väljer en tvåsam-ensamhet hellre än att vara själva, för även om man får höra att man är korkad och även om man i sitt stilla sinne tycker att den andre är korkad så är det en trygghet i tvåsamkorkadheten som man lustigt nog blir van vid och jag tror att man vänjer sig av med att önska sig mer utan man blir vid sin läst och vid sin kork, tills kanske en dag man ser andra korkar som flyter omkring i tillvaron och faktiskt inte sjunker och det kanske är den dagen som man korkar ur just den tillvaron och tar språnget ut själv och ser att man faktiskt flyter......

Jag mumsar, jag.

Hej, nu var det ett litet tag sedan sist, jag har varit strängt upptagen 
med att läsa tuggummiböcker på sistone.
Redan vid första meningen nickar jag gillande när jag läser "hennes korpsvarta hår och superblå (nåja, det var något med blått) och känner hur hjärnan hoppar upp i mysfåtöljen och slår sig till ro.
Sedan följer jag hjältinnor och hjältar så det står härliga till, allt medan de forcerar (läs "vindlar sig fram och har konstiga förvecklingar, gråter tårar och dricker sig drängfulla) sig fram mot ett bröllop.
En sak är nämligen viktig att veta; varje chicklit (för det har jag bestämt) med högaktning måste ha ett bröllop med i sidorna. Minst.
Det ska ha drömts om bröllop sedan flickan (inte mannen för han är lite som en skygg hingst och stegrar sig och blir lite orolig, ungefär som om han är under attack av moskiter) när han  hör om bröllopsplaner, ända tills den dag då BAM! han förstår att just den kvinnan är den rätta kvinnan och han vill tillbringa resten av sitt liv med honom, till sina vänners skepsis (för han är givetvis charmig som sju osvåra år och har varit en barernas Casanova).

Sådana böcker simmar jag omkring i och jag gottar mig åt klichéerna som står som spön i backen, kvinnorna bär gärna kjol och drallar vin och gråter i chokladaskar (det får mig faktiskt att skygga lite, ett sådant slöseri med choklad, va?) och så tar de sig själva i kragen och spottar upp sig och tar på sig sina högsta stiletter och mejkar upp sig och blir otroligt vackra igen. (Fast det vet de inte riktigt för saken är att varje hjältinna med självaktning har inte mycket självförtroende och kan inte riktigt se sin skönhet själv, detta är mycket viktigt, men vi ivriga läsare vet att hon har hasselnötsbruna ögon och ostyrigt brunt lockigt hår (som blir ostyrigt som fan i regn, vilket hon beklagar högljutt, fast vi alla vet att det är charmigt som tre troll över en bro. Jo, tre troll över en bro är charmigt).


Och jag njuter faktiskt av varje sekund.
Sluten är lite hopkomna i hastighet och är alltid lyckliga och jag slår ihop böckerna med ett nöjt pip för jag har fått precis vad jag vill ha, lite klichéer och softläge för hjärnan. 
Sedan sträcker jag mig efter nästa och mumsar i mig den boken också.