Ingen jul som förr.

Jo, du...
Jag tänkte på det här med traditioner... Det är ju ett sån't liv om det nu igen.
(ja, du kan med fördel sjunga 'nu är det liv igen och nu är det liv igen och gnället ska vara till påååååskaaa).
Själv är jag väl lite sådär med traditioner. Jag tycker att man skapar sina egna.

Som julen... Jag är lite problematisk med julen som den är, jag har inget emot själva känslan men själva köphysterin kan dra åt helvete.
Allt pumpande av julmusik dag och natt likaså.
Jag vet att julen är på gång men hör jag Mariah Carey yla 'all I want for Christmas is youuuuuuu' en gång till så vete fan om jag inte slänger ut radion eller kanske till och med blir så drastisk att jag stoppar ner mig själv i ett paket och sänder mig till nämnda Mariah och sedan boxar mig ur paketet och säger 'Här är jag, vad vill du?!'

Jag tycker om gemenskapen på julen. Jag brukar fira med vänner och min far.
Men förra året begravdes min far två dagar innan julafton.
Och nu blir aldrig julafton som förr.

Jag kan tänka tillbaka på gångna jular, min fars största besvikelse var när jag slutade att äta rött kött. Varje jul: 'Ska du inte ha lite julskinka?'
'Nej, pappa, jag äter inte kött.'
'Men lite sill?'
'Ja, lite sill.'
Så suckade han lite och tittade på mig som om han undrade vad han gjort för fel i min uppfostran.

Sista året så åt jag inte ens sill. Min far skakade på huvudet. 
Det gjorde jag med. Vi var bra på att skaka på huvudet ihop.

Förra året var julafton för jävlig. Det behöver knappast sägas.

I år vet jag inte. Jag funderar på att vara hemma. Nu kanske det låter hemskt tråkigt i dina öron, men jag vet inte om det är det.

Det låter ganska skönt på pappret, en stilla julafton, lite Kalle Anka, lite tankar bakåt, lite hågkomster av forna jular, hur jag brukade snegla på min far när han satt och sov till Kalle Anka. Hur han hur enkelt som helst kunde driva mig till vansinne med sitt sätt, en konst som jag snabbt tillvärvade mig och gav tillbaka med råge till honom.
Minnen av hur vi kunde se på varandra, lyfta på ett ögonbryn och veta exakt vad den andre tänkte. Oftast i samband med att min kusin stod och var vuxen och bestämde.
Hur mycket han skrattade. Och hur mycket jag skrattade. Alla gånger som vi sprang rakt in i varandra när vi till äventyrs försökte ta oss igenom dörröppningar från två olika håll. Hans bananmissbruk, som han kallade det, eftersom han sällan kunde gå förbi en banandisk utan att köpa några.
Sedan låg de och blev bruna och jag frågade 'Men varför köper du dem?!' och han slog ut med händerna och sa 'Jag kan inte låta bli!'

Lite sådana tankar kommer jag nog att ha. Det har jag ständigt.
Men, lugn. 
Jag tänker mig inte en heldeppig julafton.
Jag har förvärvat lite zombierullar (ja, inget säger jul som zombies, eller hur?) och jag tänker mig en chili/vitlöks-fest.

Eller så kanske det inte alls känns rätt att vara själv. Då går jag till vännerna.
Jag har tur som kan välja. Hur firar du?

Jag river köket.

Du skulle ha varit med igår.
Lunchtid och jag tänker mig att det ska bli en smidig lunch.
Ärtsoppa.
Det är smidigt.
Jag snittar plasten runt ärtsoppan, undviker smidigt katterna som sitter runt mina fötter och slänger i ärtsoppan i en kastrull.
I med lite vatten.

Och så öppnar jag köksskåpet.
Inte.
Köksskåpet som är av gammal god kvalitet; tänk skjutdörrar, vägrar att röra på sig.
Jag tar i lite och köksluckan rör sig inte en millimeter.

Jag slår lite halvhjärtat uppe i kanten på köksluckan och hör katterna som väntar på skinkan dra efter andan och undra vad fan matte håller på med.
Jag hör grannen vägg i vägg komma hem, stänga dörren och så knakar det i väggen som om hon lägger örat emot den för att lyssna efter vad som pågår i min lägenhet.

Det hade hon inte behövt göra, lägga örat mot väggen om hon nu gjorde det, menar jag, för jag är tämligen högljudd.
Jag bankar högt, jag bankar lågt på den förbannade köksluckan.
Jag tar tag i den andra och försöker tvinga den att skjuta iväg den andra med någon slags katapult-effekt.

Fanstyget rör sig inte en millimeter.
Jag sliter tag i köksluckan som vägrar att röra sig och draaaaaaaaaaaaaaaaaar.
Allt detta givetvis ackompanjerat av diverse svordomar som kryddas allt mer av önskningar om att köksluckan ska fara åt helvete och låta mig komma åt min timjan som står retligt gömd precis i andra hörnet.

Ingenting händer.
Mer än att katterna ligger på rygg och skrattar sig sanslösa.

Nåväl, fungerar inte det ena så fungerar väl det andra, tänker jag och sticker in handen i den lilla öppningen som är och försöker att dra ut timjanburken.
Det fungerar!
Jag får tag i en burk och utstöter ett glädjevrål.
Men.
Det är rökt paprika. Givetvis är det rökt paprika.

In med handen igen och jag känner en annan burk och försöker få tag i den och känner hur den med ett retsamt timjanfnitter försvinner åt andra hållet.

In med handen från andra hållet istället och skyffla undan alla onödiga skålar och burkar som är i vägen.
Vilket innebär att de ramlar rakt ner i diskhon.

Brraaaaaaaaak! säger det och katterna flyr.

Med ett morrande som skulle kunna skrämma hästar i sken sticker jag in handen igen, känner burken, tar tag och den hoppar åt andra hållet!

'Det var då själva FAN! ylar jag och återgår till att slå på luckan, nu helt utan hämningar, slagen ekar som hammerslag allt medan jag högljutt frågar 'Hur i helvete kan en kökslucka bara vägra att röra på sig?' och 'Allt jag ville var att ha en smidig lunch!!!'

Och så...
Så lossnar luckan så att den går att skjuta åt andra hållet, med ett ljudligt bang så åker den åt rätt håll.
Och där står den.
Burken med timjan. Inklämd mellan kardemumma och kanel.

Jag strör i timjan och tittar på klockan. Ärtsoppa är som sagt en smidig rätt att tillaga.
Bara att värma. Tar max 5 minuter.

Dvs om man inte råkar i slagsmål med köksluckor. Då tar det 45 minuter.
Minst.

Motgift mot realiteter: Zombies.

Zombies.
Det är vad jag tittat på. Vän av ordning kanske tycker 'Är inte världen hemsk nog utan att man ska behöva spä på det med påhittade figurer?'
Varvid jag skulle svara att; jo, visst är den det och det är då man behöver zombies. När världen blir obegåvad med trumpar och fan vet allt så är det otroligt skönt att se en zombie-rulle med zombies som snällt stannar i rutan och inte ställer upp i val (och blir valda!) och vars enda intresse är att äta hjärnor.

Nu skulle kanske vän av ordning säga 'Men i de senaste filmerna så har faktiskt zombiezarna (jävla konstigt ord, men jag är inte säker på hur zombies ska böjas. En zombie, flera zombiar tycker jag låter vetenskapligt nog) faktiskt ätit lite vad som helst på dem som de lyckats jaga ifatt.

Jag har ingen förklaring på det. Förr i världen var det bara hjärnor de åt men de har väl utvecklats som vi antar jag.

Jag har strikta regler för mina zombie-filmer. De måste vara snabba. Som jag sade på facebook, Shaun of the dead är en bra film men zombiezarna är otroligt långsamma. Så långsamma att man lugnt kan gå iväg från dem i någorlunda snabbt marchtempo, sitta ner, spela ett parti schack, vinna det, flossa tänderna och när man vänder på huvudet så är zombien fortfarande 50 meter bort.
Inte mycket sport över det, eller hur?

Nej, snabba, raska zombies ska det vara. Så att det känns lite som en match att springa ifrån dem.

Zombieland har raska zombies, sådana som man kan tänka sig lätt springer en halvmara och ändå har aptit nog för att äta lite efteråt.

Vidare så ska filmerna vara humoristiska. Nu kanske du inte tycker att det är så roligt med folk som springer livet ur sig allt medan de kastar ur sig kvicka repliker till sin omgivning. Det gör jag dock.

Och så ska det vara skjutjärn inblandat. Japp. Trots att jag är pacifist så tycker jag inte att det är samma sak att se en zombie i ett slagsmål med ett bordsben eller vad nu människan fått tag på. Nej, det blir lite tennis över det hela.

Så, raska, humoristiska (nåja, de zombies man ser är inte direkt Dave Allen-material) och pang pang för hela slanten.

Efter att ha sett en sådan film kan man stänga av, dra en lättnadens suck över att det inte är på riktigt och över att zombies inte finns.
För det gör de ju inte. Eller?



P.S. När t o m Stephen King tar en paus från tweetandet efter att trump vann, då vet du att det är skrämmande.
D.S.

Han var först.

I kommentarerna har vi haft diskussioner om serier, som ni kanske har sett.
Kalla fötter är en favorit....
Men jag tänkte prata om Sopranos, jag hittade de tre första säsongerna på loppis.
Tony Soprano har ett minst sagt komplicerat förhållande till sin mor; i ett avsnitt kommer han med en cd-spelare till henne, hon är inte nämnvärt tacksam, Tony säger något i stil med 'Du älskar ju musik, alla dina favoriter har återutgetts på cd nu.' Det får inte tanten att bli nämnvärt muntrare, utan hon säger att Tony kan ta med sig cd-spelaren hem igen.
Tony svarar 'Yes, I bought a cd-player for a broken record.'
Den repliken är guld. Och jag tror att vi alla känner eller har känt någon som aldrig är riktigt nöjd med någonting. Broken records är vad jag tänker kalla dem nu.

För övrigt, en sak.... Folk pratar så mycket om att deckarböckerna nuförtiden handlar om poliser eller detektiver som vi får lära känna.
Varje gång jag hör det så muttrar jag 'Nuförtiden? Det är inget nytt. McBain var först.'
Så jag googlade lite här nu, jag trodde han startade på 70-talet.
Icke.
Första boken kom 1956. 

Jag vet inte om du läst hans böcker, men där lär du känna poliserna på 87e och deras familjer. Så. McBain var först. Och fortfarande en av de bästa.
Så det så.

Ett litet livstecken.

Ett kvickt litet livstecken bara innan jag dråsar i säng här.
Jag har varit ute i världen och ägnat mig åt teknikaliteter.
Mer om det imorgon. Klockan är ju snart tio och ska jag vara uppe klockan sex imorgon bitti så lär det till att jag avviker.

Självupptagen? Moi?

Igår.
Scenen är som följande, Kia och jag är och handlar, varvid jag underrättar henne om att jag behöver ett speciellt balsam från apoteket.
Hon undrar försynt om det inte går med något som är i varuhuset, varvid jag säger ett bestämt 'Nej!'.

Vi betalar och går ut och jag ser till att riktigt underrätta henne om min hårstatus, att jag har haft det där balsamet som är riktigt bra och att det sedan tog slut (mycket märkligt) varvid jag köpte det balsam som jag haft förut, för jag tänkte att det funkar säkert med mitt nya schampo som är jättebra.
Vilket det inte har gjort. Håret har känts som om jag bär runt på en mops på huvudet, blivit trött och tråkigt och fett på ingen tid alls och kliat.
Jag grottar ner mig ordentligt i detaljerna för jag tycker om att hålla mina medmänniskor välinformerade.

Kort sagt, Kia förstår att jag *behöver* det där balsamet som uträttar mirakel med mitt hår, så vi marscherar in på apoteket där Kia fräser ilsket om förkylningsmedel och undrar varför det behövs en hel hylla för saker som går över av sig själv.
Jag tar ingen märkbar notis om det utan undrar förstrött om hon inte sovit tillräckligt och pratar vidare om mitt hår, jag letar efter balsamet, jag.

Hittar mirakelbalsamet, betalar och går ut och när vi är på väg tillbaka till bilen så undrar jag något om henne och hennes välbefinnande och frågar vad hon tycker.
Kia tittar på mig. Ett bra tag.
Och så säger hon. Jag tänker på att i fredags så tonade jag håret och du har inte sagt ett ljud om mitt hår och hur det ser ut!

• Det fick tyst på mig. 

Jag lever ett spännande liv....

Jag är i tidsbrist som vanligt (vilket i sig är ganska imponerande eftersom jag inte gjort ett skapandes grand på hela eftermiddagen.) men måste ju få berätta om vilket spännande liv jag levt förra veckan. Allt med benäget bistånd av en vän som heter Lippe.
Alltså. Två medelålders damer beger sig ut för att leta efter en styck portugis med tre hundar.
Nu undrar du varför, eller hur?
Jo, denna man har gått från Lissabon till Rovaniemi, där han träffade tomten och var nu på väg tillbaka och skulle vara någonstans i våra hemtrakter.
Jag har följt honom på fb sedan förra året och nu var alltså tillfället inne att kunna träffa honom och prata med honom.
Sagt och gjort.
Lippe och jag begav oss iväg på tisdagen. Vi åkte till Linköping, allt medan vi spejade längs vägarna så till den milda grad att vi inte alls blev störda av att åka en bra bit bakom en traktor. Det blev kanske däremot de andra bilarna bakom oss. Vi tror det.

Nåväl, inte en skymt av en man med tre hundar någonstans, vi bestämde därför att åka över Malmslätt. I Malmslätt skulle vi vidare till Vikingstad.
Saken var bara den att det stod en skylt med ordet 'flygflottilj' vilket jag fick problem med att uttala.
Lippe hjälpte gärna till och som en papegoja upprepade jag 'flygfottilj' några gånger och i den allmänna ordoordningen (ja,mycket nöjd med det ordet) så var vi helt plötsligt tillbaka i Linköping.

Vi tyckte att detta var mycket märkligt. Inte hade vi sett någon skylt mot Vikingstad. Nytt försök, tillbaka till Malmslätt och se på fan!
Medan vi hade tagit omvägen över Linköping igen så hade byborna burit tillbaka skylten där det stod Vikingstad så att vi lugnt och säkert kunde ta den vägen.

Inte såg vi någon man med hundar.
Vi bestämde då att ta vägen hem. Direkt. Över en by vars namn jag nu inte minns, däremot minns jag att helt plötsligt tog den slut.
Bara så där. Ett gärde och inget mer.
Vi blev så tagna att vi blev stående vid ett vägskäl medan vi diskuterade hur vägar och byar helt plötsligt bara tar slut.
Ända tills en bybo bakom oss tutade. 
Lippe mumlade något om 'banjospelande bybor' och jag fyllde i med 'baseballträn i nävarna' och så gasade vi oss ut ur byn.

Vi fick ge upp den kvällen.
Men på torsdagen tog vi nya tag och träffade äntligen mannen med hans hundar.
Och vilken härlig människa det är. Vi fikade med honom och fick höra hans berättelser, samt lärde oss att vi svenskar ofta säger 'Jaha!' 
Det var ett sådant här möte som får mig att le. Fortfarande. Hela bedriften i sig är helt fantastisk, att gå hela vägen från Portugal och till Finland för att sedan vända åter.
Du vet, man tänker ju ibland att man borde göra något radikalt av sitt liv. En del gör det. Han gör det.

Ser du honom längs vägen, ta tillfället i akt att prata med honom, bjud in på honom på mat eller fika. Det blir ett möte och minne för livet.