Du får låna hem mig också.

Det är helt oöverträffat att ha en blogg att vräka ut sig i.

Ibland skämmer jag bort mina fb-vänner med att skriva av mig där men ibland så känner jag, som det medkännande ogräs jag är att även de behöver lite andrum.
Då kommer jag hit och brer ut mig och mina vingar som vid det här laget torde vara tämligen svarta.

I alla fall, jag är en snåljåp.

Den tanken slog mig när jag stod på balkongen, jag är nämligen inte bara Grinch på heltid utan även boklangare.

Fimpen är mitt favoritmål, jag slänger till henne böcker med uppmaningen 'Det här måste du läsa!' och hon ler och tar emot. 

Men.

Det finns vissa böcker som jag absolut inte delar med mig av. En del böcker kan icke lämna det här hemmet. Det går bara inte. De bor här och att låna ut eller ge bort dem vore ungefär som att låna ut sin syster.

Att tillåta att någon av de här speciella böckerna tar sig en sväng ut i livet skulle innebära en ständig oro, jag skulle fråga mig om de har det bra, får de nog med luft? Ler folk som jag när de läser vissa meningar? Känner de sig uppskattade där de är? Kan någon verkligen förstå precis hur bra det är och känna magin av de skrivna orden? Svaret på den frågan är givetvis ett rungande 'NEJ!'

Vilket för mig till tanken att enda sättet att verkligen (om man skulle..) någon ska uppskatta en del av skattböckerna är att låna ut mig också samtidigt, så att jag kan sitta på en puff och läsa högt och blänga förmanande när jag inte hör de skratt jag förväntar mig och sänka boken med jämna mellanrum och spänna ögonen i lyssnaren och säga 'Förstår du?'

Med den insikten så inser jag också att det är nog lika bra att somliga böcker aldrig lämnar huset.

Ett sån't elände.

Ett sån't jävla elände...
Jag läste ut J K Rowlings bok 'Den tomma stolen' härom dagen och tänkte precis så. På något sätt påminde det mig om den här chicklit-boken jag läste (vet inte om jag nämnde den för dig) men den var helt ok tills den började komma mot slutet, då var det som om författaren kom på att 'Helvete också, det måste in lite katastrofer!' och det östes in sjukdomar, skilsmässor och jag vet inte allt.
Det enda som saknades var en naturkatastrof.

Jag slängde den boken ofärdigläst för jag blev så trött. Och ointresserad. 

Det gjorde jag inte med den här men jag var inte engagerad, visst var det hemskt och visst var det jävligt men någonstans så fanns känslan av att det helt enkelt blev för mycket, det blev som att äta lax med aborre och sik inkrämat, helt enkelt för mycket och det berörde inte.

Kanske var det för att personerna inte berörde mig så mycket, det var för mycket svart och vitt. Folk som kom från underklassen eller vad vi nu vill kalla det var desperata och när de sade saker så var grammatiken undermålig.
Medan däremot den borgerliga klassen kunde uttrycka sig och orden skrevs som de faktiskt ska stavas.
Det behöver inte göras så. Det blir för övertydligt för min smak.

Och jag saknar humorn, du vet, Bukowski? (och här suckar alla och säger 'Ja, fan går det att undgå att veta om honom om man läser dina ord?')
Och jag säger 'Bra!'

Hur som helst, Buk har humorn mitt i det nattsvarta och han hade det här sättet att se människor, du vet, långt in, innanför huden och kanske skulle någon som är poet säga att han såg själen. Ibland är han vansinnigt brutal i det han skriver och ibland är det rent jävla otäckt. Men han ser också de här människorna på ett klart sätt. Ibland är han en av dem själv. Och ibland är han den medkännande. 
Det saknar jag i den här boken. Sedan kan jag inte låta bli att fundera över varför det var åtta svenska översättare till den. Men det är säkert en annan historia....

Gå och raka dig ditt bushtroll!

Inte fan vet jag... Sa jag till mig själv.
Jag läste precis en sak om det här med tjejer som sjunger och är avklädda mer eller mindre. Utvecklade sedan resonemanget på fb med teorin att kanske sjöng de bättre ju mindre de har på sig?
Inget som sitter åt och tar viktig kraft från lungor och hals och så vidare?

Sedan tänkte jag på 'På min tid...' då brudarna (vilket härligt ord som vi numera inte använder för ofta) var dressade i läder och nitar och hette Joan Jett, Lita Ford och Susi Quatro.
Det verkade inte inverka på deras sångförmåga att ha alla dessa kläder på sig, fortsatte jag på facebook och tänkte sedan vidare att det kanske är något i luften nu för tiden?

Sedan avslutade jag med att skriva att jag skulle ju inte sitta där och ta upp viktigt space på facebook utan kanske skriva en blogg istället om det.
Och se på fan, precis vad jag gör...

Sedan (hur många ggr kan hon börja med 'Sedan' utbrast den ack så viktiga och kritiska läsekretsen, varvid hon log och sade 'Gånger pi ungefär....) så läste jag om kroppshetsen på kvinnor. Det stod att det var en sann patriarkal akt.

Det håller jag inte riktigt med om, feminina varelser är ganska bra på att hålla varandra i schack också. Som jag sa (på facebook igen, herregud så mycket jag säger där, hälften vore kanske nog?) jag läste att en filmstjärna hade en väninna som vägrade raka de nedre regionerna. Så filmstjärna och hennes andra väninnor gjorde gemensam sak, typ 'Gå och raka dig ditt bushtroll!'

Eller, kanske inte i den tonen, men du vet.. Tydligen hade de badat ihop och det var som 'en djungel av sjögräs!' enligt filmstjärnan.
Och så kan man ju inte ha det. Folk med sjögräsdjunglar ska hållas kort.
Det förstod jag ju när jag läste det.

För att inte tala om andra feminina varelser 'Men guuuuu, såg du vad hon hade på sig?' 'Har inte hon lagt på sig?' eller 'Meeeen, hon drar en gammal barnvagn när det finns tokmoderna barnvagnar man kan köpa för x antal dollar!'

Vi är ganska bra på att försöka hålla våra medsystrar kort, vi också.
Så, det vi ska göra nu, är att ge fan i hur alla ser ut. Vill man vara ett bushtroll så får man det. Vill man sitta och pimpa sig och grooma sig och lägga håret i perfekta lockar till fan löser av en, så får man det.

Vill man gå ut i sina pyjamasbyxor och en banderoll med texten 'Jag bryr mig inte!' så får man det.

Själv ska jag fortsätta läsa lite Shakespeare. Jag läser högt. Med kläder på mig. Det inverkar inte ett dugg på mina talförmågor. (Jo, jag har flera.)
Men skulle jag vilja recitera honom i enbart bandana hängande i en lampkrona så gör jag det.

Där sitter han och skäms.

Men du. På tal om Holger, visst ser det ut som om han sitter och skäms i skamvrån? 

Det gör han inte säger google. Han sitter och väntar på att danskarna ska kalla på honom när de är i nöd. Det ser ut som om han suttit där länge. Och väntat. Och väntat. 
Eller som sagt, i skamvrån och begrundar sina synder.

För övrigt, det finns ett porträtt på slottet som följer dig med ögonen vart än du går. Det minns jag. Och det, det är alldeles sant.

Inte ett ord av det här är nog sant.

Jo. Det var ju så här, härom dagen satt vi och pratade om Shakespeare. 
Jag berättade den sorgliga berättelsen om den läderklädda lilla boken med Shakespeare som jag hittade på en loppis, den var välanvänd och jag vände och vred på den och tänkte 'Den var fiiin!' och så tänkte jag 'Men så sliten..' 
och så lade jag ner den i boklådan igen och gick därifrån.

Den boken har förföljt mig genom många år nu, eftertankens kranka blekhet och så vidare....

Men! Igår var vi på en loppis och där stod den. Shakespeares alla samlade verk.
Tung bok. På engelska. Med liten skrift.
Hjärtat hoppade till och jag tänkte inte 'När man talar om trollen...' men nästan.
Så den följde med hem.
Ambitiös som jag är, (jo, jag vet, jag döljer det väl och jag har en känsla av att mina ambitioner är kanske inte så ambitiösa som andra människor som t ex vill klättra på karriärsstegar osv.. Men jag har ambitioner....) så ska jag också harva igenom den.
Så långt jag nu kommer.

Igår när jag gick och lade mig tänkte jag på hur mycket jag vet om Shakespeare. I skolan så lärde jag mig att han var en lirare som yrde omkring på femtonhundratalet. Senare lärde jag mig att folk egentligen inte är säkra på vem han var. Stratford-upon-Avon var ett ställe han höll till på. Lärde jag mig också.

Samt, på skolresan i nian åkte vi till Köpenhamn. Dock inte utan att stanna till på Kronoborgs slott (som jag alltid kallat det men google slog mig precis på fingrarna och hävdar att det heter Kronborgs slott. Okay då.)

På Kronoborgs slott släpades vi genom salar och rum och jag har alltid haft en bestämd uppfattning att statyn nere i källaren är av Hamlet.
Jag tyckte det var märkligt att man placerade honom i källaren men tänkte att folk gör så lustiga saker och någonstans så hörde jag någonting om Shakespeare och Hamlet och drog slutsatsen att det var där som Hamlet kultat runt.
Inte enbart i källaren givetvis, men där satt han. Tänkte jag.
Tänker jag vidare nu så tänker jag att så dant som han trilskade runt så var det kanske en gammal variant av skämshörnet.
Typ 'Gå och sätt dig i källaren Hamlet!'

Men. Google hävdar envist att det är Holger Danske som sitter i källaren.
Må så vara. Men varför sitter han där? Det kunde jag säkert ta reda på samt förkovra mig i vad Holger har haft för sig men just nu har jag inte tid.

Skolresan förlöpte väldigt väl för övrigt. 'Gå från tivolit till hotellet' sade lärarna och lät oss frolicka omkring bäst vi ville på tivolit. 
Ja, jag vet! Tänka sig att släppa lös ett gäng niondeklassare i Köpenhamn så där.
Vi snackar sent glatt sjuttiotal här, kids.

Min vän och jag gick givetvis inte till hotellet. Vi tog en buss och studerade de vilda danskarnas vanor. Det både röktes och drack på bussen. 
Sedan gick vi av där vi blev anmodade att gå av, snurrade runt ett torg x antal gånger och kom fram till att vi var vilse.
Tills vi behagade vända oss om och se hotellet stå och kika på oss bakom ryggen.

Men. Shakespeare var det ju. I alla fall, under senare år så har jag ju stött på Shakespeare igen. Romeo och Julia i Dire Straits sång. Små bitar här och där av vetande jag inte minns just nu. Citat av samme man. Inte Mark Knopfler utan Shakespeare.

Hur som haver, jag ser mycket fram emot att förkovra mig i Shakespeare. 
Låt oss avsluta med en liten fin sak av Brecht. 
'Det finns inga tragedier.
Det finns bara sociala missförhållanden.
Felet med Hamlet var att han inte kom under någon kunnig psykoanalytikers vård.
Felet med kung Lear var att han inte satt på ålderdomshem.'

Fröken Ulvstrumpas känsla för snö.

Usch. Det är så vitt, vitt, vitt överallt.
Små traktorer kör i skytteltrafik och det är kallt. 
Jag var inte gjord för snö, tror jag. Visst, i mina yngre dagar frolickade jag omkring som andra barn i snön. Åkte skidor och pulka och slängde snöbollar.
Nu, nej.
Jag var ute för några år sedan, med Kia. På skidor.
Jag fick en helt ny förståelse för Bambi, stående på isen allt medan Stampe skrattar svansen av sig.
Det är inte lätt att balansera med två skidor på fötterna.
Det är inte lätt att ta sig nerför backar.
Eller jo, det är det, om man gör som jag,  helt enkelt faller ihop i ett oprydligt paket och åker på rumpestumpen ner.
Men det ser inte speciellt graciöst ut.
Det är inte lätt att ta sig uppför heller. Man kavar omkring, försöker med plättlagg (? Gör man verkligen det? Eller vad heter det där när man försöker gå som en bredbent ko? Kolagg heter det definitivt inte.)
Det är inte ens enkelt att bara ta sig fram på slätt underlag.
Man halkar och glider och får en ny förståelse för hur smör känner sig när det blir nerkastat i stekpannan. Än slank man dit och än slank man ner i diket.
Jodå.
Finns det ett dike så är jag säkerligen i det.
Så fröken Ulvstrumpas känsla för snö är närmast obefintlig.

Jag har så många relationer.

Jag är inne igen. En trendsetter.

Det händer med ojämna mellanrum, sist var det när alla skulle ha scarfar. Jag har burit mina sedan jag gick i kolt. Nästan.

Helt plötsligt översvämmades världen runt mig av folk i scarfar och schalar.

Dock var vi få som hade vad som kallas 'vintage' eller som jag säger 'gammalt så in i helvete'.

Nu är stenar och bark inne. Inte att sätta på sig men lugn, det kommer nog också. Nej, i hemmet. Orange är också en färg som kommer, läste jag. Hur nu färger gör för att komma. Knackar på och säger 'Nu är jag här.'
Orange har jag i köket för det tycker mitt kök om. Det blir en varm atmosfär när man slåss med stekpannan vid spisen.

Men. Stenar och bark. 

Nu kanske du tror att det bara är att gå ut och plocka ett gäng stenar och stå nedanför ett träd och vänta på att barken ska ramla av.

Icke. Sa trendoraklet.

Saken är den, *smått docerande ton* att man måste ha en relation till sina stenar. Om man inte kan titta på en sten och tänka 'Åh, det var där, ja!' eller 'Jaa, den där, den hittade jag när vi stod och hade soppatorsk någonstans neråt kusten efter att vi varit på Lundells gig i Halmstad, då en av mina vänner sov sig igenom hela konserten liggande på mitt i publikhavet, en spelning som jag har för mig kom till efter att Lundell ställt in en spelning och sagt att en inställd spelning är också en inställd spelning. Vilket han har rätt i.'

Eller 'Den där kommer från Österlen, när vi var där och det bara regnade och blåste och himlen var helt magnifik, blågrååskmörk dynamit.'

Eller 'Den där, från Århus, flinta när den är som bäst. Svart och vit och vass. Skulle kunna användas som redskap. Imponerande.'

Eller barken, som kommer från ett träd som är mycket gammalt och sett mer människor än vad du och jag någonsin kommer att se. Sett mer väder än vi kommer att se...

Du fattar, va? Man har så många relationer liggande överallt i lägenheten. Eller kanske ska vi kalla det minnen. Stenfasta minnen och barklena sådana.

Så. Så 'enkelt' är det att skaffa rätt sten.

Ut och skaffa minnen.

Annars blir det bara en hög med sten som inte gör någon glad. 

Tro mig.