Kanhända....

Så här var det...

En vän berättar att en vän påpekat att hon inte är samma person längre, att hon blivit en sämre version av sig själv.
Hon grubblade en hel del på varför hon blivit som hon är. Och hur hon skulle kunna ändra på sig så att hon blev omtyckt igen.
"Hmm, jag vet inte hur jag ska bli som jag var?" funderade hon.
Jag teg.
(Jo, ibland kan jag faktiskt göra det...)
"Kanske det är för att jag gjort si eller så?" funderade hon.
Jag teg.
"Eller kanske det var då, eller då?" funderade hon.
Jag tog bladet från munnen och frågade stillsamt om hon själv tycker att hon blivit en sämre variant på sig själv.
"Hmm, nej?"sa hon.

Kvickt anlade jag ett imaginärt Sigismund Freud-skägg, drog fram min lika imaginära psykologsoffa, smällde ner vännen i ryggläge och lutade mig över henne och sa "Kanhända det är som så, att du ändrat dig, kanhända det är som så, att du mår bättre som du är just nu och kanhända det är som så att folk hellre vill att du är ditt gamla jag för då tog du inte så mycket plats.
Kanhända är det som så, att folk föredrog när du alltid ställde upp, kanhända är det som så att folk tyckte du var lättare att ha att göra med när du inte sa ifrån?"

"Kanhända..." mumlade vännen.

"Kanhända är det som så, att det som räknas är; hur du mår i dig själv och hur du trivs med dig själv?" sa jag med en tordönsstämma som skulle fått Cohen i sina mullrigaste sånger att vara stolt över mig själv.

"Kanhända..." nickade vännen.

"Kanhända är det också som så, att när du är sann mot dig själv kan du vara sann mot andra och slipper att må dåligt för alla gånger du egentligen tagit emot och varit snäll när du velat sätta ner foten och säga "NEJ!" Kanhända är ett ärligt "nej" bättre än ett falskt "ja"? mullrade jag vidare.

"Kanhända..." sa vännen.

"Kanhända är det som så, att när man ändrar sig själv så kommer obönhörligen en del människor att falla ifrån. Kanhända är det också som så, att de som inte längre vill vara med kan man lika gärna vara av med?" sa jag och satte tankfullt ett finger mot pannan.

"Kanhända..." sa vännen.

"Kanhända är det också som så, att när folk kritiserar dig så betyder det inte automatiskt att de har rätt. Det är inte säkert att de har fel, men fråga dig själv vem du är och vad du är beredd på att göra för att ställa saker till rätta. Ibland finns det helt enkelt inget att ställa till rätta för man gjorde rätt direkt. Även om någon annan anser att det är fel."

"Kanhända..." sa vännen.

Så där är vi nu, och kanhända är kanhända inte ett så dumt ställe att vara på.

Så dystert. Så dystert det kan bli.

Ibland är jag tydligen fast besluten att tråka ihjäl mig själv.
Som de här senaste dagarna.
Lade nämligen vantarna på en deckare, som jag bestämde
mig för att läsa, nu när jag hade det så enbarmligt och nu när
det var så synd om mig och det ena med det andra.

Deckaren var inte bra.
Det var landskapsbeskrivning hit, landskapsbeskrivning dit, det var
mörkt, det var dystert och det var grått och se på fan, där kom det
snö också.

Det var dystert.
Som sagt.

Huvudpersonen åkte runt i en taxi tillsammans med chauffören som påminde om den där tecknade figuren, du vet, någon gång på sjuttiotalet, den där knubbiga med stor näsa?

Det åktes och åktes i landskapet.
Fram och tillbaka, allt medan landskapet beskrevs noggrant.
Det var dystert.

Huvudpersonen var reporter för en landsortsblaska.
Det beskrevs hur redaktionen såg ut, hur medarbetarna såg ut och hur jobbet utfördes.
Det var dystert.

Hans fru låg i koma på ett sjukhus.
Dystert.

I början blir någon av med livet i boken.
Dystert, mycket dystert.

Det beskrivs hur polismännen arbetar, hur brandkåren arbetar och hur reportern arbetar.
Det beskrivs t.o.m. hur polishelikoptern låter.
"Flopp- flopp-flopp." står det.
Och jag ska inte hänge mig åt att påpeka att där lyckades författaren sammanfatta boken i ett ord.
Dystert vände jag blad.

Sedan åktes det fram och tillbaka, allt medan reportern körde ner handen
i sin rockficka, där han hade små fläskpastejer, korvar och annat smått och gott.
Chauffören hade souvenirflaskor i handskfacket.
Chaufförens fru hade lämnat honom för åratal sedan.
Så nu bodde han nästan i sin taxibil.
Dystert.

Däremellan hann vi med att få beskrivningar av hus, träd, kyrkor och reporterns besök på sjukhus.
Sedan blev det fyrverkeri.
Kvinnan han strulade med, (för det ska finnas en sådan, även om jag inte kan begripa vad hon såg i honom, månne det var fläskpastejerna som attraherade?) råkar givetvis komma i vägen för en fyrverkeripjäs.
Dystert, minst sagt.

Jag vände blad och morrade "Ska det vara så svårt att ha lite mord
insprängda i en deckare?"
Det ska det tydligen vara.
Men!

Se!
Där hittas en kropp uppe på ett kyrkotak.
Det hade legat där i många, många år.
Reportern kliver upp, han utmanar sig själv med att göra saker han
är rädd för, jag utmanade mig själv till att vända blad i stället för
att följa impulsen att riva sönder boksidorna, rulla ihop dem och
använda som tandpetare ifall det blir brist på träd.
Reportern kliver upp och träffar polisen.
Dystert konstaterar de att det är ett mord.

Sedan åks det fram och tillbaka igen.
Landskapet är dystert.

Någonstans så beslutar sig författaren för att mordgåtorna ska lösas.
Det görs.
Det är ett jäkla harvande hur reportern känner sig, hur vattnet stiger,
(för det hinns givetvis med en översvämning, i denna meteorologdeckare.)
och hur det känns och hur mörkt det är och vått.
Vatten har ju en tendens att vara vått.
Det är dystert.


Sedan löses mysteriet.
Dystert.
Och jag undrar återigen för mig själv, varför jag envisades med att läsa ut hela boken.
Kanske för att ryggen är så dyster.
Det passar ju liksom, att vara dyster i själen också då.
Och dyster är jag.
Boken går till återvinning.
Det är det enda som inte är dystert med boken.

Aj. Och aj. Och aj igen. Och aj, aj, aj!

Du vet, det där folk säger?
"Sträck på dig!"

Gör inte det.
Det gjorde jag med kattsandssäcken.
Aj.
Aj.
Aj.

Jag lider inte i tysthet, eller tysthet och tysthet, just nu är jag själv, bara katterna hör mitt lågstämda morrande.
Men nyss ringde en vän och frågade (ack, denna godhet...) om jag ville ha något från Skänninge marken.
Jag tror både hon och jag blev lika förvånade när jag brölade som en ilsken tjur när jag reste mig för hastigt från stolen.
Hade ingen aning om att jag har sådana bastoner i mig.
"Ta det lugnt, värm vetekudden, gå och lägg dig och vila, gör inget mer, bara vila, var det choklad med nougat du ville ha? Vi hörs i morgon, om jag inte hör av mig senare om jag hittar något du kanske skulle tycka om, lugn, bara lugn!" sa väninnan skärrat.

Jag brölade mitt godtycke och gick och satte mig här igen, på en pinnstol som ryggen nästan tycker om.
Men till imorgon ska jag vara bra igen.
Det har jag bestämt.
Jag ska grilla ryggsidan med vetekudden, så, om ni bor här i närheten och känner att det börjar lukta bränt fläsk, då vet ni vad det är.
Ulvstrumpa på vetekudde.
Jajemen!

Tretton minuter.

Tretton minuter har jag på mig just nu.
Tretton minuter kan man hinna mycket på.
Man kan hinna att göra sig ovän med vänner, bryta upp eller ingå förhållanden, städa en toalett, stirra rakt ut i det blå, tömma en tvättmaskin och leta efter den där förbaskade strumpan som försvinner så lätt, vart tog den vägen?

På tretton minuter kan man författa det ilsknaste brev man någonsin skrivit och samtidigt besluta sig för att lägga det på kistbotten och inte skicka iväg det.
På tretton minuter kan man skriva det där brevet, skicka iväg det och sedan gå hem och tugga i vanmakt på en stolsrygg medan man ångrar sig.
På tretton minuter kan brevbäraren slarva bort ditt brev.
Eller lägga det i rätt brevlåda.

På tretton minuter kan man bestämma sig för att börja ett nytt liv, eller fortsätta med det gamla.
På tretton minuter kan man hinna födas, eller dö, eller ramla nerför trappan.
På tretton minuter kan man springa in i sitt livs förälskelse och antingen stå kvar och ta vara på tillfället eller backa och gå runt ett hörn och genast ångra sig och sedan titta runt hörnet och se att förälskelsen står kvar.
Eller har gått.

På tretton minuter kan man laga till en god måltid.
Eller ta något hamburgerhak och kalla det för bukfylla.

På tretton minuter kan man öppna en öl, ta en klunk och säga "Aaah!"
På tretton minuter kan man klappa två katter, skriva en blogg, ta på sig gympaskorna, jackan och bestämma sig för att biblioteket längtar efter en.

På tretton minuter kan man hinna utanför dörren och missa världens viktigaste telefonsamtal.
Eller undgå en telefonförsäljare.

På tretton minuter kan man hinna allt eller inget.
Och det här, är allt jag hinner med, just nu.
Vad hinner du?

Pingvinvirke hela högen!

Jo, men du...
Visst är det väl så, man surfar runt och får nya tankar och idéer, jag läste på en av favoritbloggarna, Motvalls Gubbes, (som ni hittar till vänster på sidan, jag orkar helt enkelt inte leta upp html-kodningen, jag är en lat kvinna idag och orkar inte helt fullt ut.) om ett ordstäv;
"Jag bloggar, alltså finns jag (i cyberrymden)."

Och det var då, det slog mig, att jag själv levt efter Lundells ordstäv; ”En inställd spelning är också en spelning."

En inställd blogg är också en blogg, har jag sagt till mig själv, vilket jag tycker har stämt ganska bra.
Ett tag hade jag nämligen ingenting att säga, i vart fall inget som lämpade sig i tryck.
Det jag hade att säga sades i bekantskapskretsen och sedan var det liksom färdigt.
Man orkar inte dra samma visa för många gånger, eller, jo, visst, det finns folk som tycker om att älta, men ja' örk' int' som de säger uppöver.

Men bloggen levde fast jag inte var med i den längre.
Jag är ju inte mer (eller mindre) än människa så ibland tittade jag in här och blev smått fundersam när jag såg att det lästes.
Jag tänkte, bloggen klarar sig ganska bra utan mig. Orden står där de står och här står jag bredvid och tittar på.
Mycket märkligt.

Ibland funderar jag på när jag tar bort hela bloggen, ska jag printa ut den innan och ha den i en pärm, så att jag kan sitta och läsa på ålderns höst och le åt somligt och skämmas gruvligt åt somligt?
Det lutar åt det.
"Ulvstrumpas strumplåda" ska pärmen givetvis heta, och kanske kostar jag på mig en liten bild med en strumpa på, eventuellt någon av mina favoritstrumpor, kanske den med Snobben som ger en färgglad blomma.

Egentligen skulle jag skriva om Bill Murray, hade jag tänkt, du vet, vissa skådespelare kan jag tänka mig att se om de så skulle spela pingvin i en film och inte ha en enda replik, utan bara stå där på ett isflak.
För man vet att de skulle göra något utav det ändå.
Bill Murray skulle vara utmärkt som pingvin.
Men i kväll är han i "Broken Flowers."
Och jag sitter och ser på.
Han kan inte göra fel.

Precis som John Pinette, Dave Allen, Clint Eastwood, Mads Mikkelsen och en hel del andra.
De är av pingvinvirke hela högen.

Hmm, det var nog allt, för idag,
jag ska ta och brygga en kopp te här, sedan ska jag lägga upp fötterna i soffan, om jag får plats för Styre Långskank, jag tror och misstänker att han aspirerar på att bli världens längsta katt när han ligger utsträckt.
Själv knycklar jag ihop mig i ett hörn, för jag är så omtänksam, jag.
Och han har så hemska klor och ett vansinnigt morgonhumör om han blir väckt.
Sådant får man tänka på också...

Vad tror du?

Hördudu...
En sak som jag tänkte på i natt, och som jag i och för sig har tänkt på ganska länge, är folk som tror.
Jag tror att jag har så svårt för folk som är riktigt inne i någon slags religion för att de verkar så tvärsäkra.

Det skulle vara så enormt uppfriskande om någon sa "Jag tror på det här. Men vem vet, det kanske är helt fel?"

Jag menar, jag gillar Benjamin Franklin, eller vem det nu var igen, som sa "Jag tror inte på spöken, men jag är rädd för dem."
Det är en sund inställning till livet, om du frågar mig.

Jag tror inte på en hel del saker, fast, iofs, Bush trodde jag inte på, men han är tyvärr verkligt verklig.
Jag tror inte heller på, (på fullaste allvar) att musiken nu har nått en ny lågpunkt och att allt egentligen hade den goda smaken att hända när jag växte upp.
Fast ibland undrar jag...

Jag tror inte heller på att grannarna lämnar ludd kvar för att medvetet irritera mig.
Jag tror tvärtemot att de lever så spännande och kaotiska liv att de inte hinner att tänka på så små futtigheter som ludd i tumlaren.
Jag tror också på att de är tämligen långsynta och inte ser dammråttor, och att jag, med ålderns rätt ska ta reda på dammråttorna, för jag är så närsynt numera så att det inte är klokt.
Det måste vara något med åldern, va?
Att man måste ta av sig sina goggles för att se?

Jag tror också (fortfarande, ja) att boleros är ett synnerligen dåligt skämt.
Men jag kan ju ha fel.
Det kanske är som så, att kränga på sig en bolero, så att man ser ut som man snott en femårings kofta är snyggt och helt som det ska vara.

Så visst kan jag ha fel.

Jag tror också att katterna inte ska göra våld på laxen som jag lagt på diskbänken att tina.
Det tror jag jämt, av någon outgrundlig anledning.
Jag har oftast fel.
Man tycker att jag borde lära mig något av detta.
Men sån är inte jag, tydligen.
Den dagen laxen inte fått ben och försvunnit under soffan ihop med två morrande katter så kommer jag att kränga upp på en stol och rita kors i taket.
Det tror jag. Fullt och fast.

I mina vildaste drömmar...

Ni skulle ha varit med i natt.
Klockan tio i ett vaknade jag, slog upp korpgluggarna och bara stirrade rätt ut i mörkret.

Dessförinnan var jag i en dröm.
Det var jag och en person från Facebook, en person som står som "vän" men som jag normalt sett inte har något speciellt gemensamt med förutom att vi skickar små kor i farmville till varandra med ojämna mellanrum.

I alla fall, det var hon och jag och vi var i ett kråkslottshus någonstans i världen.
Det var ett hus som hukade i skymningen, medan molnen flög förbi så där orosmättat som bara moln kan flyga förbi i skräckfilmer, någonstans lyste det också en blek måne ner över oss.
Huset bara stod där (ja, som hus gärna har för vana att göra.) och ju närmare vi kom, desto större förstod vi att det var.

Givetvis klev vi in, i hallen var det mörkt och luktade damm, mitt framför oss var en stor rak trappa, vi vandrade uppför och på andra våningen var det prång och dörrar överalllt.
Någonstans fick vi en röd nyckel och vi prövade olika dörrar som hade olika hemskheter innanför, det var skelett som susade fram, mörka skuggor som smög upp och lade kalla fingrar på vår nacke och speglar som visade märkliga människogestalter som verkade försöka ta sig ur.

Vi tog oss ut ur huset, det blev nästa kväll och vi återvände, någonstans fanns det något vi letade efter och vi fortsatte uppåt i huset, öppnade fler dörrar och kom in i fler rum, alla med det gemensamt att det var både hemskt hemskt och hemskt spännande.
Vi kunde helt enkelt inte låta bli, fast vi sa till varandra flera gånger att "Vi borde ge oss iväg."

Tredje kvällen gick vi i stället nerför en trappa, kom in i en stor biosalong, en film visades och hela salongen var öde, vi satte oss, bägge ganska långt bak, men med mellanrum mellan oss.
Plötsligt öppnas dörren och in kommer tre gigantiska grizzlybjörnar, iförda gröna t-shirts som räcker dem precis ner mitt på magen.
Något stod tryckt på tröjorna men vi kunde inte se vad.
Deras ögon glimmade rött och ondskefullt, och vi kände, att vad än dessa björnar kunde vilja, så inte var det något gott.

Vi hukade i stolsraderna, när björnarna kom närmare hörde vi ett surrande från dem, vi förstod genast (precis som man förstår allt omedelbart i vissa drömmar) att det här var inte vilka björnar som helst.
Det var mekaniska björnar.
Av någon anledning skrämde detta oss ännu mer.

Allt medan de surrade fram mot oss, där vi satt, så började de fäkta i luften, någonstans ifrån fick min Facebook-vän fram ett långt grönt skohorn som hon började fäkta med.
En björn gick hon i närkontakt med, körde ner skohornet i halsen och micklade runt så att mekanismen slutade fungera.
"Good, one down, three to go!" skrek jag.
(Ja, jag vet. Det var ju bara tre björnar från början, men ändå var det tre kvar..)

Själv hade jag bara knytnävarna att ta till, den björn som kom emot mig, skulle sett riktigt gullig ut om det inte varit för de mörkröda ögonen som glimmade och morrandet som verkade dåna om hela hans kropp.

Självklart förlorade jag kampen, björnen fick tag i mig med sina ramar och började klämma åt om halsen på mig, jag minns att jag låg ner och stirrade rakt upp i hans ögon och undrade vad jag skulle ta mig till.
"Spela död!" flög det genom huvudet, så jag tog ett djupt andetag och höll andan och blundade.

Björnen klämde åt och jag tänkte att "Andas inte. Rör inte en muskel."
Grizzlyn lutade sig ner mot mig.
Då slog jag upp ögonen.
Och glodde rakt in i de här ögonen som fladdrade som ett rött ljus.

Någonstans ville jag desperat vakna och någonstans ville jag absolut inte lämna drömmen,
jag ville ju veta hur det skulle gå, om vi skulle överleva och hitta vad det nu var vi letade efter.
Det var så spännande så det inte var klokt.

Och där, där vaknade jag.
Av att jag stirrade rakt ut i mörkret och jag lovar, hade någon stirrat tillbaka på mig så hade jag gjort nytt rekord i grenen "ta-sig-ur-sängen-och-ylande-springa-rätt-ut-genom-dörren".

Lyckligtvis var det ingen som tittade på mig tillbaka.
Jag hoppade (jo, jag gjorde faktiskt det.) ur sängen, gick ut i vardagsrummet, där jag tände två lampor, satte på tv'n och begrundade drömmen.
"Som en Stephen King." sa jag till mig själv.

Det märkliga är, att i drömmen var jag inte ett dugg rädd någon gång.
När jag vaknade däremot var jag helt klart skakad.
Motvilligt imponerad också, för det var en av de bästa (eller värsta) mardrömmar jag haft på länge.
Och någonstans, någonstans undrar jag så, hur det skulle ha gått. Vad vi letade efter och om jag skulle ha lyckats lura björnen.

Jag är säker på att ni som ägnar er åt drömtydning har ett och annat att säga om drömmen.
Själv tror jag att en viss överkonsumtion av chips, plus ett läsande av en artikel om Midsomer Murders, där det redovisades olika sätt att ta av daga folk, plus mitt just nu, ganska rysansvärda läsande av deckare spelar in.
Däremot har jag svårare att förklara varför björnarna var mekaniska.
För att inte tala om att jag undrar vad det stod på björnarnas t-shirts.

Men vem vet...
Jag kanske drömmer om dem igen.