Brev till bäste vännen.

Jomendu, det är bara jag. Igen.

Jag tänkte som så att jag ska inte skämma bort dig med att skriva för ofta. Jag vill inte vara skuld till att du försummar hus och hem och blommor och trädgårdar, husdjur och ladugårdsdjur för att du sitter här och läser.
Åh nej.
Jag tycker om att tänka på att du är sysselsatt med dina dagliga sysslor medan jag inte gör ett skapandes grand. Ok, jag har skapat lite, jag har lagt mig i vänners liv, dock inte utan att de först bett mig att lägga mig där. 
Saken är ju den att det är alltid mycket enklare att leva andras liv, eller inte leva men komma med goda råd. Står man på avstånd är det väl inget svårt att veta bäst?
Det är först när man står till anklarna i någon dypöl själv och någon står vid strandkanten och hejar på en som man inser skillnaden.

Sedan har jag umgåtts med tankar. Herreminje så kreativ jag har varit. Jag har tänkt mig att jag ska sy ett lapptäcke, jag har tänkt mig att ta upp kalligrafi igen (jag var förbannat duktig på det, kom jag på härom dagen, när en kalligrafi-bok hoppade ur bokhyllan och nästan slog till mig i förbifarten. Och så skoj det var. Och så fint det var. Det ska jag göra. Någon dag. När jag tar mig tid.)

Jag läser också. Just nu en bok med långa meningar, en sådan där bok som du ibland måste läsa meningarna högt bara för att de ska sjunka in. Lite som Shakespeares pjäser, kommer du fel in i de raderna så stämmer det inte, men kommer du in i rytmen av orden så är det som att läsa musik. Jäklar, vad bra!
Där ligger alla vi bloggare i lä. Kan man säga. Och sades.

Våren bekommer mig inte så mycket. Jag tycker om lite regn och rusk och stormar. Solen är helt okay men inte livsviktig. Jag är inte en sån där 'tjo, vad det solar ute, nu måste jag springa ut i skogen och vara livskraftig!'
Jag vill ha lite regntunga skyar och lite lugn och ro. Ingen grillrök eller någon som kastar frisbee på mig. Badar jag ska det vara folktomt. Jag vill ha en sjö för mig själv. Eller ett hav. Men det kanske är lite för mycket att be om? Å andra sidan, varför inte?

Jo, du, skälet till att jag kom hit, var att jag också tänkt på en massa saker, en var det där programmet med en bonde som hade problem med huruvida han skulle sluta vara bonde hos sina morbröder, eller slita på.
Det kom en grupp på 50 främlingar som följde honom som små rara ankungar överallt, pratade med morbröderna och pratade med bondens mor och bondens käresta.
Grejen var att de skulle komma med ett beslut till honom, eller inte ett beslut, mer kanske en vägledning.

Så de pratar med bondens mor, hon hade skiljt sig från maken när bonden var barn, i nio år bodde de hos morbröderna och hon tyckte att de hade en skuld att betala tillbaka. Nu hade bonden arbetat för morbröderna i fem år, för minimilön och långa dagar, men fortfarande tyckte modern att det fanns en skuld...
Det fick mig att tänka på 'sins of the father' du vet?
Ungefär som att har en generation fuckat upp så ska generationerna efter det också sota för det.
Jag tror det är vanligare än man tror. Och helt fel. Om du frågar mig. Frågan är väl när man betalt tillbaka en skuld och om skulden egentligen finns. Ställer man upp för någon så får man i gengäld tillbaka något, jag menar, man känner sig ju godhjärtad och det i sig ska väl kanske vara betalning nog. Eller vad tycker du? 

En annan grej som var bra med de här 50 främlingarna som gick med bonden var att de ställde de där obehagliga frågorna... Du vet, de där som man kanske inte ställer själv utan tipptåar omkring av rädsla för att röra upp något. Ibland är det precis vad man behöver, någon som ställer dem. De frågorna man inte vill tänka på men egentligen ganska väl vet vad svaren kommer att vara. De obehagliga svaren som ibland faktiskt betyder att för att man själv ska må bättre måste man avlägsna sig från någon. Och det är ju alltid jobbigt.
Men ibland så jävla värt det. 

Hm, vad tänkte jag på. Jo, på måndag är nästa avsnitt. Det blir intressant.
Konstigt egentligen, så roligt det är att skriva, det är som att prata med sig själv och en bästa vän. 
En vän som inte får en syl i vädret.
Ungefär som i verkliga livet när jag är social och sugen på att prata, alltså.
Hur som haver, jag tänkte att jag slutar här för nu och funderar lite vidare.

De kommer att ta över världen.

Nu vet jag. I'm on to them.

Det slog mig just när jag av någon anledning fick för mig att röja upp här, (jag vet, jag har ingen aning om vad som flög i mig, kanske jag har feber?) och hittade böcker precis överallt!

Nu menar jag inte dem jag vanligtvis vet finns i lyan, utan jag hittade exemplar som smitit in och gömt sig, en bakom symaskinen, några som fnissade för sig själva där de kamperade ihop med tvätt som inte vikts och jag svär på att när jag gick in vardgsrummet hade högen som står under bordet förökat sig lite under natten.

Under sängen ligger Bukowski och jag vet inte, men det känns som de böckerna har växt lite under veckorna de tillbringat där...

I hallen, i bokhyllan så hittade jag förutom de böcker jag känner igen, papper med utskrivna citat som jag bestämt har för mig stoppades in i pärmar för år och dagar sedan. Små lappar med meningar och författarnamn kikade ut ibland räkningar som jag tänkte arkivera.

Enda rummet som inte är belamrat med böcker är badrummet. Och garderoberna. Så vitt jag vet.

Och då slog det mig. 

De här aliensarna (jo, det heter så) är inte alls några varelser. Det är böcker. De bidar sin tid och väntar på att ta över. Först börjar de med folks hem.

Det räcker nog egentligen med att den oskuldsfulla människan tar hem kanske två böcker. Läser dem och finner det gott. Sedan är man på 'the road to ruin' som det heter så fint.

Böcker följer på böcker, man finner ett inre tvång som är njutbart när man går på loppisar, man vill ha mer. Och mer. Man köper och helt plötsligt behöver man en bokhylla.

Den fylls. Och man behöver fler. Man köper fler bokhyllor. Och böcker.

Sedan infinner sig det läge när man inte längre minns att man köpt vissa böcker.

Det har man inte heller. Under natten när vi ligger och trynar som små björnar så hoppar någon bok ner från någon hylla och öppnar brevinkastet efter att ha lagt en kudde nedanför så att inget hörs och se där; där kommer några böcker glidande och efter lite småprat så hoppar den iväg och gömmer sig.

Den fortfarande oskuldsfulla människan märker absolut ingenting. Tills den ska städa. 'Oj, titta, när köpte jag den här?!' piper den arma varelsen.

Aldrig, är svaret.

Sedan märker man att man har inte riktigt plats själv och här kommer det infernaliska; Man kan inte göra sig av med dem hur som helst. Böcker vädjar till en att låta dem bo kvar. 

'Ok...' säger man och stoppar in dem så gott det går i hyllorna.

Tills en dag när man kallblodigt stänger öronen och vägrar att minnas varför man sparat den och traskar iväg till secondhanden.

Då, mina vänner, så är man medskyldig till att sprida farsoten vidare.

Det kommer att komma en oskyldig människa som kanske aldrig köpt en bok i hela sitt liv och ta med den hem.

Och så fortsätter det.

Tills vi blir tvungna att flytta ut och bo i skogen i någon koja och ibland kan vi lite sorgset gå förbi våra lyor och säga till varandra 'Minns du när du hade ett hem? Innan Bukowski och A.A. Milne tog över? Jag undrar vad de gör nu?'

Kanske tror du att jag överdriver, men icke, om du håller dig vaken en natt så kan du, om du är tyst som en mus, höra böckerna prata och diskutera med varandra sina planer för världsdomination.

Jag, jag har fortfarande lite utrymme kvar i lägenheten, men det är nog bara en tidsfråga hur länge.

Så, se upp.

En jävla härlig måndag.

Vilken jävla härlig dag jag har.
Jag lagar till en lunch som är så smaklös och menlös så att om jag satt på en restaurang och blev serverad det här så skulle jag skicka ut det igen.
Eller, nej.
Det skulle jag inte göra.
Jag är lite för menlös för att göra det, jag skulle göra precis som jag gjorde nu, svor och tuggade och tänkte att jag kunde lika gärna anrättat en disktrasa och ätit upp den.

Sedan, mitt i lunchen behöver Asta Katt gå på lådan. Vad är det med det då? frågar du. 
Jo, serru, saken är den att Asta troligen i ett tidigare liv var en kvinna som aldrig gick på toaletten själv. Om man tror på reinkarnation vill säga, eller också är det bara så enkelt som så att hon tycker om att matte står på tå.

Alltså, Asta-alert betyder att jag förväntas tända lampan i badrummet och stå som en ohängd dörrvakt vid toalettdörren och vänta tills hon sprungit tjugo varv över soffan, för att sedan hovsamt avlägsna mig en bit från dörren så att hon kan gå in.

Så gjordes idag också och när jag väl återvände till lunchen hade den kallnat betänkligt. Så inte nog med att jag serverade mig själv disktrasa till lunch, jag fick även tillfälle att avnjuta den ljummen. Det tjänade den inte på.

När jag skulle gå in i vardagsrummet för att dricka mitt kaffe så fick mig något att greppa tag i datorstolen, där det hänger en vit skjorta och en vit top.
När jag släpper stolen kan jag nöjt konstatera att det är kaffefläckar på den vita toppen. Tydligen hade jag varit tvungen att doppa fingertopparna i koppen, något jag inte känt men bevisen var tydliga.

Efter lunch och kaffe så tänkte jag titta på lite gamla kort.
Det tänkte inte skåpet som korten är i.
Någonting har kilat in sig i jalusidörren så jag får inte upp den!
Fem centimeters glipa lyckas jag med innan det säger 'donk!' inne i skåpet!
Jag har lirkat, försökt med attackryckning, bultning på dörr men icke, skåpet vägrar att samarbeta.
Till slut låg jag på golvet och kikade in genom den lilla glipan för att se om jag kunde få tag i något för att på något sätt lyckas att få det som jäklades att åka neråt.
Det kunde jag inte.

Jag har nu rest mig från golvet och är i det närmaste tvärsäker på att det är Murphy själv som ligger därinne och håller emot och flatskrattar.
Så ja, nog är det måndag alltid.

Du får låna hem mig också.

Det är helt oöverträffat att ha en blogg att vräka ut sig i.

Ibland skämmer jag bort mina fb-vänner med att skriva av mig där men ibland så känner jag, som det medkännande ogräs jag är att även de behöver lite andrum.
Då kommer jag hit och brer ut mig och mina vingar som vid det här laget torde vara tämligen svarta.

I alla fall, jag är en snåljåp.

Den tanken slog mig när jag stod på balkongen, jag är nämligen inte bara Grinch på heltid utan även boklangare.

Fimpen är mitt favoritmål, jag slänger till henne böcker med uppmaningen 'Det här måste du läsa!' och hon ler och tar emot. 

Men.

Det finns vissa böcker som jag absolut inte delar med mig av. En del böcker kan icke lämna det här hemmet. Det går bara inte. De bor här och att låna ut eller ge bort dem vore ungefär som att låna ut sin syster.

Att tillåta att någon av de här speciella böckerna tar sig en sväng ut i livet skulle innebära en ständig oro, jag skulle fråga mig om de har det bra, får de nog med luft? Ler folk som jag när de läser vissa meningar? Känner de sig uppskattade där de är? Kan någon verkligen förstå precis hur bra det är och känna magin av de skrivna orden? Svaret på den frågan är givetvis ett rungande 'NEJ!'

Vilket för mig till tanken att enda sättet att verkligen (om man skulle..) någon ska uppskatta en del av skattböckerna är att låna ut mig också samtidigt, så att jag kan sitta på en puff och läsa högt och blänga förmanande när jag inte hör de skratt jag förväntar mig och sänka boken med jämna mellanrum och spänna ögonen i lyssnaren och säga 'Förstår du?'

Med den insikten så inser jag också att det är nog lika bra att somliga böcker aldrig lämnar huset.

Ett sån't elände.

Ett sån't jävla elände...
Jag läste ut J K Rowlings bok 'Den tomma stolen' härom dagen och tänkte precis så. På något sätt påminde det mig om den här chicklit-boken jag läste (vet inte om jag nämnde den för dig) men den var helt ok tills den började komma mot slutet, då var det som om författaren kom på att 'Helvete också, det måste in lite katastrofer!' och det östes in sjukdomar, skilsmässor och jag vet inte allt.
Det enda som saknades var en naturkatastrof.

Jag slängde den boken ofärdigläst för jag blev så trött. Och ointresserad. 

Det gjorde jag inte med den här men jag var inte engagerad, visst var det hemskt och visst var det jävligt men någonstans så fanns känslan av att det helt enkelt blev för mycket, det blev som att äta lax med aborre och sik inkrämat, helt enkelt för mycket och det berörde inte.

Kanske var det för att personerna inte berörde mig så mycket, det var för mycket svart och vitt. Folk som kom från underklassen eller vad vi nu vill kalla det var desperata och när de sade saker så var grammatiken undermålig.
Medan däremot den borgerliga klassen kunde uttrycka sig och orden skrevs som de faktiskt ska stavas.
Det behöver inte göras så. Det blir för övertydligt för min smak.

Och jag saknar humorn, du vet, Bukowski? (och här suckar alla och säger 'Ja, fan går det att undgå att veta om honom om man läser dina ord?')
Och jag säger 'Bra!'

Hur som helst, Buk har humorn mitt i det nattsvarta och han hade det här sättet att se människor, du vet, långt in, innanför huden och kanske skulle någon som är poet säga att han såg själen. Ibland är han vansinnigt brutal i det han skriver och ibland är det rent jävla otäckt. Men han ser också de här människorna på ett klart sätt. Ibland är han en av dem själv. Och ibland är han den medkännande. 
Det saknar jag i den här boken. Sedan kan jag inte låta bli att fundera över varför det var åtta svenska översättare till den. Men det är säkert en annan historia....

Gå och raka dig ditt bushtroll!

Inte fan vet jag... Sa jag till mig själv.
Jag läste precis en sak om det här med tjejer som sjunger och är avklädda mer eller mindre. Utvecklade sedan resonemanget på fb med teorin att kanske sjöng de bättre ju mindre de har på sig?
Inget som sitter åt och tar viktig kraft från lungor och hals och så vidare?

Sedan tänkte jag på 'På min tid...' då brudarna (vilket härligt ord som vi numera inte använder för ofta) var dressade i läder och nitar och hette Joan Jett, Lita Ford och Susi Quatro.
Det verkade inte inverka på deras sångförmåga att ha alla dessa kläder på sig, fortsatte jag på facebook och tänkte sedan vidare att det kanske är något i luften nu för tiden?

Sedan avslutade jag med att skriva att jag skulle ju inte sitta där och ta upp viktigt space på facebook utan kanske skriva en blogg istället om det.
Och se på fan, precis vad jag gör...

Sedan (hur många ggr kan hon börja med 'Sedan' utbrast den ack så viktiga och kritiska läsekretsen, varvid hon log och sade 'Gånger pi ungefär....) så läste jag om kroppshetsen på kvinnor. Det stod att det var en sann patriarkal akt.

Det håller jag inte riktigt med om, feminina varelser är ganska bra på att hålla varandra i schack också. Som jag sa (på facebook igen, herregud så mycket jag säger där, hälften vore kanske nog?) jag läste att en filmstjärna hade en väninna som vägrade raka de nedre regionerna. Så filmstjärna och hennes andra väninnor gjorde gemensam sak, typ 'Gå och raka dig ditt bushtroll!'

Eller, kanske inte i den tonen, men du vet.. Tydligen hade de badat ihop och det var som 'en djungel av sjögräs!' enligt filmstjärnan.
Och så kan man ju inte ha det. Folk med sjögräsdjunglar ska hållas kort.
Det förstod jag ju när jag läste det.

För att inte tala om andra feminina varelser 'Men guuuuu, såg du vad hon hade på sig?' 'Har inte hon lagt på sig?' eller 'Meeeen, hon drar en gammal barnvagn när det finns tokmoderna barnvagnar man kan köpa för x antal dollar!'

Vi är ganska bra på att försöka hålla våra medsystrar kort, vi också.
Så, det vi ska göra nu, är att ge fan i hur alla ser ut. Vill man vara ett bushtroll så får man det. Vill man sitta och pimpa sig och grooma sig och lägga håret i perfekta lockar till fan löser av en, så får man det.

Vill man gå ut i sina pyjamasbyxor och en banderoll med texten 'Jag bryr mig inte!' så får man det.

Själv ska jag fortsätta läsa lite Shakespeare. Jag läser högt. Med kläder på mig. Det inverkar inte ett dugg på mina talförmågor. (Jo, jag har flera.)
Men skulle jag vilja recitera honom i enbart bandana hängande i en lampkrona så gör jag det.

Där sitter han och skäms.

Men du. På tal om Holger, visst ser det ut som om han sitter och skäms i skamvrån? 

Det gör han inte säger google. Han sitter och väntar på att danskarna ska kalla på honom när de är i nöd. Det ser ut som om han suttit där länge. Och väntat. Och väntat. 
Eller som sagt, i skamvrån och begrundar sina synder.

För övrigt, det finns ett porträtt på slottet som följer dig med ögonen vart än du går. Det minns jag. Och det, det är alldeles sant.