Gå och raka dig ditt bushtroll!

Inte fan vet jag... Sa jag till mig själv.
Jag läste precis en sak om det här med tjejer som sjunger och är avklädda mer eller mindre. Utvecklade sedan resonemanget på fb med teorin att kanske sjöng de bättre ju mindre de har på sig?
Inget som sitter åt och tar viktig kraft från lungor och hals och så vidare?

Sedan tänkte jag på 'På min tid...' då brudarna (vilket härligt ord som vi numera inte använder för ofta) var dressade i läder och nitar och hette Joan Jett, Lita Ford och Susi Quatro.
Det verkade inte inverka på deras sångförmåga att ha alla dessa kläder på sig, fortsatte jag på facebook och tänkte sedan vidare att det kanske är något i luften nu för tiden?

Sedan avslutade jag med att skriva att jag skulle ju inte sitta där och ta upp viktigt space på facebook utan kanske skriva en blogg istället om det.
Och se på fan, precis vad jag gör...

Sedan (hur många ggr kan hon börja med 'Sedan' utbrast den ack så viktiga och kritiska läsekretsen, varvid hon log och sade 'Gånger pi ungefär....) så läste jag om kroppshetsen på kvinnor. Det stod att det var en sann patriarkal akt.

Det håller jag inte riktigt med om, feminina varelser är ganska bra på att hålla varandra i schack också. Som jag sa (på facebook igen, herregud så mycket jag säger där, hälften vore kanske nog?) jag läste att en filmstjärna hade en väninna som vägrade raka de nedre regionerna. Så filmstjärna och hennes andra väninnor gjorde gemensam sak, typ 'Gå och raka dig ditt bushtroll!'

Eller, kanske inte i den tonen, men du vet.. Tydligen hade de badat ihop och det var som 'en djungel av sjögräs!' enligt filmstjärnan.
Och så kan man ju inte ha det. Folk med sjögräsdjunglar ska hållas kort.
Det förstod jag ju när jag läste det.

För att inte tala om andra feminina varelser 'Men guuuuu, såg du vad hon hade på sig?' 'Har inte hon lagt på sig?' eller 'Meeeen, hon drar en gammal barnvagn när det finns tokmoderna barnvagnar man kan köpa för x antal dollar!'

Vi är ganska bra på att försöka hålla våra medsystrar kort, vi också.
Så, det vi ska göra nu, är att ge fan i hur alla ser ut. Vill man vara ett bushtroll så får man det. Vill man sitta och pimpa sig och grooma sig och lägga håret i perfekta lockar till fan löser av en, så får man det.

Vill man gå ut i sina pyjamasbyxor och en banderoll med texten 'Jag bryr mig inte!' så får man det.

Själv ska jag fortsätta läsa lite Shakespeare. Jag läser högt. Med kläder på mig. Det inverkar inte ett dugg på mina talförmågor. (Jo, jag har flera.)
Men skulle jag vilja recitera honom i enbart bandana hängande i en lampkrona så gör jag det.

Där sitter han och skäms.

Men du. På tal om Holger, visst ser det ut som om han sitter och skäms i skamvrån? 

Det gör han inte säger google. Han sitter och väntar på att danskarna ska kalla på honom när de är i nöd. Det ser ut som om han suttit där länge. Och väntat. Och väntat. 
Eller som sagt, i skamvrån och begrundar sina synder.

För övrigt, det finns ett porträtt på slottet som följer dig med ögonen vart än du går. Det minns jag. Och det, det är alldeles sant.

Inte ett ord av det här är nog sant.

Jo. Det var ju så här, härom dagen satt vi och pratade om Shakespeare. 
Jag berättade den sorgliga berättelsen om den läderklädda lilla boken med Shakespeare som jag hittade på en loppis, den var välanvänd och jag vände och vred på den och tänkte 'Den var fiiin!' och så tänkte jag 'Men så sliten..' 
och så lade jag ner den i boklådan igen och gick därifrån.

Den boken har förföljt mig genom många år nu, eftertankens kranka blekhet och så vidare....

Men! Igår var vi på en loppis och där stod den. Shakespeares alla samlade verk.
Tung bok. På engelska. Med liten skrift.
Hjärtat hoppade till och jag tänkte inte 'När man talar om trollen...' men nästan.
Så den följde med hem.
Ambitiös som jag är, (jo, jag vet, jag döljer det väl och jag har en känsla av att mina ambitioner är kanske inte så ambitiösa som andra människor som t ex vill klättra på karriärsstegar osv.. Men jag har ambitioner....) så ska jag också harva igenom den.
Så långt jag nu kommer.

Igår när jag gick och lade mig tänkte jag på hur mycket jag vet om Shakespeare. I skolan så lärde jag mig att han var en lirare som yrde omkring på femtonhundratalet. Senare lärde jag mig att folk egentligen inte är säkra på vem han var. Stratford-upon-Avon var ett ställe han höll till på. Lärde jag mig också.

Samt, på skolresan i nian åkte vi till Köpenhamn. Dock inte utan att stanna till på Kronoborgs slott (som jag alltid kallat det men google slog mig precis på fingrarna och hävdar att det heter Kronborgs slott. Okay då.)

På Kronoborgs slott släpades vi genom salar och rum och jag har alltid haft en bestämd uppfattning att statyn nere i källaren är av Hamlet.
Jag tyckte det var märkligt att man placerade honom i källaren men tänkte att folk gör så lustiga saker och någonstans så hörde jag någonting om Shakespeare och Hamlet och drog slutsatsen att det var där som Hamlet kultat runt.
Inte enbart i källaren givetvis, men där satt han. Tänkte jag.
Tänker jag vidare nu så tänker jag att så dant som han trilskade runt så var det kanske en gammal variant av skämshörnet.
Typ 'Gå och sätt dig i källaren Hamlet!'

Men. Google hävdar envist att det är Holger Danske som sitter i källaren.
Må så vara. Men varför sitter han där? Det kunde jag säkert ta reda på samt förkovra mig i vad Holger har haft för sig men just nu har jag inte tid.

Skolresan förlöpte väldigt väl för övrigt. 'Gå från tivolit till hotellet' sade lärarna och lät oss frolicka omkring bäst vi ville på tivolit. 
Ja, jag vet! Tänka sig att släppa lös ett gäng niondeklassare i Köpenhamn så där.
Vi snackar sent glatt sjuttiotal här, kids.

Min vän och jag gick givetvis inte till hotellet. Vi tog en buss och studerade de vilda danskarnas vanor. Det både röktes och drack på bussen. 
Sedan gick vi av där vi blev anmodade att gå av, snurrade runt ett torg x antal gånger och kom fram till att vi var vilse.
Tills vi behagade vända oss om och se hotellet stå och kika på oss bakom ryggen.

Men. Shakespeare var det ju. I alla fall, under senare år så har jag ju stött på Shakespeare igen. Romeo och Julia i Dire Straits sång. Små bitar här och där av vetande jag inte minns just nu. Citat av samme man. Inte Mark Knopfler utan Shakespeare.

Hur som haver, jag ser mycket fram emot att förkovra mig i Shakespeare. 
Låt oss avsluta med en liten fin sak av Brecht. 
'Det finns inga tragedier.
Det finns bara sociala missförhållanden.
Felet med Hamlet var att han inte kom under någon kunnig psykoanalytikers vård.
Felet med kung Lear var att han inte satt på ålderdomshem.'

Fröken Ulvstrumpas känsla för snö.

Usch. Det är så vitt, vitt, vitt överallt.
Små traktorer kör i skytteltrafik och det är kallt. 
Jag var inte gjord för snö, tror jag. Visst, i mina yngre dagar frolickade jag omkring som andra barn i snön. Åkte skidor och pulka och slängde snöbollar.
Nu, nej.
Jag var ute för några år sedan, med Kia. På skidor.
Jag fick en helt ny förståelse för Bambi, stående på isen allt medan Stampe skrattar svansen av sig.
Det är inte lätt att balansera med två skidor på fötterna.
Det är inte lätt att ta sig nerför backar.
Eller jo, det är det, om man gör som jag,  helt enkelt faller ihop i ett oprydligt paket och åker på rumpestumpen ner.
Men det ser inte speciellt graciöst ut.
Det är inte lätt att ta sig uppför heller. Man kavar omkring, försöker med plättlagg (? Gör man verkligen det? Eller vad heter det där när man försöker gå som en bredbent ko? Kolagg heter det definitivt inte.)
Det är inte ens enkelt att bara ta sig fram på slätt underlag.
Man halkar och glider och får en ny förståelse för hur smör känner sig när det blir nerkastat i stekpannan. Än slank man dit och än slank man ner i diket.
Jodå.
Finns det ett dike så är jag säkerligen i det.
Så fröken Ulvstrumpas känsla för snö är närmast obefintlig.

Jag har så många relationer.

Jag är inne igen. En trendsetter.

Det händer med ojämna mellanrum, sist var det när alla skulle ha scarfar. Jag har burit mina sedan jag gick i kolt. Nästan.

Helt plötsligt översvämmades världen runt mig av folk i scarfar och schalar.

Dock var vi få som hade vad som kallas 'vintage' eller som jag säger 'gammalt så in i helvete'.

Nu är stenar och bark inne. Inte att sätta på sig men lugn, det kommer nog också. Nej, i hemmet. Orange är också en färg som kommer, läste jag. Hur nu färger gör för att komma. Knackar på och säger 'Nu är jag här.'
Orange har jag i köket för det tycker mitt kök om. Det blir en varm atmosfär när man slåss med stekpannan vid spisen.

Men. Stenar och bark. 

Nu kanske du tror att det bara är att gå ut och plocka ett gäng stenar och stå nedanför ett träd och vänta på att barken ska ramla av.

Icke. Sa trendoraklet.

Saken är den, *smått docerande ton* att man måste ha en relation till sina stenar. Om man inte kan titta på en sten och tänka 'Åh, det var där, ja!' eller 'Jaa, den där, den hittade jag när vi stod och hade soppatorsk någonstans neråt kusten efter att vi varit på Lundells gig i Halmstad, då en av mina vänner sov sig igenom hela konserten liggande på mitt i publikhavet, en spelning som jag har för mig kom till efter att Lundell ställt in en spelning och sagt att en inställd spelning är också en inställd spelning. Vilket han har rätt i.'

Eller 'Den där kommer från Österlen, när vi var där och det bara regnade och blåste och himlen var helt magnifik, blågrååskmörk dynamit.'

Eller 'Den där, från Århus, flinta när den är som bäst. Svart och vit och vass. Skulle kunna användas som redskap. Imponerande.'

Eller barken, som kommer från ett träd som är mycket gammalt och sett mer människor än vad du och jag någonsin kommer att se. Sett mer väder än vi kommer att se...

Du fattar, va? Man har så många relationer liggande överallt i lägenheten. Eller kanske ska vi kalla det minnen. Stenfasta minnen och barklena sådana.

Så. Så 'enkelt' är det att skaffa rätt sten.

Ut och skaffa minnen.

Annars blir det bara en hög med sten som inte gör någon glad. 

Tro mig.

Snart kommer de att springa rakt genom både väggar och dörrar.

Sitter här och pratar björn. Har den där bilden i mig fortfarande av en björn som sparkar sig trött hängande i ramarna på dörren och igår när jag gick och lade mig så funderade jag så på varför björnen inte bara springer rakt genom dörren.
Du vet, så att man får ett serietidningshål, där man ser björnen avteckna sig efteråt?

Vi kom fram till att björnen nog inte är smart nog för att räkna ut det, men, om det finns färskt kött liggande någonstans, så kanske.
Sedan började jag fundera på hur fort en björn kan springa, en brunbjörn (grizzlyn är en brunbjörn men en underart, läser jag mig till) kan komma upp i hastigheter av 50-60 km i timmen, men bara korta sträckor.

Tänk, va. Det innebär att genom evolutionen så kommer vi att ha björnar som springer rakt genom väggar och dörrar. Jag är säker på det.
Farten har de ju redan och behöver bara komma på att de behöver en liten startsträcka.

Igår missade jag mitt Alaska-program för jag såg en film om en man som tappat närminnet. Helt ok, men så funderade jag på hur länge det tar innan man tappar närminnet och om man  har gjort det, hur kommer man ihåg att titta på korten man tagit för att påminna sig? Givetvis, när det är polaroid-kort, som i det här fallet så är det ju svårt att inte börja undra vad man har i fickorna, men tänk om man använder en smartphone?
Kommer man ihåg hur man använder den? Eller stirrar bara dumt på den?

Sådana här frågor tänker jag på när jag ska sova. Eller vart han jag läser om just nu har tagit vägen. Sist jag såg till honom var han begravd levande i en kista och det står att hans sista tanke var en tanke om att han kanske inte kunde lita på att hans fru skulle gräva upp honom.

Men så kommer begravningsentreprenören för att gräva upp honom, för han har fått på moppo av kist-killens fru när han försökte få till en relation med henne.
Men då är kistan tom!
Vart är han nu?! Jag har ingen aning men boken är så spännande att jag måste hejda mig lite, du vet, läser jag för fort tar den ju slut.

Å andra sidan, läser jag inte, så tänker jag på den. Det är lite som att gå som katten runt het gröt. Varför nu en katt skulle vilja göra det.
Mina katter har inget intresse av gröt över huvud taget. En schysst skinkbit dock som är upphettad, det är grejer som kan få mina katter att dansa vals runt skinkbiten. Så, det borde heta; som katten runt en varm julskinka. 
Eller något....

Varför dörren ska gå utåt.

Läser Lundells blogg och småskrattar ibland, läser andra bloggar med och får ett skrivstillestånd som heter duga. Det ser så lätt ut. Hur fan gör de?
Gör en mental note att börja läsa sämre bloggar. Eller mer kvällspress. 
Det funkar säkert.

Så, vad ska jag skriva om? Jag skulle kunna berätta för dig att om du ska bosätta dig i Alaska så är det väldigt viktigt att dörren går utåt.
Går den inåt så är det lättare för björnar att ta sig in, de bara rusar in rakt genom dörren, utan att öppna den, men går den utåt så blir de hängande i ramarna utanför dörren.
Inte för evigt, givetvis, men de hänger där en stund och sparkar av sig.
Sedan går de hem och tjurar. Suger på ramarna och så där som björnar gör.
Går i ide kanske, eller har björnarna lagt av med det?
Evolutionen går ju framåt, sägs det.
Även om det känns som ibland att mänskligheten tar väldiga nig-och-hoppa-runt-steg.

För övrigt är jag fena på Alaska nu. Jag vet allt om var man kan fiska och att det finns ett gäng olika laxar i sjöarna, samt att en man, vars namn jag har glömt, har en fruktansvärd otur så fort han ska ut i snön, eller på isen.
Han dråsar igenom och han ramlar ner i issprickor.
Dessutom har han kvaddat sitt flygplan.
Typ måndag hela veckan a la Alaska style.

Sedan vet jag också att det finns en man i en stad som vill dra in elektricitet till byn där han bor, men se, det vill inte de andra 41 invånarna.
Varför inte det? undrar vän av ordning.
Jo, se, elektricitetsmannen vill ha dit turister. Det vill inte de andra.
Det kan jag fullt förstå. Jag tycker inte om turister heller. Såvida jag inte är en själv. Och då vill jag helst att det ska vara turistfritt omkring mig så att jag kan villa omkring och tappa bort mig själv i lugn och ro. 

Jag var på Österlen en gång (ok, många gånger...) mitt i värsta turistsäsongen.
Det var inte klokt hur många turister vi kunde vara överallt, vi svämmade som Egyptens gräshoppor över slätterna, badade som sälar i havet och belamrade alla bord som fanns att se på restauranger och pubar och körde musten ur de bofasta.
Uppe på Ales stenar var vi så många så att vi inte kunde se stenarna såvida vi inte armbågade oss fram till stenarna. Lägg därtill kor som idisslade fundersamt allt medan vi ylade 'Ställ dig där, Bengt, bredvid den stora stenen! Och le!' allt medan vi knäppte med kamerorna och försökte att inte få med resten av turisterna som stod och log vid samma sten.

Natten tillbringade vi på en fotbollsplan. Helt ok,men på morgonen blev fotbollsplanen parkering igen. Det gällde att vara snabb med uppvaknandet, kaffet, besöket i duschen och sedan ge sig ut på vägarna igen för att förpesta tillvaron för de boende som var tvungna att ge sig iväg till jobben så att de kunde vara trötta på oss turister även på arbetstid.

Det bästa var trappstegen i borgen som jag just nu inte minns namnet på. De var så jobbiga att ta sig uppför så att jag funderade ett tag på att bosätta mig i borgen och kanske bli borgspöke. Skälet till att de var så jobbiga var för att göra det svårt för fienden att ta sig upp. 
Sedan vet jag inte om det är min fantasi, eller för mycket ivrigt Asterixläsande, men jag fick för mig att de brukade hälla kokande olja på fienden när de väl nästan knatat uppför trapporna.
Friterat och klart så att säga.
Hm.
Jag undrar om det var så. Det kan det ju inte ha varit. Får nog ta en sväng dit igen. I värsta turistruschen.