..fungerar din hjärna också så?

...jo, du, den här kryddburken...
Det är ju inte som så, att jag tvivlar på att jag inte är riktigt klok, men ibland undrar jag hur min hjärna fungerar, om det kanske bara är jag som ser drömscenarion om saker som egentligen inte spelar någon roll och som jag vet är helt klart glorifierade...
Som paprikaburken...
Jag ser mig själv i köket, där jag står och kreerar något fullkomligt fantastiskt och öppnar den lilla metallburken och sniffar ner i den 'Aaah!' (utan att dyka upp med näsan helt paprikaröd, märk väl, ity det här är en drömtanke) och sedan tar jag några raska tag mot spisen (helt utan att behöva försöka kryssa mellan ett styck 6-kg-katt som vill umgås, ity det här är en drömtanke) och sedan tar jag min lilla ornerade silversked (Ja, var fan kom den ifrån? Jupp, drömtanke) och sprider rökt paprikapulver över anrättningen och det doftar fullkomligt fantastiskt, så fantastiskt att grannarna tar en cigarr!

Inte ägnar jag en enda tanke åt det jag vanligtvis tänker, när jag umgås med paprikapulver; Hur var det nu? Ska man ta det i slutet för att inte få någon bränd smak eller kan man brassa på direkt i pannan, jag vet ju att curry ska rosta lite i pannan, men det där med paprika, det finns olika läror, så jag tror att jag tar det i slutet, men då kanske det smakar just bara paprikapulver, men om jag kanske drar ner på värmen, i med pulvret och låter det gå lite smått, så kanske?

Så tänker jag inte, för i drömtanken så blir det alltid rätt.
Precis som när jag bakar i tanken.
Inga kakor spricker någonsin då och jag tar ut dem med sällan skådad effektivitet och hela lägenheter lyser av sol även om det är november.

Sedan bakar jag, på riktigt och återkommer raskt till verkligheten, där kakan ser ut som Vesuvius som haft ett utbrott och där jag bränner fingret som vanligt.
Allt det där vet jag, med kakor och så.
Men jag *vet' ju inte med paprikametallburken. Tänk om det är en sanndröm?
Man vet inte, eller hur? Jag tror att jag letar vidare efter min magiska burk.

Jamen, jag läser ju....

....nu kan man ju undra vad jag har hållt på med...
Mesta tiden har fördrivits med att tänka på att skriva och att skriva och sedan inte skriva.
Man tänker så mycket när man läser nämligen...
Men så tänkte jag försöka samla ihop tankarna (ha!) och ändå skriva en liten truddelutt...
Först: Ask The Dust. Det blev tyst om Arturo, märkte ni det? Mest för att jag inte riktigt vet vad jag ska säga, det är en mycket märklig bok... Arturo är inte en sån skitstövel som han är i The road to Los Angeles. (och här tar alla ett djupt lättat andetag) utan ganska mänsklig. Det är länge sedan jag läste någon som målar stämningar som han och även om det är lyckligt finns undergångsstämningen tassande omkring i ridåerna.
Mycket märklig. Bra? Ja. Bra och märklig. Och ledsam. Det är ingen bok du läser om du vill skratta kopiöst. Läsvärd, ja.

Och så tänker jag på Bukowski (och här säger du kanske 'Ja, jag undrade om honom med, du har varit tyst med honom också?' och jag säger 'Jo, det blir ju så, först pratar och pratar man om någon man upptäcker och sedan blir man lite tyst för man vill helt enkelt ha honom för sig själv och ingen annan kan egentligen ändå begripa vad man tycker och tänker om honom så i praktiken är det helt lönlöst och när man tänker på det, allt är ju aldrig objektivt och allt man säger tolkas baserat på personliga erfarenheter så egentligen, om man tänker lite till, så kanske det vore lugnast om man egentligen vore helt tyst. Jämt. Men det klarar ju ingen människa av.')

Och så blir jag tyst och du ser lite förvirrad ut och tolkar det som du vill. :)

Jo, var var vi... Bukowski... Bukowski, din gamla rucklare... Jag är fortfarande lika vansinnigt förtjust i honom, det är som att ha en bästa vän och samtidigt läsa mina egna tankar om somligt. Samtidigt som en del är helt främmande. Precis som med vem som helst, förutom att man inte känner att alla är bästa vänner, om du förstår hur jag menar?

Och!
Det är så förbannat oförskämt skönt med en människa som inte skyllde på någon annan för hur han hade det. Han var stingslig, otrevlig, humoristisk, gråtmild, förbannad, orättvis och tjurig, känslig och empatisk när det gällde saker och ting och människor och djur. Men, hans tankar och känslor var hans. Han hade ett liv, precis som du och jag och ibland var livet inte så snällt och ibland var livet livat. Men han skyller inte på någon, saker händer och saker görs och han äger det.

Nu vet jag ju inte om det var så, för jag tolkar ju hans ord efter mina tankar och känslor. Och du kanske tolkar (nej, stryk 'kanske', du tolkar efter dina)...

Jag har en bok att läsa där det sägs att det är ett av hans värsta stycken med i boken, kanske tänker jag annorlunda om honom då? Det blir intressant att se.

Sedan över till nästa nya bekantskap... Jag har umgåtts med en kvinna vid namn Tethy. Bara Tethy, som hon säger.
Och hon är arg. Hon är skitarg! Hon går ut en dag för att köpa potatis och kaffe och blir påkörd och sedan hamnar hon i något väntrum eller vad det kan vara, hon är inte helt säker.
Där är hon och träffar andra som också har hamnat där och väntar, på vad vet de inte riktigt.
Och ibland swishar folk förbi. Även de som väntar försvinner med ett swish ibland och Tethy blir riktigt arg, där åker de iväg utan att bry sig om att hon var före!
Jag gillar den här boken med Tethy och människorna man träffar, det är på kornet när det beskrivs hur en familj som väntar på en flicka som är i 'väntrummet' säger 'Om hon blir bra, då ska vi ändra på allt! Vi tar ett sabbatsår och bara umgås.'
Fast så blir det ju inte. För sedan kommer vardagen igen. Efter ett tag, du vet?
Helt klart läsvärd.

Hm, nu ska vi se, jag tittar lite på klockan och ser att det snart är dags att tänka på lunch. Jag vet inte hur det är med dig, men jag gillar att tänka på vad jag ska äta och planera, kryddlådan är som en skattkista, det finns miljoner smaker att få till.
Med varierande resultat ibland, hmm...
Jag tror att det blir någon slags halloumi med grönsakspyttipanna. Jag fick äntligen tag på lite rökt paprika, tyvärr inte i en liten plåtburk som jag vill ha (och ja, jag vet, det spelar ingen roll vilket emballage det är, men de där plåtburkarna är ju så gulliga!)
Jag tror att jag går och ställer mig och glor ner i kryddlådan, vad serverar du idag? Är det gott nog så kommer jag!

Så skönt att den förbannade solen gick i moln!

Åh så skönt att det inte är så förbannat varmt längre!
Jo, jag vet att en del tycker att det är underbart härligt att ligga och löga sig i solen och vända på sig som pannkakor för att grädda kroppen till en passande kulör.
Jag, jag tycker att det är trrrrrrråkiiiiiiiigt.
Jag blir rastlös, ligga där och ligga? Ingenting händer. Man blir varm. Och svettig. Var är kul-faktorn?
Man kan gå och bada säger någon. Visst, man kan gå och bada. Bada är skoj. Men att ligga och sola är trrrrrråkiiiiiiigt.

En del åker på solsemester och njuter. Det har aldrig jag gjort. Men tyvärr så verkar solen tycka om mig. På mina semestrar har jag för det mesta vad andra kallar 'fint väder'.
Vi åkte till London, mina vänner och jag, nogsamt utvalt av mig efter att ha drömt om Sherlock Holmes smogrika kvällar och regniga dagar...
När vi väl kom dit upplevde London (och jag) en av de värsta ('bästa' piper soldyrkaren) värmeböljorna i mannaminne.

Inte fan regnade det. Jo, en kväll, då for vi ut på gatan, min väninna och jag och dansade en regndans för att uppmuntra vädret men en halvtimma senare kom den där förbannade klara himlen igen och nästa dag gassade solen.

Som tur var så fanns det kryphål. Pubar... Samt en härlig eftermiddag när jag drog omkring mina vänner på den egyptiska avdelningen av British Museum och tvingade dem att beundra mumifierade katter och mumifierade mumier och mumifierade vaser.
Vännerna började se smått mumifierade ut själva och lyste märkbart upp när vi kom ut och rasslade in på puben som var behändigt placerad i gathörnet.
Som alla pubar var då. Inte ett gathörn utan en pub, tycktes vara engelsmännens paroll. En paroll värd att hedra för övrigt.
Där tillbringades en stor del av vår tid.
Alla 'must see' klarade vi av en eftermiddag, när vi for omkring som elektriska ålar i tunnelbanan och tittade upp än här, än där som små mullvadar som kikar upp ur sina hål.

Effektivt och bra, samt svalt och skönt med bara utstickande av nosarna i vädret sedan raskt ner i tunnelbanan igen, givetvis med de obligatoriska pit stopen vid pubar på vägen.

Jag borde nog ägna mig åt resor för folk som kräver mer än att sprätta med fötterna i sand, Ulvstrumpas regnresor, kantänka? Fast, som jag sa, tyvärr följer mig solen, men kanske lite mer regndansande kan få den att ge sig?

'Han är som han är...'

Jo, men du, en av de här grundläggande sanningarna torde väl vara att så länge man inte försöker att förändra en situation så förblir situationen densamma.
Eller hur?

Någon klok människa sa ' The definition of insanity is doing the same thing over and over again and expecting a different result' och det är väl inte mer att göra än att nicka och hålla med.

Jag har tänkt mycket på det och jag har tänkt mycket på vad någon annan klok människa sade till mig en gång; Du vet de där som är gamla, som är bittra och klagar över allt och ingenting hela tiden, de är de som aldrig tagit itu med sig själva och försökt förändra något. De är inte arga på någon annan egentligen, de är arga på sig själva.

Jag tror det också, ibland, för jag hör vänner och jag hör ibland min vilda far klaga över saker som faktiskt går att göra något åt. Men de måste börja med att göra något åt sig själva först.
Min far har två favoritklagopålar; en är en släkting vi har som är ett synnerligt knölträ om jag får säga det själv.
Hon är 'hjälpsam' på det sättet att hon gärna hjälper till. Hon hjälper till på det sättet att alla är fullt medvetna om att hon 'hjälper till' och hon 'hjälper till' på det sätt som hon tycker är bäst.
Sedan att det kanske inte blir på det sättet som den hjälpte skulle vilja, det bryr hon sig inte så mycket om.
Och ibland 'hjälper' hon till fast folk inte vill ha hjälp..



När vi pratar, min vilde far och jag så har jag sagt att han kanske kunde tala om att han inte vill ha just den hjälpen och att det retar honom att hon kliver in och tar över.
Men se, det går inte. För det skulle vara jobbigt både för honom och henne, säger han. 'Och du får inte säga något till henne heller, hon vill ju bara väl' tillägger han snabbt, för i vår familj är det jag som är bandhunden och normalt sett blir vidtalad om det gäller att hålla räfst och rättarting. Min far är den snälla människan, precis som min syster, jag antar att jag fick lite av släktens spanska eller om det var italienska temperament, åsikterna går lite isär om var mitt bandhundstemperament kommer ifrån. 

Sedan har han en vän som han ständigt klagar på, 'han gör si och han gör så, han gör inte si och han gör inte så' klagar min vilde far.
Och jag vet inte, kanske är jag lite enkelspårig men jag säger 'Men varför umgås du med någon som retar upp dig så dant?' 
Och min far säger 'Han är som han är...' och jag säger 'Men kanske är han som han är för att ingen pratat med honom om just de sakerna och gett honom en chans att tänka på det?'
'Äh, det är ingen idé' svarar min far och rycker på axlarna och så säger jag 'Men då får du ju faktiskt ha det som du har det och egentligen så börjar jag tro att du gillar lite att ha något att gnälla om, passar du dig inte blir du en jävligt gnällig gammal gubbe...'
'Det är jag redan' säger han och flinar.

Jag vet inte, men visst är det så, vi tycker om att gnälla lite men vi vill inte gunga båten vi sitter i? Det är helt ok men ibland är det bättre att ta ett riktigt stadigt gungtag och gunga hela båten så att det blir storm, tror jag.
För när för mycket tid tas upp av att inte göra någonting åt saker hur ska det kunna förändras då?

Själv är jag givetvis ofelbar. Jag gnäller aldrig. Som du just har sett och läst.
Gnäller du?

Det ger jag fan i.

Jo, men det var så här, härom dagen upptäckte jag att överdelarna har börjat sitta åt runt armarna, där uppe precis där axeln blir arm,  ni vet?
Inte kan jag skylla på att jag gjort som Karl-Alfred och ätit en massa spenat, inte heller har jag ägnat mig åt viktträning.
Utan jag sa helt lugnt; Åh fan, det är gäddhänget som börjar ta plats. Det ger jag fan i.

För det gör jag. Saken är den att efter att ha några tankar om att träna upp armarna någon gång i vinter så stannade det just vid tankar. Och inte tänker jag börja träna nu, som någon viktgalning bara för att få stil på armarna. 
Inte då. Nu är det sommar och det ska njutas.

Andra nyheter från det Ulvstrumpska tjället: Jag sitter här nu, i denna stund i mina jeansshorts. Jag är mäkta nöjd med att jag kom i dem i år också. Stretchjeans som är avklippta kan man lita på.

Och så kom jag att tänka på det här programmet med Trinny och Susannah som stylar om folk, kanske skulle de säga att det är dags att börja klä sig efter sin ålder till mig.

Då är det ju bara frågan om det är mental ålder eller fysisk de menar...
Är det mental ålder skulle jag gå omkring klädd i bäveroverall jämt.
Fysisk ålder, det ger jag fan i.

Det här med ålder är ganska fascinerande, när jag var riktigt liten så trodde jag att äldre var vansinnigt tråkiga och intorkade i sitt tänkande.

Men så mötte jag min vilda fars moster, Tekla, de somrarna när vi spelade poker med andra tanter och hade mjölkrig i Signes kök lärde mig att ålder inte bestämmer hur människor är.
Eller kanske det gör, för vissa, som tänker att de ska uppföra sig vuxet och moget.
Jag vet inte, jag har aldrig lidit av sådana tankar själv.

Hur som helst, försommaren är här, det är mindre än en månad innan det blir mörkare igen, men du, vi njuter nu, va? Och tankar på mörkare månader, de ger vi fan i.

Det småjävlas nästan hela tiden ibland.

Ibland går ju allt åt helvete, eller inte helt åt helvete men det småjävlas hela tiden.
Som igår, jag skulle leka vuxen och dammsuga och en sak som jag vet är att jag inte är bra på att multitaska.
Trots det så börjar jag med att dammsuga kök och hall. Sedan ringer äldsta vännen och vi pratar samtidigt som jag torkar kök och hall.
Allt väl so far.

Sedan börjar jag med maten. Och kommer att tänka på att mina aloe vera-plantor ser ut att behöva vatten. Så medan smöret och olivoljan bubblar i pannan så tänker jag att jag kommer att höra när det blir tyst i köket och så trattar jag iväg för att vattna blommor.

Allt väl i vardagsrummet, blommorna suger i sig, sedan knallar jag in i sovrummet, trots att jag har tanken att jag inte ska göra det.
Och så börjar jag vattna där.
En av plantorna har en för liten ytterkruka så jag fyller på och tänker sedan gå med överflödsvattnet till en annan blomma som står precis vid dörren.
En imponerande sträcka av kanske tre meter.

Sagt och gjort, jag hör också att det är tyst från stekpannan, så jag tar krukan och vips så ligger den på golvet.
Och det är vatten överallt.
Känns det som.

På väggen, på min fina, fina Van Gogh (gnöl och gnissel och NÄÄäää!) och jag rycker till mig en dammduk och börjar torka tapeten.
Sedan kommer jag på att jag måste ju lägga i sojabullarna i stekpannan så jag rusar ut allt medan jag mumlar eder mellan tänderna.
Det börjar bli brunt i pannan men inte så att det är så mycket fara, så i med de där jäkla bullarna och raskt tillbaka till sovrummet, beväpnad med handdukar.

Torkar och ser att det verkar bli fläckar på tapeten vilket jag tycker är märkligt eftersom det bara är vatten och när jag torkat tapeten tittar jag upp på den fina, fina Van Goghen och ser att det stänkt ännu längre upp än jag trodde.

Vid det här laget morrar jag ilsket och torkar och ser att det verkar bli fläckar, sedan torkar jag golvet och mumlar ilskna ord som får aloe veran att dra bladen till sig.

Och jag tänker att Van Goghen var perfekt! Helt perfekt! Och så gnölar jag. Och tänker på tapeten. Som var nästan perfekt om man inte tittar på där katterna ägnat sig i olympiadgrenen 'klös och riv'.

Men sedan börjar jag tänka att det är inte så farligt ändå, visst, blomkrukan sprack, men det är allt. Och jag tycker ju inte om perfekt ändå. Det är ok med lite imperfekta väggar och en imperfekt Van Gogh. Och jag slog mig bara lite på tummen.
Allt är ok.

Så, nästan i själslugn så traskar jag tillbaka till köket, vänder på sojabullarna, diskar morgonens disk  men sedan far fan i mig igen och jag kastar en granskande blick under diskstället.
Där är små smulor av mat!

Det ska det inte vara! Torkassistent Ulvstrumpa tar disktrasan och kör tummen (jo, samma tumme) rakt i diskstället med ganska mycket effektivitet.
Till saken hör också att jag fått lite speltumme eftersom jag har en katt på min nya mobil som behöver omvårdnad. Och så leder jag vatten till en krokodil.
Så det gör lite ont redan innan.

Men, i alla fall. Då fattar jag. Jag kastar disktrasan rakt ner i hon och lyfter armarna mot taket och säger 'Ok, jag fattar, jag fattar, det här är en dag när jag inte är i synk med motoriken alls. Jag ger fan i det här nu. Jag kommer härmed att ägna mig åt matlagning, sedan lägger jag mig på sängen och bär vatten till krokodilen, ok?'

Och så gör jag det. Och Murphy blir lite småbesviken.

Jag går väl in och ylar 'Hjääääälp!'

Tecken på att jag inte är så samlad just nu; Jag stänger balkongdörren efter att ha rökt och traskar iväg samtidigt som jag fortfarande håller i balkonghandtaget.
Jag kom inte så långt, kan man säga.

Mina tankar är ockuperade med telefon. Ska nämligen köpa en ny mobil idag och fy för fan och hans trinda moster vad jag inte ser fram emot det.
Du vet ju, jag lider av mobilteknikstress och jag ser inte fram mot det ett jävla dugg, lära mig nya finesser och komma sams med en telefon och hålla på och ha mig. Nää.
Men min gamla trotjänare kan jag snart inte se skärmen på efter flitigt användande och jag har förstått att en av sakerna man bör kunna göra är att se skärmen på telefonerna.

Jag har tittat runt lite och kommit fram till att det kanske, möjligen, eventuellt finns en telefon jag kan tänka mig, givetvis är det en sådan som folk säger 'Uuähh, nää, men den har ju inte så många appar!' och 'De är inget bra längre, man ska ha aaaajphone!'

Men inte jag. Jag ger fullständigt fan i appar och ju mer folk säger att 'ingen köper såna numera' desto mer känner jag att jag, jag kan uträtta stordåd i stil med den fula ankungen och ta den stackars oälskade till mitt hägn och behandla den som en svan.
Samt, jag är mer och mer övertygad om att jag är den enda som kan inse dess fulla potential.

Nåväl, jag får väl göra som sist, jag travade in i butiken efter hundra 'nejförfanjagvillintekaninteorkarintevillintenäääääää!' och när det väl var min tur så stegade jag fram till disken där en ung man med tatueringar över hela kroppen (och hur kan du veta det?! säger den där vännen av ordning som jag aldrig får men så gärna vill ha och jag säger 'jag vet inte men jag misstänker det starkt.) stod och log så servilt, slängde fram telefonen jag hade just då och ylade 'HJÄLP! Jag får inte in batteriet i telefooooooneeeen! Det ska nog va ett sån't där liiiiteeet och jag har inget liiiteeet!'

Det skulle inte vara något liiiiteet utan det var bara jag som behandlat kortet med för mycket försiktighet, tydligen skulle man attackera telefonen som en hungrig kobra och sedan drämma in kortet med effektivitet och beslutsamhet.

Inte fan kan jag uppvisa någon beslutsamhet med telefoner, såvida det inte gäller att stänga av dem, där har jag inga problem.

Nåväl, vi får se hur det går. Jag går väl in och ylar 'Hjääääälp!' som vanligt och ser lagom desperatängsligjagvillinteorkarintegemigbaraentelefonochvisamigvägenut!'