Vad gööööör ni?

....jag satt här och tittade igenom de bloggar jag följer och upptäcker att flertalet inte skriver längre...det  fick mig att misslynt rynka på pannan en liten smula så där som man gör samt fick mig att fundera på 'Vad gööör de nu för tiden?'
...gör de som jag? går in och tittar på sina listor och kanske ser mig och undrar 'Vad gööör hon nu för tiden?'
...och så stänger de ner sidan till nästa gång när de sitter och undrar 'vad gööör de som skrev nu för tiden?'
Skriver de någon annanstans? Eller vart har alla deras ord tagit vägen? För jag tror att ord man har inom sig måste ta vägen någonstans? Kanske pratar de mycket mer nu för tiden? Eller kanske sjunger de i kör? För ibland behöver det inte vara just de orden man har inom sig som kommer ut, det kan fungera fint att sjunga någon annans ord.

Eller ägnar de sig åt makramé? För att låta fingrarna få arbeta lite, precis som vid ett tangentbord men ändå inte? 
Planterar om blommor, målar om hus eller har tagit trumkurser?
Jag vet inte, men undrar gör jag...

..jag tror jag skaffar en schläsong...

Jag pratar med äldsta vännen härom dagen, vi har känt varandra sedan jag var 10 eller 11, tydligen stod jag en vacker dag i hennes trapp och frågade om hon ville leka. Vilket hon ville.
Och så börjar vi att prata om ett ämne vi aldrig har pratat om och det visar sig att ingen av oss har en susning om vad den andra har tänkt.
Sådant är vansinnigt intressant. Man kan gå ett halvt liv och tro att man vet vad som rör sig i andra människor men det finns alltid något nytt att upptäcka...

Och jag pratar med min vilda far och upptäcker nya saker där med, saker som jag trott, eller tagit för givet att jag vet, är inte alls som jag trott eller tagit för givet. Och jag ser en ny människa som har tänkt på ett sätt jag inte har varit i närheten att tro att han har tänkt.
Sådant är för jävla häftigt och det får mig att tänka på mig själv och omgivningen jag har runt mig.

Det får mig nästan också att vilja ha en salong här och bjuda in helt främmande människor, slänga ner dem på en schläsong och säga 'Berätta något!' och sedan bara sitta och lyssna.

Jag tror att man skulle få höra så mycket saker man aldrig tänkt på. Eller saker man tänkt på, skulle man få presenterade på ett helt nytt sätt.

Och du vet, allt det där visste jag ju egentligen, att man inte vet riktigt vad som rör sig i folk men när man får en stämpel på det, ett kvitto, då är det som att se folk i ett helt annat ljus.

Man blir nyfiken och man undrar 'Mer då?'
Folk tänker så mycket som de aldrig säger och folk säger så lite om saker som egentligen är det viktigaste för dem. 
Ibland när jag pratar med folk, så säger de att en del saker säger de inte, för att de är rädda för att det ska bli fel. Då brukar jag säga; att om det är något bevänt med personen man pratar med så ska det gå att göra rätt, om det blev galet.
Språket är vår bästa vän men också vår största fallgrop, det spelar egentligen inte så stor roll; även om man talar samma språk, när man lyssnar lägger man in sina egna värderingar och hör vad man hör även om det man hör inte alls är vad som sägs.
Ska man hårdra det så skulle man egentligen inte våga säga ett dugg för chansen att man blir missförstådd är alltid minst 50 procent beroende på hur mycket fix och färdiga åsikter den andra personen har.
Så det kanske inte är så underligt att så mycket som borde bli sagt aldrig blir sagt.
Men det är ju synd också.

Sedan tror jag att man kanske lägger in sina egna värderingar mycket i det man tänker att man ska säga. Folk är rädda för att bli dömda, 'det låter så konstigt, det låter inte klokt...' och så vidare.
Min syster och jag brukar säga 'Säga vad man vill, men har man växt upp som vi har gjort, så är inte mycket som får en att höja på ögonbrynen.'
För precis så är det, vi växte upp på olika ställen, men stigarna vi har vandrat fram på är väldigt lika varandra, hur osannolikt det än låter.



Nej, fan... Jag tror att jag skaffar en schläsong, sedan går jag på upptäcksfärd bland människorna...

Vad tittar du på?

Jag satt med en vän igår och språkade så vackert, ämnet kom in på jeans och hon sade 'De här är ju gamla och de blir ju vida från knät och neråt, de är ute."
Jag tittade på henne och sa 'Det kallas bootcut och de senaste jag köpte var sådana... Vad är det som är inne nu då?'
Och hon svarade 'Sådana som är tighta hela vägen....'
Och jag lyfte upp ett ben och sa 'Sådana här? Är jag inne? Helvete också!' och fortsatte sedan 'Men hur vet du det? Vad som är inne och ute?'
Varvid hon sa 'Men det ser du ju på folk på stan?'
'Vad då på folk på stan?' sa jag och såg antagligen ut som ett frågetecken.
"Jamen, vad folk har på sig?'
"Vad folk har på sig?! "
"Ja, vad de har för kläder, det ser du väl?"
"Men jag tittar väl för fan inte på vad folk har på sig!" utbrast jag.

För det gör jag inte. Däremot, vet du vad jag tittar på? 
Folks ansikten. Mycket och gärna. 
Det tittar jag på.
Och i det går inte så mycket mode. Eller det kan det göra, ibland ser man folk som ser nystrykna ut i ansiktet, som ett vitt papper som väntar på att bli fyllt med bläck. Sån't är tråkigt. Man undrar vad det är de har raderat. Och vad de ska fylla det med.

En del noppar bort ögonbrynen och målar dit svalvingar så att de ser konstant förvånade. Det tycker jag ser intressant ut och undrar hur de tänkte där.
En del är som mig som aldrig frivilligt skulle sitta och rycka dän ögonbrynshår för att 'forma en perfekt båge' (det där har jag läst mig till) och en del kan noppa ögonen utan att det syns men ser snyggt ut. Har en vän som är fena på det. 
Själv är jag för lat. Hade jag varulvsögonbryn kanske jag skulle göra ett försök att ansa. Kanske. Eller också skulle jag ligga på lur i någon buske och skrämma folk.
Inte på ett otäckt sätt, mer lite skämtsamt så där. 
För övrigt, jag tänkte så här, vad tittar du på, när du tittar på folk? Hm?

Visst fan måste gnistan finnas!

....Jag tror att jag har kommit på vad som är fel....
Saken är att jag har inte (inte velat, inte kunnat eller precis vilka skäl som helst som passar att ta tag i) riktigt kunnat skriva.
När jag sitter här så slår det mig att jag har helt enkelt försökt vara begriplig.
Det är inte jag. Den stunden jag sitter och försöker att tänka på vad jag ska skriva så försvinner inspirationen ut genom dörren och vinkar flyktigt med en näsduk.
Så, nu skiter vi i det. Jag skriver och sedan ser vi om du hänger med. Det är egentligen inte viktigt. Det som är viktigt är att jag själv hänger med. Du kan alltid fråga och vem vet, vet jag vad jag talar om så svarar jag.

Ok, så här är det, så mycket tankar har farit (furit gillar jag bättre som ord, för ibland är det som en vild furie av tankar som dansar runt) runt i mitt huvud på sista tiden.

Bland annat, jag läste en sak på en väns sida om kärlek.. Visst lät det bra och jag är numera så mogen (hrm....) så att jag kan läsa om folks åsikter och bara tänka 'nah, jag håller inte med, men kan respektera andras åsikter (varefter jag går och tuggar på vad *jag* tycker i oändlighet...).
Hursomhelst, det jag reagerade över var när det stod att det inte handlar om att hitta den rätta utan att hålla fast vid det man har.

(här blir det ett stopp i skrivningsprocessen eftersom Styre Långskank far omkring, sliter i soffan och pratar konstant med en lite halvtrött matte efter sig som ropar 'NEJ Styre, ge fa-an i soffan!' varvid den lilla lurvskallen bara ler så att jag ser rovdjurständerna och i stället ger fa-an i vad en matte kan tänkas tycka)

Ok, var var vi.
Visst, hålla fast i det man har, skomakare bliv vid din läst och har man tagit fan i båten så får man ro honom över ån.
Jag kan se varför det är bra för andra.

Men inte för mig. Om jag inte kan se att jag har hittat den rätta, även när jag är så trött, förbannad, sur eller tjurig  på honom att jag är beredd att sätta in en annons på blocket 'säljes till lägstbjudande' så finns det ingen anledning att gå vidare.

Jag säger inte att man inte behöver arbeta på ett förhållande. Ett förhållande är precis som dina krukväxter, knallar du omkring och fullkomligt struntar i att ge blommorna vatten (en del ger dem t.o.m. konstgödning, vilket jag tycker är överkurs) eller pratar vänligt med dem, duschar av dem med jämna mellanrum osv, osv, så tynar växten bort.
Och så får du gå där för dig själv och börja fundera på om du ska köpa en plastväxt i stället, för de kräver inte mycket mer än att man springer förbi dem och blåser bort dammet.

Eller så fortsätter man att ha sin tynande levande växt och springer förbi och blåser bort dammet ibland och låtsas att det är en levande växt.

Men, folk, gnistan!
Visst fan måste gnistan finnas där! Och ja, jag vet, jag kommer inte ofta fram som en 'romantisk idiot' som Lundell säger i en av sina texter, men visst fan är jag det.
Man ska kunna titta på sin käraste även när han kommer i urtvättade kalsonger och ser ut som värsta kriget och tycka om honom även när han beter sig som en idiot. Inte just då, men senare. 
Man ska för fan kunna känna att man hittat rätt. Man har hittat hem.

Sedan läste jag, att om man bytte partner så skulle det ändå bli samma sak igen, att man tröttnar.
Nä, nä, nä. Inte jag. Eller jo, jo, jo.
Visst fan är det så. Men för mig, så har varje partner varit den rätta, just där och just då. Visst har jag sprungit på stolpskott så att det bara skvätt i målstolparna emellanåt. Visst har det gjort ont och visst har det varit jävligt och besvärligt men emellan det så har det varit helt jävla underbart härligt.
Jag ångrar ingenting eller någon.

Och sedan, sedan går man där i sin paulun och plötsligt händer det (alla ser nu triss-reklamen i sitt huvud..) man snavar över någon och där är gnistan igen.
Oftast på de ställen som verkar minst troliga, som till exempel på twitter av alla omöjliga ställen.... Huruvida man nu har någon idé om vilka ställen som är troliga eller icke. Och se på fan, då spritter det i kroppen som om man vore en Rönnerdahl och är beredd att studsa ur sin säng som han sjöng, Taube.
Och det är en av de härligaste känslorna i världen. Det vet du. Och jag. Och alla andra i mänskligheten. 

Sedan så får man se hur det går. Men att stanna i något som är dött, passé och förbi är för mig en omöjlighet. Att vara någonstans där gnistan inte finns, nej. Livet är för kort för det. För mig.

Så här va... Ulvstrumps filosofi á la carte..
Det är bara att se sig som själv som en fridsam tjur, man stångar och man springer in i väggar och ibland springer man rakt igenom väggar och stannar upp och undrar var fan man befinner sig. Men någonstans så finns ett mål.
Om man bara sitter under korkeken och sniffar så får man för det första:
a/ korksmak i baken.
b/ blommorna börjar lukta mindre för att till slut vissna och dö.
Och då måste i alla fall jag masa mig vidare till nästa korkek.

Nu har jag en fin korkek som jag lutar mig mot. Vackra blommor är det med.

...vari min vilda far besöker vårdcentralen för temporär dövhet.

Min vilda far meddelade mig just att efter att ha varit täppt i öronen i några dagar har han varit iväg till vårdcentralen och där blåste de ut skallen på honom.

'Nej,det tror jag inte att de gjorde, öronen kanske men inte hela skallen...' säger jag.

'Jojomen, hela skallen!' vidhöll min vilda far.

Så då är det väl så det var. Huvudsaken är ju att han är nöjd med slutresultatet.

Har ni tänkt på att.....

Har ni tänkt på att;
när det gäller kläder i reklamen så ser alla ut som pinnsmala modeller...
Men...
Om det gäller försäkringar, skurmedel eller målarfärg så ser folk helt 'vanliga' ut.

Voffodådå?

Grinchen läser bok.

Bland mina vänner går jag ibland under täcknamnet 'Grinchen.'
Nu håller Grinchen på och läser en bok.
Och så roligt jag har, ibland tycker jag om att läsa något jag inte tycker om, den här boken jag har nu är jag inte överdrivet förtjust i men den får mig att se in i en annan värld som kanske finns, vad vet jag?

Nåväl, huvudpersonen kallas 'Honey', bara det får grinchen att le förtjust, när boken börjar så sitter hon i en limousine och firar möhippa med sina vänner som är smala och dundersnygga. 

För att genast sätta tonen i boken så begagnar de sig av lite fula ord, orden känns ganska malplacerade men man förstår genast att här är en bok som 'tar ut svängarna.'

Honey börjar att berätta om 'Mannen i mitt liv', en snygg främling som hon tillbringat en natt med. Dock bara tillbringat, de har pratat sig igenom en natt.
Nåväl, det kan grinchen gå med på. Själarnas sympati kan uppstå 'bara så där', det vet vi ju alla.

Men. Snyggingen ska givetvis åka hem. Till andra sidan pölen som vi kallar Atlanten. Och sedan hörs de inte av.
Så Honey träffar en man som hon genast talar om för att de inte har något gemensamt, samt när han vill bjuda henne på en roddtur över Themsen så säger hon skälmskt (och viftar säkert med ögonfransarna) att 'Nej, det går inte för sig, för ska de vara ute och solbada så leder det till (och här har jag för mig att hon sänker rösten 'sex!'

Givetvis blir det förvecklingar och de åker ut på Themsen. Och nu ska de gifta sig. Den tilltänkta mannen köper en klänning av henne ('åh,men,nej,inte ska jag och jag som aldrig har klänning, men den här silkiga saken vill jag ha!') och ut beger de sig som sagt.

Någonstans i boken så har Honey lyckats stoppa in råd om hur man hittar en 'Äkta Man', för det är som så, att när man är 30 någonting så vill man hitta någon att gifta sig med. 
'Åh,fan...' mumlar Grinchen och säger sedan 'Det hade jag ingen aaaaniiing om..'
Sedan följer skämtsamma kapitel om hur de tu blev ett par och det är skälmskt och fnittrigt och lite lagom strösslat med förnumstigheter.

Nu har jag kommit så långt i boken att man får läsa Snyggomanens ord, där han sitter och skriver mail till Honey. Snyggomanen är väl bevandrad med humoristiska anspelningar och ser på Hollywood (för det är givetvis där han är) med blasé ögon samt har blasé vänner samt en flickvän som är otroligt snygg och inte så smart.

Och nu undrar du, hur ska det gå, hur ska det gå?! Eller om du inte gör det så får du ta en straffrunda i parken för att sedan lomma tillbaka hit och undra just det.
Jag undrar, jag med. Roligt är det dock. Grinchskoj.